Manus & regi: Vera Berzak
Dekor: Bengt Ribbegård
Skådespelare: Cia Bosse och Anette Sevreus
Premiär 8/2 2024
Spelas till och med 18/2 hos Göteborgs Dramatiska Teater och senare datum i Stockholm
Vera Berzak är en israelisk dramatiker och regissör född i Ryssland 1987. Sedan 2017 har trebarnsmamman, vars teaterutbildning skedde i Israel, bott och verkat i Sverige. Hon fick chansen att bli Artist in residence och valde sedan att stanna. Två av hennes pjäser med judiskt motiv har recenserats här – Dagar iWarszawa / Alla vindar är stilla – samt Stolarna av Ionesco som hon regisserade på Teater Trixter. Att jag upptäckte hennes verk kan betecknas som en slumpvis händelsekedja, vars upprinnelse var att jag blev inbjuden till dubbelkonsert i Kronhuset för fem år sedan. Lyssnade till för mig då obekanta Ida & Louise och deras tonsättningar av fem judiska poeter, vilka fått en revival långt efter deras levnad. Berzak inledde ett samarbete med Ida Gillner, gjorde med henne fängslande musikteater om en av poeterna i vindar är stilla.
Moderslinjer lanseras som en berättelse om moderskap, relationen till döttrar och hur de döda lever vidare i oss. Bakgrunden till motivkretsen är att judiska kvinnor och mammor ofta tvingats flytta för att överleva. Sällan har enligt Berzak, den judiska mamman kunnat föda på samma plats som hon själv växte upp. Under sådana betingelser blir familjeband och kultur främsta källan till identitet. Jag har vad jag vet inga judiska vänner som utövar sin religion, ej heller någon släkt med kopplingar till förintelsens offer. Däremot har jag och vår gemensamma kulturhistoria berikats ofantligt, av konstnärligt högtstående verk inom exempelvis musik, litteratur och film med personer av judisk börd som avsändare. Flest timmar har lagts på att ta del av den svarta humor och humanistiskt upplysta livssyn som framkommer i romaner av Kurt Vonnegut, Joseph Heller, Jerzy Kosinski, Saul Bellow, Philip Roth, Isaac Bashevis Singer och andra författare från USA med samma rötter.
Teaterstycket skrevs före massakern 7/10 vars konsekvens resulterade i det förödande kriget emellan Israels regering och Hamas, ett krig som engagerar och polariserar medvetna individer i Sverige mer än något annan konflikt. Massakerns offer överskrider Kristallnatten och alla andra dåd begångna efter andra världskriget. Berzak såg sig nödgad att skriva två artiklar om de stämningar som uppstått i vänsterkretsar och den i islamistiska miljöer florerande antisemitism som nu förvärrats än mer. Rubrikerna i Bulletin respektive Kvartal lyder: ”Hur svårt kan det vara att förstå att Hamas är som IS” och ”I Sverige firar de massakrer på barn”. Självklart ska övergrepp av Israel fördömas, men innebörden av rubriken är obestridlig.
Ur den aspekten blir mitt besök hos GDT i Stigbergsliden, inklämd på andra raden under en timmes tid söndag eftermiddag (såg andra föreställningen), en vädjan om förnuft under ett farofyllt hätskt tillstånd. Precis framför mig sitter en medelålders kvinna som i ett par scener behövde tröstas av sitt sällskap, förmodligen någon vars smärta kring släktens öde tog över. Under rådande förhållanden är det av oerhörd vikt att sceniska verk som Moderslinjer sätts upp. Sett en uppsjö av kulturutövare, opinionsbildare och politiker som i sociala medier godhetssignalerar genom att i princip likställa Israels aktioner med nazisternas. Ivar Arpi har gjort sig omaket att kolla upp de 1 000 artister vilka krävt att Israel ska bojkottas i Eurovision. INGEN av dem hade någon gång refererat till massakern 7/10. Risken med att att bo och verka som praktiserande jude, särskilt i Skåne, har drastiskt ökat sedan firandet av massakern. Och i sammanhanget pikanta kvinnoförtrycket och hatet spritt via moskéer underlättar inte precis.
Pjäsens ambition är att visa på hur osäkerhet om framtiden skapar behov av ett gemensamt förflutet. Vill hävda att föresatsen infrias. Vi får följa två judiska kvinnor vilka i dramatiska utfall redogör för trassliga relationer, barbariska avrättningar och okuvlig livsgnista. Ska erkänna att då jag hörde en polyfoni av röster uppfattade jag Moderslinjer som ett collage. Verket tillägnas farmor Gizela Malkin. Dramatikern, tillika regissör, säger i intervju i Judisk krönika att intresset för det judiska uppstod i Sverige, att det nästan är som att leva i två parallella världar samt anser det befogat med visad sympati från medborgarna i nya hemlandet. I intervjun framgår att pjäsen behövde omarbetas i samråd med skådespelarna efter krigets utbrott.
Duon som turas om att föra talan utgår från fyra-fem träkuber. Sitter och står på dem, flyttar ivrigt runt och vänder på vad som kan användas som möbel. Övrig dekor att knyta an berättandet till består av fotoramar vars tomma innehåll återges. Ett av dem sägs visa gammelfarmor som åttaåring. Kan tycka att det var lite synd att inte autentiska bilder togs med.
Den klara diktionen och de intensivt uppfordrande pendlingarna i Anette Sevreus agerande har kunnat beskådas flera gånger senaste åren. Hennes medspelare Cia Bosse var däremot ett nytt ansikte för mig. Sedan Teaterhögskolan har hon haft roller i tv och på film och turnerat med teatersällskap. Vad minns jag då bäst när några dagar passerat Jo, frustrationen uttryckt av dotter, behovet att få veta mer om tidigare generationer, hanteringen av traumat att komma ifrån släkt med offer för pogromer samt stråk av försoning och tacksamhet. Erinrar mig den yngre skådespelarens vigt slingrande kropp på golvet, spröd pianomusik och ett rop från henne som fick publiken att rygga tillbaka, som vore ljudbangen ett pistolskott.