• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Dahomey – poesi, mystik, politik och existentiella frågor

31 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Dahomey
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi Mati Diop

Det är helt enkelt mästerligt: Att på lite drygt en timme få in poesi, mystik, existentiella frågor och politik, om kolonisationens många former av förtryck genom att låta oss följa 26 föremål som plundrats av den franska kolonialmakten och som nu återvänder till Benin.

Föremålet som fått nummer 26 kommenterar resan tillbaka till Benin. Föremålet har inte ens fått ett namn, bara ett nummer, vilket det är lite bittert över. Föremålet är ett av 26 som återlämnas, men 7.000 föremål var det som rövades bort. När ska resten komma tillbaka? Det är en fråga som hett diskuteras bland den yngre befolkningen i Benin i samband med återlämnandet.

Det är en konst-upplevelse att få se flera av dessa föremål som skapats av konstnärer och skulptörer i Benin för länge sedan. Föremålen har inte enbart värde som konst, det har historiskt och religiöst värde. Ett föremål är en slags hyllning till den människa som gått ur tiden, det ska berätta om den avlidna och den avlidne får aldrig själv se föremålet.

När föremålen anländer och installeras i ett museum som har anknytning till presidenten får vi se besökare komma, många iklädda traditionella färgrika afrikanska kläder medan en del kommer i västerländsk kostym.

I första delen av dokumentären får vi följa personal som tar hand om föremålen, som inspekterar dem och berättar vad det är och i vilket skick de är och ibland också vad de betydde för människorna på den tid de skapades. I den andra delen får vi se människor fira att föremålen anländer, längs gatorna dansar människor. Men där arrangeras också en stor träff där situationen diskuteras och där finns mycket kritik. Några frågar om det är rätt att glädjas över att några föremål får komma tillbaka när så många fortfarande inte kommer tillbaka. Andra tar upp om det är något att glädjas över när alla i Benin inte har mat tre gånger om dagen. Diskussionen som framför allt förs av en yngre generation är mycket intressant och tar upp många olika synvinklar.

Vad är ett folks kultur? Vad har kulturen och föremål att göra med folkets själ? Det är frågor som diskuteras. Några tar upp att föremålen är religiösa och har med deras religion vodun göra vodun.

Det var starkt att höra en ung kvinna ta upp att när hon i skolan fick de höra om dessa föremål så var det inte på hennes språk, utan endast på kolonialmakten Frankrikes språk, franska. Om de ens fick höra om sin historia var de undervisningen på franska. De fick lära sig desto mer om den franska historien och om de franska filosoferna som Voltaire.

Denna dokumentär har sådant djup och bredd, det är fascinerade hur mycket som kan berättas på lite drygt en timme.

Regissören Mati Diop belönades med Guldbjörnen på Berlins filmfestival för Dahomey. Dahomey är det gamla namnet på Benin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Afrika, Benin, Filmkritik, Filmrecension

Nydanande tolkningar vars puls skiljer sig radikalt från originalen – Le Grand Michel med Vivian Buczek

31 oktober, 2024 by Mats Hallberg

Vivian Buczek

Le Grand Michel

3

Inspelad i Köpenhamn

Producenter: Vivian Buczek och Martin Sjöstedt

Prophone (Naxos)

Releasedatum: 25/10 2024

På sitt åttonde album utgår Vivian Buczek och hennes numera ständige arrangör Martin Sjöstedt från tio sånger av Michel Legrand (1932-2019) vars textförfattarpar på åtta av spåren är Alan & Marylin Bergman. Den franske pianisten, dirigenten, kapellmästaren och kompositören etablerade sig framför allt som musikleverantör till en mängd filmer. Romantiskt lagda låtskrivaren erhöll tre Oscars och nominerades sex gånger. Efter succén med Paraplyerna i Cherbourg blev han en av de största på soundtrack. Buczek har i sin hyllning inkluderat en handfull av hans ljuva och i ett par fall sprudlande hits plus ett knippe inte lika kända alster, på ett album med elva titlar.

Hon ackompanjeras av nämnde Sjöstedt vid flygeln och i enstaka låt fender rhodes, en kvalificerad rytmsektion bestående av danske kontrabasisten Jesper Bodilsen tillsammans med svensk-ungerske batteristen Zoltan Csörsz, Mathias Heise från Danmark på harmonica samt Peter Asplund på trumpet och flygelhorn. Sångerskan bosatt i Malmö framhåller att inspelningen varit ett projekt hon länge drömt om att förverkliga. Anledningen är att melodierna såväl som de vackra texterna symboliserar vad Buczek ”vill förmedla till sin publik; romantik, dynamik, melankoli men också blues och swing.”

Brukar ju avslöja mina förkunskaper. Huvudpersonens två senaste album har belönats med uppskattande recensioner (Orkesterjournalen / Kulturbloggen). Därtill skrivit om framträdanden så sent som i våras och dessförinnan från exempelvis YSJF 2021. Martin Sjöstedt som ledare har rosats jämte att han förekommit tämligen ofta i andra skiv- och liverecensioner. Pregnante Bodilsen har lyssnats på vid några tillfällen medan mångsidige Csörsz hörts ganska mycket samt den eminente Asplund antagligen minst lika ofta. Trumpetaren och vokalisten tillhör också de som av mig inte undgått högst berättigade, synnerligen positivt hållna recensioner.

pressfoto från artistens hemsida

Flertalet låtar draperas i ett översvallande sound, bubblar över av energisk inlevelse. Förmodar att en konsert med materialet söker sig fram i väldigt stimulerande riktningar. Den som förväntar sig identifierbara romantiska ballader får dock nästan vänta förgäves. Efter att ha lyssnat tre gånger i hörlurar kopplade till stereon konstateras att merparten finurliga arr, kryddade med utvikningar och framsvepande förstklassig sång, låter atypiska i mina öron (kan bero på att jag inte har hela bilden över Legrand och dennes cv). Att jag inte omfamnar albumet i den utsträckning jag hade förmodat, motiveras av Buczeks oerhörda energi, hur hennes kynne och läggning föga korrelerar med det sound man vant sig vid från den enastående Legrand. Saknar ett externt bollplank i processen.

Åtskilliga ingredienser sticker ut musikaliskt genom sina raffinerade utsmyckningar. Betyget ska ses som 3+ ,med mersmak. I Will Wait For You innehåller styv vokal insats. The Summer Knows präglas av ett virtuost solo på kromatiskt munspel, vars svar från pianotrion glänser lika mycket. Garvade yrkesmän skapar en omgivning som sporrar vidunderlig vokalist, inspirerar i sin tur genom att vara upptagen med att frambringa texters innebörd. Furiöst bluesig attack kännetecknar Love Makes The Changes vars konversation med Asplund upprätthålls på svindlande hög nivå. The Way He Makes Me Feel genomsyras av ett uppseendeväckande groove. Undrar hur många av dessa versioner lyssnare som inte har facit skulle höra vem upphovsmannen är. För man slås av hur kompositionerna tillförts såväl interpretens personlighet som utbroderade arr för taggade instrumentalister att ta sig an.

I ledmotivet från Picasso Summer från 1969 går Buczek på knock med sin intensitet, en rusig närvaro som matchas av musikerna med Heise i spetsen. Första egentliga balladen har placerats som åttonde melodi. Den gradvis stegrande What Are You Doing The Rest Of Your Life? vars version med Sarah Vaughan Legrand vann en Grammy för, kännetecknas ånyo av delikat samspel emellan en sångerska som satsar storstilat och solisten på munspel. Utan originalets stråkar på Where´s The Love? är det rytmiken som sofistikerat accentueras. I avslutande avskalad låt tar utsökt spelande Jesper Bodilsen vid i helfigur genom att vara ende ackompanjatör. Titellåten signerad Peter Asplund är dennes hyllning med avancerat feature från honom i återkommande romantisk slinga över ordlös sång. Kompositionen kunde avnjutas första gången på hans album All My Septembers.

Sångerska och musiker, arrangör och ljudtekniker behärskar med ackuratess vad de ägnar sig åt i inspelningsstudion. Medveten om att jag kan framstå som en konservativ purist som motsätter sig att det blåses nytt liv i klassiska melodier. Men kan ju inte kringgå de känslor min sammantagna bedömning grundar sig på, trots redovisade angenäma enskildheter.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: XXL – seg och behöver klippas om

30 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

XXL
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi och manus Kim Ekberg & Sawandi Groskind
Originalmusik Johannes Hagman & Michael Cedlind
Medverkande Astrid Drettner, Georgios Giokotos, Marianne Carlsson, Enkete Mungbaba, Ken Mai, John Holm, Farah Muse, Teri-Anne Brink, Marianne Lehtimäki, Katja Kiuru, Hilperi, Elsie Andersson, Leila Aissat-Isung

En film som spretar åt väldigt många håll men som inte känns riktigt färdig. Det känns som att är det högaktuellt med det gamla rådet till alla som skapar något: ”kill your darlings”, är en uppmaning att våga klippa bort också scener man själv är vansinnigt förälskad i men som som ändå inte stöder berättelsen. Handlingen kretsar kring två syskon, Enzo och Magda, som har en trasig relation som de försöker lappa ihop genom en gemensam resa till Helsingfors.

Vi får följa dem köpa vodka och annan starksprit och se när de häller i sig drycken i den lilla hytten på båten, vi får höra deras tankar och vad de läser. De är en rörig handling som ofta stannar till med närbilder alldeles för länge på allt möjligt. Det är segt och tungt att tvinga sig att se klart filmen.

Under ett samtal de två syskonen har när de promenerar säger Magda att hon kommit fram till att personer som kan känna mycket i sina hjärtan inte är bra på att förmedla konst eller kultur av något slag. Det som går någon till en bra konstnär är att han eller hon inte har stort hjälpta, att han/hon/hen inte kan ta till sig allt vackert i livet i sitt hjärta. Därmed menar hon att Enzo inte kan vara konstnärlig. Tja, vad ska man säga? Filmen är fylld av reflektioner av det slaget som kan känna igen från samtal då jag var tio-elva år. Kanske är filmens mest lämpad för tio-elva-åringar?

Det som gör filmen ännu mer rörig är att dåtid och nutid, fantasier och drömmar, vävs samman på ett ganska ostrukturerat sätt. Jag ser ändå ett embryo till något som skulle kunna bli en unik och fascinerande film, men då behöver den klippas om en hel del och en del scener skulle behöva spelas in på annat sätt. För mig känns det som att filmen inte är klar ännu.

I ett pressmeddelande berättas:
XXL hade premiär på Göteborgs Filmfestival 2024 med fyra fullsatta visningar. Det var den enda filmen som visades på 35 mm av uppemot 250 filmer från hela världen vilket gav filmen stor uppmärksamhet, bland annat i Dagens Nyheter. Svenska Dagbladet skrev om en “varm hybriddramakomedi inspelad under lågbudgetflagg”, som lämnade publiken “positivt överraskad”. XXL har därefter antagits till flertalet internationella filmfestivaler, bland annat FiD Marseille och Warsaw International Film Festival.

Den som tycker om film som går sin egen väg och struntar i sedvanliga dramaturgiska metoder kan säkert uppskatta XXL mer än jag gjorde. Men jag ser två filmskapare, Kim Ekberg & Sawandi Groskind som skrivit manus och regisserat, som har utvecklingsmöjligheter och kan slå till med något mer genomarbetat som kan bli mästerligt i framtiden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: We Live in Time – glädjefylld, hoppfull, livsbejakande, smärtsam, sorglig och skrämmande och lysande skådespelare

30 oktober, 2024 by Ulf Olsson

We Live in Time
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi John Crowley
Roller Florence Pugh som Almut och Andrew Garfield som Tobias

Filmen om Tobias och Almut följer inte någon linjär tidslinje vilket gör att berättelsen inte är helt enkel att återberätta. Men ändå. Deras första något ovanliga date är en bilolycka där Tobias blir påkörd av Almut. Olyckan beror till stor del på att en mycket disträ Tobias går rakt ut på vägen utan att se sig för. Det enda han verkar ha i huvudet är den skilsmässan som han just då står mitt uppe i. Den skuldmedveten Almut följer med den lätt skadad Tobias till sjukhuset. Där bjuder Almut, som är kock, in Tobias med fru på middag till den restaurang som hon arbetar på. Tobias kommer sedan ensam till restaurangen och berättar för Tobias att han nyligen har separerat. Efter middagen går de tillsammans till Almuts lägenhet och kvällen slutar med att de hamnar i säng med varandra. Det leder till att de fortsätter att träffas och efter ett tag berättar Tobias för Almut att han är kär i henne och vill att de skall bilda familj. En smått chockad Almut avvisa honom först men ångrar sig sedan vilket gör att de bildar ett par.

Efter ett tag grumlas deras lycka eftersom Almut insjuknar och får diagnosen äggstockscancer. Den behandlingen som Almut genomgår leder dock till att cancern minskar, vilket naturligtvis gör att båda blir lättade. Till bådas stora glädje blir Almut sedan, efter flera försök, gravid och föder en dotter Elsa. Men efter några år tar liver en ny vändning, cancern återkommer och nu mycket allvarligare än förra gången. Eftersom det inte är helt självklart att behandlingen kommer att leda till att hon överlever är hon först tveksam till att genomgå en smärtsam behandling. Men när Tobias äntligen friar till henne väljer hon till slut att genomföra behandlingen.

De bestämmer vilken dag de skall gifta sig och börjar så smått planera för bröllopet. Men samtidigt dyker något nytt upp, Almut blir inbjuden till att deltat i en mycket prestigefylld internationell matlagningstävling. Hon bestämmer för att tacka ja trots att det försvårar behandlingen och dessutom gör att bröllopsdagen måste ställas in. Hon och hennes kollega vinner den nationella tävlingen och avancerar till finalen som går i Italien. Tobias och Elsa följer med till Italien eftersom Almut vill att Elsa skall minnas henne som en skicklig kockmamma och inte en som en sjukmamma. Under finalen blir Almut dock allt svagare vilket gör att hennes kollega måste överta huvudansvaret för att genomföra tävlingen. När Tobias och Elsa kommer hem ensamma, får Elsa den hund som Tobias under en tid har övervägt att skaffa för att om möjligt lindra för Elsa om mamma Almut skulle dö.

Under filmens gång åker både filmens rollgestaltare och publiken en känslomässig berg- och dalbana. Filmen är romantisk och allvarsam på en och samma gång, glädjefylld, hoppfull, livsbejakande, smärtsam, sorglig och skrämmande. De båda skådespelarna är helt lysande. På ett nyanserat och mycket trovärdigt sätt ger de tillsammans och var för sig ge uttryck för filmens alla skiftande känslolägen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Florence Pugh

Särlingar porträtteras med charm och hetta i innovativt musikteater-format – Själens telegraf med Konstkollektivet Snö & Soul´s Telegraph

30 oktober, 2024 by Mats Hallberg

foto Ines Seballj

Baserad på roman med samma titel av Amanda Svensson

Manus och regi: Caroline Andréasson och Emilie Strandberg

Kostym & scenografi: Lisa Hjertén

Koreografi: Sara Suneson

Mask: Maja Asp

Ljus: Anna Wemmert Clausen

Musik: Peter Cliffordson Weicht

På scen: Daniel Adolfsson, Caroline Andréasson, Emilie Strandberg samt Soul´s Telegraph ( Alice Johannessen, Linn Grosvernier, Vidar Lindström, Rasmus Hölesjö, Ebba Reibe, Agust Marmander och Sofia Ramstedt)

Urpremiär 26/10 2024 gos Teater Trixter i Göteborg

Spelas till och med 30/11

Konstkollektivet Snö som funnits sedan 2013 listar på sin hemsida nio fasta medarbetare varav två ingår i denna sällsamma produktion. Premiären krockade med premiär på Stadsteatern vilket fick till följd att jag istället var med om en matinéföreställning dagen efter. För ett par år sedan nådde en inbjudan mig, förtrollades då av deras bearbetning av Dostojevskijs Arma människor i ett rum högt i tak och utan naturlig scen, ett öppet kontorslandskap jag inte tidigare vistats i som under föreställningen alstrade en elektrisk stämning. Den recenserades här i en text som också innehöll en presentation av Snö. Min upplevelse ligger på ett bakvänt vis nästan kollektivet i fatet, vid bedömningen av hur de tagit sig an Amanda Svenssons senaste märkliga roman. Får veta av producenten att författaren bevistade urpremiären.

Hade flitens lampa lyst skulle jag så klart ha tagit mig för att läsa Själens telegraf (romanen fanns att köpa i samband med föreställningen). Beröringspunkter med källan till manus saknas ändå inte. I fjol hörde jag nämligen 37-åringen på mitt lokala bibliotek prata om boken och sitt författarskap. Tog kontakt efteråt och berättade att jag med behållning läst två andra titlar, vilka kännetecknas av lätt bisarr humor och skoningslös blick. Syftar på hejdlösa debuten Hey Dolly och fresken i folkhögskolemiljö döpt till Allt det där jag sa till dig var sant. Amanda tog upp vikten av att få faktauppgifter rätt även när man skriver fiktion och om svårigheter henne far stött på (Per Svensson) i arbetet med Augustprisade biografin om Anders Zorn. Vidare upplyste jag om mina två terminer i södra England. Detta för att Svenssons roman utspelas i Storbritannien under 90-talet medan mina studier ägde rum tidigt 80-tal. Författaren är gift med en engelsman och flyttade hit 2015 från Malmö. Minns tyvärr inte hur idén till Själens telegraf uppstod. Om hon influerats av en autentisk händelse som varit en nyhet, eller om berättelsen som ramar in hennes research om ett samhälle på dekis är ett utslag av hennes fantasi.

affischfoto Johan Karlsson

Publiken sitter på olika typer av stolar på ömse sidor om den mittgång där delar av handlingen utspelas. Sceniska fantasin tar också plats på stegar bakom oss i båda ändar. I foajén bakom ett genomskinligt draperi håller i ett par scener mamman till, framställd med övertygande fladdrig frenesi av Caroline Andréasson. Och på gradängen i bortre ändan huserar frejdiga bandet Soul´s Telegraph. Från taket hänger dekorerade trådar vilka symboliserar den excentriska mammans prunkande trädgård och hennes äppelodling. Finurligt detaljrika scenografin speglar ett temperament impregnerat av New Age och i början placeras kristaller ut intill oss.

Grace försörjer sig enligt dottern (Emilie Strandberg) som hålls hemmavid genom att lura folk. Fast epitetet spåtant vill inte färggranna yrvädret som sysslar med tarotkort kännas vid. Män ur hennes mystiska förflutna och sådana ute efter hennes tjänster dyker upp (skissartade biroller flyhänt exekverade av Daniel Adolfsson), vilka förvirrar dottern som givetvis vill veta identiteten på sin pappa. Till slut hinner verkligen i fatt mor och dotter. Iris handlar därefter med förödande konsekvens, blir omhändertagen efter att bränt ner huset hon växte upp i. När hon 1998, sex år senare, anställts på en underklädesavdelning i en varuhuskedja i Glasgow träffar hon en karismatisk, tillika renhårig snubbe. Det förälskade paret bildar ett band (framtaget för denna uppsättning, eller?) som brejkar, men behöver få ihop pengar för att gå in i studio och tillverka en skiva. Förvecklingar uppstår mot den fond av lågkonjunktur som präglade landet efter Thatcher-eran.

Föreställningen pågår i cirka halvannan timme utan paus. Då ingår ett knippe up tempo låtar framförda med rytmsektion, gitarrist, keyboardist, trombonist och berättarjaget trakterar häpnadsväckande nog cello. Bandet låter sprittande charmigt ´a la Dexy Midnight Runners, fast man undrar om de unga medlemmarna instruerats att spela på ett oslipat om än sympatiskt melodiskt sätt eller om soundet är deras naturliga uttryck. Finns repliker värda att sätta på pränt i denna sceniska bearbetning. Snappade upp låtskrivaren Ruperts uttalande: ”har man varit nära att dö får man bråttom att leva”. Och i den eller närliggande scen replikerar Iris: ”Fattar, men varför vill du bli berömd?” En annan kommentar (från Grace om jag minns rätt) lyder: ”Alla vill samma sak – skapa något bestående”.

Till saken hör att den i föreställningen strängt sysselsatte Adolfsson frontar genom att sjunga. något han gör med skapligt resultat. Att skådespelare sjunger överraskande väl har noterats senaste åren på framför allt Göteborgs Stadsteater. Det är modigt gjort! Adolfssons fokus är att skildra en visionär, bräcklig humanist vars förälskade natur känns en smula tillyxad. Aktören är duktig på att härbärgera känslor och släppa ut dem, med emfas eller diskret. Gör dessutom ett fint porträtt på den stenhuggande granne Iris tyr sig till i Somerset. Vad som emellertid ligger honom i fatet motsvarar vad jag skrev om konstkollektivet Snö i inledande stycket. Skådespelarens kolossalt övertygande prestationer i Nattvarden hos Tofta Teater, i nobelpristagaren Fosses Jag är vinden också hos Trixter samt i Isadora och kärleken på Hagateatern. De höjderna nås inte här, även om mångsidigheten och nyanser i tonfall ska framhållas.

Caroline Andréasson excellerar i att svepa fram medelst utstuderad koreografi. Den excentriska mamman hon mejslat fram tillhör en kategori undantagsmänniskor vi känner igen, överlevnadskonstnärer som inte inordnar sig, utan bejakar vad som roar dem. Blir uppenbart hur kollektivets konstnärlige ledare njuter av sammanhang där svängar kan tas ut, vilket understryks i biroller som skrävlande manager i solglasögon och som docerande terapeut med rolig dialekt.

Emilie Strandberg gestaltar i den originella berättelse som ligger till grund för ett underhållande scenkonstverk, tonårstjejen vars försenade upptäckt av världen utanför trädgårdens trygghet skildras med engagerande energi och en inlevelseförmåga som blir trovärdig. Hon som till synes genom slumpens skördar finner sin väg framåt symboliserar Nietzsche-devisen ”det som inte dödar gör oss starkare”. Och att råka sitta en halvmeter ifrån Strandberg när hon gnider stråken över cellon är en förunderlig situation i en uppsättning som gör mig upprymd.

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 174
  • Sida 175
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in