5
The Songs of Dorothy Fields (Isabella Lundgren med Musica Vitae & Carl Bagge)
The Way You Look Tonight
Inspelad i augusti 2023 i Växjö
Producenter: Isabella Lundgren
Ladybird
Releasedatum: 15/3 2024
Det finns en förhistoria. Bara några veckor före inspelningen hos stråkensemblen Musica Vitae arrangerades en kyrkokonsert på jazzfestivalen i Ystad med samma sättning och i stort sett samma repertoar vars gemensamma nämnare var texter signerade Dorothy Fields. Jag fanns på plats och skrev entusiastiskt i fylligt recensionssvep. I suverän huvudroll huserade Isabella Lundgren. Förutom att sjunga med hisnande ackuratess berättas ingående om textförfattaren Fields (1904-1974), vars gigantiska cv som textförfattare ( lyricist och librettist) innefattar 400 låtar, 15 Broadway-musikaler och 26 spelfilmer. Sannerligen en välgärning att hylla en kvinna vars gärning tycks ha fallit i glömska, trots att av albumets tio låtar är drygt hälften omedelbart igenkännbara megahits ur American Songbook.
Finns förvisso avsevärd konkurrens vad beträffar kvinnliga jazzsångerskor som slagit igenom senaste decenniet. Kan ändå fastslås att den allra mest lysande stjärnan heter Isabella Lundgren, en bedömning stor majoritet av kollegor håller med om. Har recenserat några av de ytterst välproducerade skivorna plus flera konserter inklusive föreställningen om Judy Garland och tributen till Bob Dylan. Har förmodligt sett henne på scen ett tvåsiffrigt antal gånger. Tillhör de som trollbinds av svindlande röstresurser inriktade på känslomässiga aspekter utan att det slår över. Och för sådana som oss passar Lundgren perfekt. Vilken ynnest det är att få tillägna sig hennes passionerade stämma, framgår med all önskvärd tydlighet på The Way You Look Tonight, för övrigt temaskivans öppningsspår.
Pianisten Carl Bagge (son till Lars Bagge som jag för övrigt också hört live) känner jag också till tämligen väl. Han har en drygt tjugoårig karriär som frilansare bakom sig, lett framgångsrika trios, ingått i spännande smågrupper, ackompanjerat ett antal betydande vokalister, komponerat för barnproduktioner och Karl Bertil Jonssons Julafton på Scala, bildat Ekdahl/ Bagge Big Band. Härom året debuterade han i eget namn med orginallåtar (recenserades här). Bagge är den musiker Lundgren samarbetat mest med. På denna tribut till en storhet med kultstatus står han för samtliga arr.
Musica Vitae har i fyra decennier med säte i Växjö utgjort en av landets ledande kammarensembler. På albumet spelar fjorton medlemmar violin, viola, cello och kontrabas. Med utgångspunkt i konstmusik verkar de i gränsöverskridande anda.
En alternativ rubrik jag övervägde lyder: ”Sentimentala melodier mästerligt tolkade”. Lundgren bevisar från första till sista ton vilken gudabenådad interpret hon är. Förmågan att ta lyssnaren i besittning sköljer över lyssnaren i vågor. Sjungs med mer än hundraprocentig närvaro i exempelvis A Fine Romance, I´m In The Mood For Love, Where Am I Going och i avslutande It´s Not Where You Start, It´s Where You Finish. Ska poängteras att inte ens antydan till svackor förekommer. En av de allra främsta låtskrivarna någonsin, Jerome Kern, har inkluderats tre gånger. Två kompositörer vilka kan betraktas som doldisar så till vida man inte är konnässör förekommer fyra respektive två gånger. Syftar på Jimmy McHugh och Cy Coleman. De skrev tillsammans med Dorothy Fields hits utan att själva bli stjärnor.
Musica Vitae ger melodierna lyster med sina svepande, uttrycksfulla stråkdrag. Och man bäddar ibland in Lundgrens spetsiga frasering för att i andra sekvenser framhäva textens innebörd. Somliga ballader gör sångerskan på duo med Carl Bagge, vilket ger en naken dimension. I stick, intron och andra mellanrum broderas melodier ut av honom. Musikerna förmedlar en berörande helhetsupplevelse. Dock, obestridliga navet projektet roterar kring är Isabella Lundgren. Och som hon likt Judy Garland-produktionen tar tillfället i akt att sjunga ut, i alster från musikaler och soundtrack. Mina ord känns ack så otillräckliga för att beskriva vad som åstadkoms. Hennes imponerande omfång rymmer en ansenlig portion svärta som kompletterar oförställd glädje över att exponera makalös talang. Rösten har en osannolik räckvidd, nöjer sig inte som framgått med att låta behagligt inställsam. Texternas budskap laddas med mening.
I Where Am I Going påminner hon om den aura Shirley Bassey och Dionne Warwick utstrålade. En helt otrolig insats av kvinnan bördig från Värmland som tycks hämta näring från gospel och svarta förebilder. Möjligen skulle en anmärkning i marginalen vara att tonspråket är aningen sockrigt emellanåt, lite anonymt. Sökes något utöver välgjorda, kongeniala arrangemang hänvisas till friktion annorstädes. Om man däremot faller pladask för ljuva låtar, eftertänksamma eller sprudlande, sjungna med fabulös hängivenhet och dito förmåga har man kommit rätt.
Urvalet från en enorm katalog är klockrent. Blir till ett föredömligt brett spektrum av flödande känslor. Hur lyckat förändringen av temperament (tänk engelskans term ”mood”) kan ske, speglas allra bäst i övergången från muntra On The Sunny Side Of The Street till innerligt framskridande balladen Close As Pages In A Book. Upprepade gånger brister jag ut i leenden när jag lyssnar i hörlurar. Vilken lycka att genomströmmas av denna vokalkonst. Engelska diktionen är förstås strålande! Hade ursprungligen planerat att stanna vid 4+ eftersom melodierna i sig stundtals är så förföriskt lättlyssnade. Men tack vare vad fenomenala Isabella Lundgren uträttar, måste albumet rankas som ett fett utropstecken. Och nu vet jag vem Dorothy Fields var, en tidigare brist Ladybird och producenterna övertygande åtgärdat.