Recension

Stolen
Av och med Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg
Ljus och körteknik Raimo Nyman
Ljudteknik Niklas Nordström
En samproduktion mellan Orionteatern och K.Kvarnström & Co, med stöd från Statens Kulturråd
Foto Christopher Backholm
Premiär Orionteatern 1 april 2024

Kenneth Kvarnström är en av Nordens främsta koreografer inom modern dans. Han har arbetat främst i Sverige och Finland – även internationellt – är dansare, professor, teaterchef och tidigare konstnärlig ledare för Dansens Hus. En tid var han danschef på Kulturhuset Stadsteatern. 2022 fick han svenska Cullbergpriset.

Hans formspråk ”för det undermedvetna” uppges har gjort honom internationellt känd. Verken Splitvision (2000) samt Mercuri (2009) nämns (Wikipedia). Kvarnström har gjort verk åt Finlands nationalbalett, Cullbergbaletten, Skånes Dansteater, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans balett med mer.1987 startade han danskompaniet K Kvarnström & Co – som välkomnats runt om i världen. I början på 1990-talet ansvarade han för dansutbildningen vid Teaterhögskolan i Helsingfors – och blev där professor. Senare var han också konstnärlig ledare för Helsingfors stadsteaters danskompani.

Kvällens verk Stolen är en fortsättning på verket Sofa (r) (2013) som han också gjorde tillsammans med musikern Jonas Nordberg. Sofa (r) – handlade om döden men var en ”lågmäld, filosofisk betraktelse över livets förgänglighet och skapandets premisser”. (SvD 16/1 2014).

Premiärpubliken blir denna kväll visade in till Orionteaterns lilla ”bakficka”. Framför ett rått liknande stengolv i mindre format vid höga mörka träväggar – får vi sitta tillsammans i en liten fåradig båge fåtöljer. Under tiden spelar Jonas Nordberg diskret svartklädd på ett vackert instrument som vi senare får veta tillhör familjen luta. Hans musik sprider lågmält harmoni och stillhet i mörkret. Den uppmärksamme ser att han växlar lite då och då bland de stolar som är utplacerade på scenen.

Det mörka scengolvet visar också en kvadratisk träplatta som håller upp ett svart kuddliknande bylte – en spännande men vacker tygformation, och en hoprullad svart ryamatta.

De tre akterna inleds. Först hör vi musik och ser det visuella men så bryts allt via ett vänligt lotsande i form av små klargöranden. Personligt och med underfundig humor får vi mellan momenten veta lite smått och gott kring verket. Halvt på allvar och med glimten i ögat meddelas att det ju är en ”lågbudgetproduktion”, för ”man har ju varit frilansare” stora delar av sitt liv, och vi ombeds tänka in både hästar och dansare istället för lutans alla strängar. Den glittriga svarta skjortan är egentligen en stor och pampig orkester… Titeln Stolen – ska också förstås på engelska – ”stulen” – och de har lånat sakar av andra teatrar. Sista dansen innehåller dessutom ett steg som är stulet av Niklas Ek.

De artikulerade händerna – alldeles i början – som en efter en sticker ut ur det svarta tygbyltet – den lånade rekvisita – ger tankar om ett nyfött barns första sökande. Med humor avslutas akten då ett brett lyckligt leende syns – såsom en glädje över att ha fått livet.
Som en poetisk lek blir scenen med något som liknar en mindre trädörr som de förflyttar mellan sig. Den vrids, de sätter sig på den på varandra (!), bär den på huvudet. Allt sker smidigt, estetiskt och ödmjukt, rytmiskt.

En bit in i verket blir jag helt absorberad av den muskelkontroll och vackra precision o musikaliska lyhördhet som Kvarnström har. Med endast överkroppen – sittandes – lyckas han gestalta allt från just en stol. Nordbergs toner leder, Kvarnström följer och förstärker. Det sprider sig ett lugn – en arbetsro – som i ett bondkök mellan piga och husmor som rytmiskt kardar garn, vant tillsammans. Det är bara att njuta.

Förmågan att leka med åskådarens undermedvetna fantasier syns i scenen med dansen under det mörka skynket. Från sin plattfiskliknande position på golvet rör sig formationen vartefter – stiger till en amöbaliknande morra som övergår i något av en högrest Voldemortfigur.

En härlig krock av associationer blir också vardagsgypmpa – dansen med en svart Alienliknande dräkt på ryggen – utförd i kvadratisk ruta till lutans pärlband av toner från svunna tider.

Att ta del av hur lätt en dansare springer – och den busiga vänskapen dem emellan – när de som barn jagar varandra runt i sin egen vida hittepåvärld…var också en fröjd.

Små utskurna figurer bildar i slutet en folksamling som först syns splittrad och sedan samlas. Man höjer blicken och ser de två vännerna som klottrats samman i gemenskap på väggen strax före.

Sammantaget blir verket som ett fragment av ett skapande, byggstenar i form av en färg, toner, en form, en idé. Samspelet gestaltar också vänskap, kroppen som lyhört följer den andres känsliga toner – eller respekten när de rör sig sida vid sida – jämlikt.

I slutet hörs Walderstens dikt i högtalarna med strofer som många börjar med ”min pensel är som” . Jag hör ordet ”svart” en ny ”ryggsäck fylld med bly”, ”barnhand”, ”en hämnd som formas till en kyss”, ”som aldrig kommer fram….”.

Att omsätta känslor på detta sätt blir som en trösterik hyllning till kreativitet och vänskap.

Musik
Del 1
Johann Sebastian Bach – Preludium BWV999
Silvius Leopold Weiss – Siciliana i Ess-Dur
Jean-Philippe Rameau – Les tendres plaintes
Loscil – Estuarine

Del 2
Silvius Leopold Weiss – Sonata 52 i c-moll:
Ouverture
Courante
Menuet
Bourrée
Presto

‍Del 3
James Blake – Lindisfarne I
Robert de Visée – Chaconne en sol majeur
Western Skies Motel – Migratory Birds
Jesper Waldersten – Min pensels mantra (inläst av Åke Lundqvist)