• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Ernest Cole: Lost and Found lysande film som manar oss att aldrig glömma

20 november, 2024 by Ulf Olsson

Ernest Cole: Lost and Found
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Raoul Peck
Berättarröst Lakeith Stanfield
I rollerna Alla otaliga människor på bilderna.

Filmen handlar om den sydafrikanske fotografen Ernest Cole (1940–1990). Han blir Sydafrikas första frilansfotograf under 1960-talet då den rasistiska Sydafrikanska aparthetregimen är som mest repressiv. Filmen som bygger på 6000 negativ tagna under 1960/1970-talen skildrar Coles liv och människors livsvärldar i Sydafrika invävda i varandra. Han slutar skolan 1953, tretton år gammal, när ett nytt rasistiskt utbildningsprogram för svarta införs. The Bantu Education Act, vars enda syfte är att svarta inte ska bli mer utbildade än vad det slavliknande livet i Sydafrika enligt de vita kräver. För mycket utbildning kan vara farligt enligt regimen. I stället tar Cole en examen på korrespondens vid en engelsk skola. Han börjar fotografera när han är 8 år och får sin första egna kamera när han är 10 år av en katolsk präst. Vid 18-års ålder börjar han arbeta för en tidning samtidigt som han följer en korrespondenskurs i fotografering via ett institut i New York. Nu bestämmer han sig för att dokumentera aparthetsystemets systematiska och utstuderade ondska och hur det påverkar människors, särskilt svartas liv.

Med sin kamera tar han tar ögonblicksbilder på människor hela tiden, i alla miljöer och i alla sammanhang. Han vill fånga livet som det är, människor upplevelser av livet så naket som möjligt. Människors kroppshållningar, ansiktsuttryck, blickar och relationer till varandra. Han vill fånga verkligheten som den är, med alla sprickor som visar det mänskliga livets natur. Bilder från massakern i Sharpeville 1960 där ett 90-tal människor blir skjuta och över 200 skadade, många skjuts i ryggen när de försökte fly från polisen. De svartas fattiga och orättvisa liv och de vitas rika och privilegierade liv. Getton för svarta, lyxiga villkor och stora trädgårdar för vita. Skyltarnas tyranni: endast för vita, endast för européer, endast för svarta, endast för icke-européer och varor. Rivning av bostäder och tvångsförflyttningar. Förvisningsläger. Regler, regler och åter regler för svarta. Nästan inga rättigheter och nästan bara skyldigheter. Tvånget att ständigt ha med sig ett särskilda pass för svarta som måste visas upp på minsta befallning. Att inte få gå på stadens gator om man inte kan visa att man är på väg till sitt arbete, exempelvis som tjänare i en vit familj. Juridiska kränkningar. Att riskera bli arresterad för ingenting och kastad i fängelse genom ett snabbt beslut av en rasistiskt domare. Att bli bestraffad med piskrapp. År 1963 döms 17 404 svarta fängslade till piskrapp. Bilder på nervösa, rädda och panikslagna svarta ansikten, ibland sida vid sida med ointresserade avspända vita ansikte. Men också rädda vita ansikten bland svarta ansikten, en rädsla som de i skydda av polisen tar ut genom förakt, hat, ilska och hot. Men också makthavarnas hyckleri. Enligt regimen handlar åtskillnadspolitiken om de goda grannarnas politik. Där goda grannar inte blandas med varandra eftersom de är så fundamentalt olika. Flertalet västledare vill inte vara mindre goda grannar. De säger nej till att blockera handeln med Sydafrika därför att det kommer att drabba de man helst vill hjälpa. Vilket naturligtvis är de själva eftersom exempelvis 70% av allt guld som säljs till västvärlden bryts av svarta gruvarbetare under slavliknande förhållande.

Bilderna avslöjar apartheidregimens orättvisor för omvärlden vilket tvingar Cole till exil i USA. Men att fly är inte helt enkelt. Det blir möjligt, 1966, enbart genom att han lyckas lura en tjänsteman att klassificera om honom från svart till färgad. Regimen skiljer nämligen på svarta och färgade, exempelvis människor med indisk bakgrund. Cole lyckas smuggla med sig alla negativen på livet i Sydafrika till USA. När bilderna ett år senare blir till en bok, House of Bondage, blir han genast berömd i USA och naturligtvis fördömd i Sydafrika där boken blir förbjuden.

Han fortsätter fotografera i USA, i storstaden New York och i den amerikanska södern. Ganska snart upptäcker han att livet i USA inte är så fritt, fredligt och tryggt som han hade förväntat sig. Det är i medborgarrörelsens, de svart pantrarnas och Vietnam demonstrationernas tid. Han är i ett främmande land och känner igen sig alla rasistiska mönstren, han är svart i ett annat rasistiskt system. Han är känd och igenkänd men samtidigt isolerad fattig och ibland hemlös. När han med kamerans som instrument observerade och dokumenterade det amerikanska samhället blir han ibland hänryckt och ibland bedrövad och förskräckt.

I början av 1970-talet söker han sig till Europa och hamnar till slut i Sverige där han bor mellan åren 1968 och 1972. I Stockholm bor det nästan inga svarta men det finns rasistiska mönster, ofta mer subtila än vad han är van vid. I Sverige träffar han bland annat fotografen Rune Hassler som hjälper honom att ställa ut på Liljevalchs.

Efter några år återvänder han till USA och fortsätter fotografera. Men i början av 1980-talet slutar han plötsligt. Dessutom upptäcker han att alla negativen är försvunna. Nu får Cole det svårare och svårare att finna sig till rätta i det amerikanska samhället. Han längtar hem trots att han vet vad som väntar honom. Men han släpps inte in i sitt hemland och tvingas fortsätta leva sitt svåra liv USA. Vid ungefär samma tid upplöses regimen i Sydafrika och Mandela blir fri. Men Cole blir samtidigt sjuk i cancer och önskar inget hellre än att återvända och bli begrav i sitt hemland, som han har längtat till så mycket. Men det går inte. När han ligger för döden kommer hans mamma till USA för att träffa honom en sista gång. Cole dör, kremeras och återvänder genom sin mammas försorg till sitt hemland som aska.

Gåtan med de försvunna negativen får delvis sin förklaring 25 år senare. Coles släktingar blir uppringda av en advokat från Sverige. Negativen har hittats i ett bankvalv i Stockholm. Vems som har placerat negativen där och varför, kan ingen förklara eller kanske inte vill förklara. Negativen överlämnas till Coles arvingar 2018. Men inte alla, Hasselblad Foundation vägrar att överlämna 504 av negativen vilket blir inledningen till juridiska processer som så småningom resulterar i att negativen överlämnas till Coles efterlevande.

Cole är en enastående unik fotograf vilket gör att den filmiska berättelsen som skapas genom bilderna är helt lysande. Filmen skildrar och synliggör apartheidregimens gränslösa rasistiska förtryck på ett sätt som förmodligen inte har gjort tidigare. Det är därför en mycket viktig film. Den manar oss att aldrig glömma apartheid. Kan det hända igen eller snarare, händer det igen just nu någon annanstans?

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Fotograf

Filmrecension: Under trottoaren – Stranden – långt ifrån färdig film

20 november, 2024 by Rosemari Södergren

Under trottoaren – Stranden
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Henrik Hellström’

En rörig film, obegriplig sensmoral och en berättaröst och långsamma närbilder istället för drama och gestaltning.

Handlingen kretsar kring en man, Tott, som är uppfödd i en välbärgad akademikerfamilj och kan utan att oroa sig för sin försörjning ägna sitt liv åt att hitta på utmaningar åt sig själv. Under sitt sökande efter olika sammanhang bygger han ett hus åt sig själv, långt ut i skogen och lever där med sina två söner. Deras tid ägnas åt att spela rollspel som Tott hittar på. Det är helt omöjligt att känna något engagemang för människor som inte behöver ägna en sekund åt att fundera på hur de ska få ekonomin att gå ihop. Tott är en slags eremit-guru somt tror sig se och kunna kritiskt granska samhället, utan att själv någonsin behöva jobba. Det hade förstås kunnat fungera som ett tema om filmskaparen närmat sig Tott på ett mer granskande sätt. Eller om Tott inte skildrats som en slags spännande personlighet.

Filmen innehåller väldigt få scener som gestaltar något, istället är det oftast stilla närbilder på skådespelarnas ansikten och en berättarröst som pratar. Det blir sällan bra att låta någon prata som en monolog istället för att gestalta scener och använda dramaturgi.

En bit i filmen har Tott blivit gammal och sönerna är vuxna och han skickar ut dem på ett sista äventyrsspel där de ska lära sig något. I spelet möter de en kvinna som är HR-chef på ett medelstort bolag och hon vill inte gå till kontoret utan vill ägna sina återstående femton år före pension åt att måla. I en annan del av spelet får sönerna hantera en friskolelärare som blir arg på en elev och den tredje karaktären de får ta itu med är en säkerhetsvakt som stjäl ur den gemensamma jobbkassan och till och med har spelat upp hela sin frus pension.

Totts tankar med det hela är förmodligen att göra sönerna kritiskt tänkande gentemot det senkapitalistiska samhället. Det är dock för ytligt skildrat och uppbyggt alldeles för mycket på klyschor och klicheer. Vissa scener är skrattretande. Friskoleläraren går in i en kyrka och sätter sig i en kyrkbänk för att fundera på sitt liv och sitt agerande. Då dyker en präst på honom och nästan tvingar honom att lyssna på sin uppfattning. Det är bara det att vad prästen säger är långt ifrån var kristendomen i Svenska kyrkan handlar om. Dessutom är det högst orealistiskt att en präst i Svenska kyrkan skulle dyka på en besökare så direkt. Tvärtom står ju Svenska kyrkan för att människor ska ha integritet och få lugn och frid i kyrkan utan att bli påhoppad av någon som vill missionera.

En annan scen där jag undrar hur regissören har tänkt är när friskoleläraren springer omkring i skogen och har bärsärkagång med en shinai, ett japanska kendosvärd. Han hugger helvilt. Som läraren använder och svingar detta bambusvärd skiljer sig totalt från hur kendosvärd används inom kendo. Nu springar han runt som om svärdet vore ett vikingasvärd. Jag undrar om det är någon dold tanke bakom det eller okunskap om hur kendosvärd används?

Inledningen av delen med den manliga friskoleläraren var slarvigt ihopklippt. Denna ständiga berättarröst berättar att läraren har hand om sin son varannan vecka. Plötsligt står han vid ett bord med en pojke mitt emot sig. Läraren tillrättavisar denna skolpojke för att pojken kallat en flicka för hora. Eftersom det kommer direkt då berättarrösten sagt att han bor med sin son varannan vecka är lätt att vi som tittar tror att det är sin son han pratar med. Men det är en annan skolpojke, en elev. Sådant tycker jag är slarvigt.

Jag fick tvinga mig att se klart filmen. Det var länge sedan jag såg en film som kändes så totalt ointressant. Ändå har jag ett stort och genuint intresse för existentiella frågor. Men här blir det existentiella gestaltat av tre män som i ett spel ska undersöka några samhällsfrågor som det känns att de egentligen inte förstår ett enda dugg av.

Denna film är långt ifrån färdig. Den rymmer flera intressanta frön till teman, men den behöver klippas om och få mer gestaltat och mindre berättarröst, färre stilla närbilder och mer handling och ageranden. Ja förmodligen mer fokus på en berättelse instället för att flyta ut i alldeles för många trådar, tankar och småberättelser. Tott är dessutom väldigt trist som karaktär. Vad är han för guru?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Folkets bio

Svängig och patosfylld avstickare till soulpoppigt universum – Sixty av Caecilie Norby

20 november, 2024 by Mats Hallberg

Caecilie Norby

Sixty

4

Inspelad i Köpenhamn

Producenter: Caecilie Norby och Poul Reimann

Loud Lady Music (egen utgivning)

Releasedatum: 6/9 2024

Den danska sångerskan med det imponerande omfånget har recenserats uppskattningsvis ett halvdussin gånger av mig här, dessutom förmodligen i Orkesterjournalen. Mestadels framträder hon i en jazzig kontext och då faller det sig naturligt att ofta musicera tillsammans med maken Lars Danielsson (basist, cellist och kompositör). På föreliggande flirt med beatbaserad r & b förekommer han perifert genom att traktera cello på två spår. I förfjol gjordes en utvikning till snarlika domäner och dessutom finns i katalogen samlingen Portraying, vars utgivning (om jag har rätt info) korrelerade med Caecilie Norbys deltagande i en dansk motsvarighet till Så mycket bättre. Sixty där all text & musik signeras prisade sångerskan är fjortonde soloalbumet vilket inkluderar framgångsrika projektet Sisters In Jazz (sett tre upplagor av dem), nämnda samling samt en duoplatta med Lars Danielsson.

Vilka har då 60-åringen engagerat på nya skivan? Jo, medproducent Poul Reimann på keys och piano, basisten Kristor Brödsgaard och Birk Nevel på trummor och percussion. De spelar på samtliga elva spår. På sju av dem hörs gitarr från Jonas Kragh medan Christian Afel lirar gura på Gold. Slutligen under rubriken vem spelar vad figurerar violinisten Tobias Durholm på titellåten. Ska också framhållas att i Master Mind förekommer citat från författaren Maja Angelou. Låter proffsigt fett om inspelningen på ett alldeles lagom svulstigt sätt. Fäster mig vid ett omedelbart appellerande sound från duktiga musiker och dito producentöron, faktorer vilka ger en sångerska med mäktiga resurser fritt spelrum. Inte att förglömma: Producentduon står för samtliga arrangemang.

Ett par av de låtar som lagts på slutet tappar lite i slagstyrka, varför deras anonyma avtryck reducerar betyget till en otvetydig 4:a med utropstecken. Albumet är värt åtskilliga skivköpare också i Sverige. I Danmark har det rönt översvallande positiva omdömen. Blev kontaktad personligen av artisten och med anledning av att skivbolaget behövde uppgift om telefonnummer blev jag uppringd. Känns på samma gång hedrande och ansvarsfullt att ens formuleringar kan få betydelse. Jag har spelat cd:n ett par gånger, lyssnat antingen i hörlurar eller via högtalare.

Produktionen är flott, arren sofistikerade och merparten låtar skinande juveler. Norbys expansiva stämma fungerar likt ett exceptionellt töjbart och uttrycksfullt instrument. Överlag slås man av hur distinkta eller raffinerade kompositioner ”snärjer” en. Genomgående hörs en uppseendeväckande brygd av cool r & b – ibland förlagd till det 90-tal då genren med bland andra Jill Scott var som mest populär – en portion electronica och emellanåt rockig touch med gitarrsolo. Gemensamt för kompotten av stilar är det moderna soundet, hundraprocentigt vokalt engagemang samt lusten att laborera med groove, beats och någon gång breaks. På plattan skrudad i svart sound mixas snyggt ett par ballader in. Gold kan vara det närmaste artisten kommit soulig schlagerpop. Money Over Music kännetecknas av ett taktfast groove med potential att bli en radiohit.

Norby och hennes rekryterade musiker behärskar till fullo tillverkandet av förföriskt sound, varav somliga låtar tenderar att sätta sig i skallen. I vissa lägen är det frestande att associera till hitleverantörerna i Cheiron Studion, fast då kanske peka på aningen mer sofistikerat handlag. Tänker också att engelska texterna vill säga viktiga ting ibland när de går bortom hjärta och smärta-rim. . Nu fastnar jag ytterst sällan i textanalys, men uppfattar att här finns uppmaningar och stöd riktade till kämpande kvinnor. Överhuvudtaget beundransvärt att kunna förfoga över ett så här kraftfullt komplement till jazzkarriären och med sådan catchig rytm i arren.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Käftsmäll mot kapitalismen i modern klassiker på buskisnivå á la Stefan & Christer – Vi betalar inte! Vi betalar inte! på Göteborgs Stadsteater

18 november, 2024 by Mats Hallberg

foton Ola Kjelbye

Av Dari Fo (översättning Anna Barsotti, Carlo Barsotti)

Regi och bearbetning: Alexander Öberg

Scenografi & kostymdesign: Richard Andersson

Maskdesign: Maria Agaton

Ljusdesign: Nicklas Jörgner

Ljuddesign: Tommy Carlsson

I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Victoria Olmarker, Lukas Feist och Vera Veljovic

Premiär: 16/11 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 21/12

Har funderat på varför jag inte lämnade premiären uppfylld, utan snarare likgiltig efter vad som utspelades i en sanslös stänga-dörrar-fars driven av social indignation. Kapitalismen i form av vinstdrivande affärsidkare, elbolag och hyresvärdar utmålas hos gycklaren Dario Fo till fiender, vilket förstås får konsekvenser i denna klassiker från 70-talet. Trots pk-temat kan det så enkelt att buskis, också den med ett politiskt under-ifrån perspektiv, inte är min kopp te. Har aldrig sett buskiskungarna Stefan & Krister vare sig live eller på tv, ej heller besökt Fredriksdalsteatern.

Men mot bakgrund av att en Nobelpristagare skrivit manus utifrån en verklig händelse och att en respekterad regissör bekänner sig till revolutionsromantikernas skara, finns ju en undertext till det nonsens vi beskådar under ett par timmar längst ner i Stadsteaterns snyggt renoverade utrymmen. En marxistiskt präglad aktivism som skiljer farsen från lustspel av Stefan & Krister, vars syfte enbart består i att locka fram massvis med skratt. Visst fnissar jag åt tokerierna i Alexander Öbergs uppsättning, fast hur kul blir det egentligen? Hade naivt ställt in mig att jag dessutom skulle känna något.

Underligt nog tror man sig om att ha sett pjäsen tidigare., fast jag inte såg den i begynnelsen på Angeredsteatern. Déjá vu-känslan kan bero på att jag känner igen estetiken från Tuta och kör, som spelades på stora scen på 80-talet. Uppsättningen inramas charmigt. Italienska schlagers framförs av Fredrik Evers, Lukas Feist med flera som prolog och pausunderhållning i den lilla foajén där också extra rekvisita ställts ut. I den utmärkta restaurangen en halv trappa kan teaterbesöket kombineras med passande italiensk meny. Vi blir varse att glättiga pastellfärger utgjort en vital ingrediens för kostymör Richard Andersson. En annan remarkabel omständighet är att i linje med pjäsens motivbild råder fri prissättning. Inte undra på att varje plats sålts och att finalen på spelperioden flyttats till stora scen.

Scenografin föreställer en lägenhet med enkel standard ett antal våningar upp där Giovanni (Fredrik Evers), förman på fabrik, bor med sin Antonia (Carina M Johansson). I andra akten ageras också framför ridån när rollfigurer rör sig utomhus och träffar på konfronterande polis (Vera Veljovic). I första scenen möter vi just Antonia och hennes väninna spelad av Lukas Feist vars byten från raiden i snabbköpet de haft instoppade i sina kappor. Polisen förklarar att varenda kvinna oavsett ålder skyllt sina kraftigt utputande magar på ett tillstånd av långt framskriden graviditet.

Och eftersom farsen skämtar hejdlöst med dem det handlar om, är varorna de roffat åt sig eller betalat symboliskt för mer eller mindre obrukbara. Men med extrem god vilja lagas efter läge. Att dramatikern som tilldelades Nobelpris i litteratur för att han ”gisslar makten och upprättar utsattas värdighet” inte skonar rollfigurerna utan låter oss skratta åt deras uppsyn och förehavanden ska ses som en plusfaktor. Reformisten Giovanni som i smyg studerar Marx skrifter, utvecklas i maskopi med Luigi (Victoria Olmarker) från att protestera till att kasta all privatmoral över bord. En fullkomligt kaotisk spiral av händelser och lögner tar vid, inte olik den rånar-parodi av Lars Demian härom året där Evers briljerade i huvudrollen.

Regissör Alexander Öberg var konstnärlig ledare på Backa åren före jag kom dit i egenskap av recensent. Minns dock att jag såg ambitiösa historieskrivningen Hela vägen hem på Backa och att publikarbetare besökte vår SEKO-klubb. Träffade på Öberg under åren jag var fackligt kulturombud hos Skådebanan (TILT). Tog initiativ till att ett par skådespelare ur Lilla livet 2007 besökte möte i Seko och åtta år senare recenserades hans lyckade uppsättning av Karlson på taket (bägge uppsättningarna gjorda på Stadsteatern) med Krister Henriksson. Finns kanske fler regiuppdrag jag sett med en rutinerad kraft som anlitats av flera av landets största teatrar.

Antar att idén att skruva till den gränsöverskridande galna dramatiken än mer kom från honom. Olmarker gestaltar med roande överdrifter Giovannis kompis, Lukas Feist den lätt löjeväckande Margherita samt Vera Veljovic ( i ett samarbete med Smålands Musik och Teater) ett antal pompösa manliga biroller. Tveksamt om greppet egentligen behövs, förvisso förstärks draget av gallimatias-komik.

Har inte kunnat undgå att notera att kolleger lyft budskapet och hyllat uppsättningen. I Italien existerar inte samma tillit till staten samtidigt som befolkningen vant sig vid hur maffia-organisationer styr viktiga verksamheter. En utveckling på väg att etableras också i vårt förvandlade land. Vi betalar inte! Vi betalar inte! kritiserar de monstruösa klassklyftor kapitalism ger upphov till Problemet är att fungerande storskaliga alternativ saknas.

Vilka uppror är legitima? Brödupproret 1917 var enda utvägen för mödrar för att hindra svält i sina familjer vilket resulterade i att militär och myndigheter utan pardon straffade dem för sin desperata handling, något bland andra Kent Andersson lysande skildrat. Men i svensk media har det knappt rapporterats alls från de plundringar som skedde i USA under BLM-upplopp och under festivaler i England, trots att svarta näringsidkares verksamheter slogs i spillror. Uppsättningen saknar både introduktion på hemsidan och essä i programhäfte. Istället uttalar sig regissören om varför han ville sätta upp den subversiva farsen. Med tanke på de organiserade stölder som affärsidkare runt om Göteborg drabbats av, i en omfattning som gjort att de fått dödshot och misshandlats, tvingats till drastiskt ökad säkerhet och i somliga fall stängt butiker; framstår hans förhoppning om att uppsättningen ska tända en gnista till handlingar likt manus som minst sagt magstark.

Ensemblen slevar vällustigt i sig dråpliga dramatiken. Deras tajming är osviklig. Och man fattar inte att de kan hålla alla hysteriska turer i huvudet eller att kontrollen inte tappas. En gång är det snubblande nära i en scen där Evers utmanas av Olmarker. Hon är allra roligast tätt följd av energiknippet Veljovic. Och kroppsspråk och tonfall hos rutinerade Carina M Johansson bevisar återigen att hon har obestridliga kvaliteter som komedienne. Skådespelarna behärskar vad de sysslar med. Och Öberg gillar att bre på så mycket det någonsin går, vilket medför att det bitvis blir larvigt. Humor som betonar traditionen av buskis gör det komplicerat att mer i detalj bedöma ensemblens insatser. De går i land med sin krävande uppgift, även om porträtten är för mycket schabloner för att engagera.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Recension av tv-serie: Helikopterrånet – spännande och fascinerande

18 november, 2024 by Rosemari Södergren

Helikopterrånet
Betyg 4
Premiär på Netflix 22 november 2024
Regi Jonas Alexander Arnby, Daniel Espinosa och Anna Zackrisson

Helikopterrånet bygger på verkliga händelser. Wikipedia berättar om händelsen som väckte stor uppmärksamhet både nationellt och internationellt:
Helikopterrånet i Västberga var ett rån som genomfördes på morgonen den 23 september 2009 mot G4S Cash Services värdedepå i Västberga industriområde i södra Stockholm. Rånarna hade tillgripit en helikopter av modell Bell 206 Jet Ranger som de använde för att hämta bytet från värdedepån. Det var första gången som en helikopter användes vid ett rån i Sverige. Polisflygets helikoptrar på Myttinge på Värmdö lyfte inte eftersom någon hade placerat en bombattrapp på landningsplatsen. Bytets storlek blev enligt en uppgift till TT 39 miljoner kronor.

Tv-serien med åtta avsnitt är en dramatisering som delvis följer vad som är känt om händelsen men är samtidigt fiction, en dramatisering. Exempelvis har rånarna i serien andra namn än i verkligheten – och hur väl personerna stämmer med verkligheten kan nog bara de som var med verifiera. Det spelar egentligen ingen roll. För mig är denna tv-serie ett drama och inte en true crime-serie. Serien bygger på Jonas Bonniers roman Helikopterrånet (The Helicopter Heist).

Rånet var självklart uppseendeväckande spektakulärt. Något liknande hade inte utförts i Sverige tidigare. Det var ingen tvekan om att det var välplanerat och paralleller drogs med filmer som Oceans Eleven. Att helikopterrånet var väl planerat är uppenbart. I serien säger en polis att rånare skiljer sig ofta från övriga kriminella, då de är välplanerade och inte nerdekade knarkare. Polisen beskrev rånade med viss beundran. I såväl verkligheten som i tv-serien ser vi hur svenska och utländska medier fylldes av journalister som inte kunde dölja upphetsningen och fascinationen de kände på grund av det hur helikopterrånet genomfördes.

Serien ger många tankar och det finns en hel del att prata om efter att ha sett den. Vi får framför allt följa rånarna och en av rånarna i synnerhet, som beskrivs som en ung man som växte upp i ett område som klassas som utanförskaps-område. Han började tidigt med stöld och blev kriminell och dömdes till fyra års fängelse på Kumla. Han mötte en kvinna han blev djupt förälskad i. De gifte sig och fick två barn och han försökte leva ett hederligt liv utan att begå brott. Han slet på ett snabbkök och försökte bli rik genom att starta ett företag där han skulle importera räkor som inte blev slafsiga på en gång utan hade högre kvalitet. För att kunna starta företaget och importera behövde han några som hjälpte till med startkapital. Han blev blåst så rök om det. Där startade allt som blev fel för honom. Rami kunde inte berätta för någon att han blev blåst utan kontaktade istället kriminella bekanta för att delta i rån eller annat. På något sätt är detta skildrat i tv-serien som att Rami var ett offer, att han tvingades bli kriminell igen. Kanske är det så. En del har färre möjligheter att göra bra val och samtidigt har vi ändå fri vilja. Eller? Ja det finns saker att diskutera och fundera kring i tv-seriens berättelse.

En annan karaktär vi får följa är en kvinnlig polis, Leonie som har rötter från forna Jugoslavien. I seriens början får vi se hur hon avslöjar och griper en pedofil men det svenska polisväsendet var rätt slappt och lät pedofilen bli fri. Det finns en hel del kritik av svensk polis inbakat i tv-serien. Svensk polis gjorde en hel del misstag under utredningen och det visade sig också att polisen fått tips flera veckor före rånet att ett rån med helikopter var på gång.

Serien är engagerande och spännande. Avsnittet med själva rånet är helt suveränt gestaltat. Det är fascinerande hur man som tittare dras in i och rent av kan förstå rånarna och önska att de ska klara sig. Fast man vet att de är kriminella.

Rånet är numer preskriberat och den som googlar kan se att bytet var drygt 39 miljoner svenska kronor men endast 54.000 kronor av denna summan kom tillrätta. Det väcker ju nyfikenhet. Vart tog 39 miljoner svenska kronor i sedlar vägen?

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Helikopterrånet, Netflix

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Sida 174
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in