Ghostbusters: Frozen Empire
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 april 2024
Regi Gil Kenan
Vad som började som en härlig föryngringskur med Ghostbusters: Afterlife har nu blivit till en pliktskyldig och trött checklista med tafatta vinkningar och en oinspirerad ensemble.
Då Jason Reitman regisserade Afterlife fanns det en poetisk metakvalité, filmen var tänkt som ett nästa steg, att lämna över stafettpinnen till nästa generation men samtidigt tacka den tidigare ensemblen för lång och trogen tjänst. Reitman – som är son till Ivan Reitman, som regisserade de första två filmerna, förstärkte denna känsla. Afterlife besatt en härlig energi, lekfullhet samt en och annan flirt med Netflix supersuccé Stranger Things. Samtidigt lyckades den också ge de mest dedikerade och uthålliga fansen rött kött genom att återförena den kvarvarande truppen av ursprungliga spökjägare.
Uppföljaren borde således vara nästa steg vad gäller att lämna det gamla därhän och låta den nya ensemblen, ledd av Paul Rudd och den fantastiska Carrie Coon, få möjlighet att verkligen göra ett mer bestående intryck. Dock har saker och ting förändrats under de år som gått sedan Afterlife hade premiär. Ivan Reitman har gått bort och Jason Reitman sitter inte i regissörsstolen längre. En sådan massiv förlust kan sporra och leda till att alla involverade gör allt i sin makt för att hylla en nyckelfigur som Reitman. Men i och med att Jason Reitman inte längre är kapten för skutan och har ersatts av den relativt oerfarna Gil Kenan blir det inte tal om någon passionerad hyllning där entusiasmen sprudlar. Kenan fastnar istället med att iscensätta oinspirerad och själlös fanservice där referenserna till tidigare filmer öser ned som en monsun. Rudd och Coon får det inte heller mycket lättare eftersom manuskriptet är något av en utspädd soppa där ingen av nyckelpersonerna tilldelas något av särskilt stor substans. Den duktiga Mckenna Grace – som får hålla i taktpinnen, placeras i en plågsam situation där hon tvingas hålla liv i ett ohyggligt tråkigt sidospår som omdefinierar betydelsen av fogmassa.
Och förhoppningarna om att det gamla gardet, med Dan Aykroyd, Bill Murray och Ernie Hudson, skall spela en större roll och äntligen leverera en genuin Ghostbusters 3 fullkomligt grusas. Endast Aykroyd har någon som helst vettig bäring för berättelsen, och det går det inte att undkomma att samtliga veteraner känns trötta och oinspirerade. Mötet mellan gammalt och nytt har visat sig vara betydligt svårare än någon kunde föreställa sig. Då J.J Abrams briljerade med The Force Awakens och fick publiken att skrika halsen ur led då Harrison Ford och Carrie Fisher återvände, har endast toppats av den spektakulära återföreningen i Spider-Man: No Way Home. Men de flesta försöken att fusionera ihop två generationer har mestadels resulterat i axelryckningar, se bara till Jurassic World Dominion som föll platt trots att Laura Dern och Sam Neill medverkade.
Det hela blir inte bättre av att filmen känns mållös och förvirrad. Flera viktiga karaktärer från Afterlife förekommer endast i helt triviala sekvenser, andra försvinner för att senare dyka upp i en rad obetydliga scener. Kenan har inte heller den passion och värme som Jason Reitman kanaliserade i Afterlife. Istället påminner filmen om ett löpande band där det ena efter det andra prickas av från en lista med förhoppningen att det skall vara någotsånär tillfredställande för publiken. Allting slutar också i en oerhört grovhuggen final som varken bjuder på skratt, episka bilder eller något som kan kategoriseras som tillfredställande. Ett och annat skratt blir det förvisso på vägen men inte i närheten så ljudliga, hjärtliga eller härliga som i Afterlife eller i den – fortfarande, superba första filmen.
Gil Kenans enda udd framför Jason Reitman är i hans förmåga att regissera action, framförallt är filmens öppningssekvens oerhört fartfylld och energisk något som ger hopp om en pulshöjande och underhållande upplevelse. Tyvärr är det inte fallet och Frozen Empire stapplar istället fram i mål och ställer frågan om någon behöver ringa Ghostbusters igen?