West Of Eden
Whitechapel 4
Inspelad i Studio Epidemin, Svenska Grammofonstudion och Tonkontroll (blåspålägg)
Producenter: Martin Deubler Holmlund & Martin Schaub
West Music
Releasedatum: 15/3 2024
Har generöst nog erhållit två recensionsex (cd). Förpliktigar med dubbletter. Har i uppskattande ordalag recenserat deras två senaste skivor – TAUBE och Next Stop Christmas. Bandet vars originallåtar huvudsakligen komponeras och sjungs av Martin och Jenny Schaub, är starkt influerade av folkmusik från i första hand Irland och Skottland. Har senaste åren tagit del av somliga av medlemmarnas spännande sidoprojekt och registrerat deras anmärkningsvärda kapacitet i egenskap av producenter, låtskrivare och instrumentalister. Mitt senaste givande samröre med paret Schaub ägde rum i Kronhuset dit jag var inbjuden för att ett par dagar före premiär, se en lokalhistorisk musikal de skrivit för mycket talangfulla studenter på musikallinje.
Katalogen består av tretton studioalbum. Man har turnerat i både Europa och Kina. Inne på sitt tjugosjätte år gör sextetten nu sin mest ambitiösa satsning hittills. Texterna skildrar vad som kallats för ”helvetet på jorden” ur främst ett kvinnligt perspektiv, nämligen 1880-talets London plågat inte bara av fattigdom och förtryck utan av Jack the Rippers härjningar. Några av hans offer beskrivs, får sina röster hörda. Det populära skillingtrycket The Awful Execution Of Charles Christopher Robinson med text av Kate Eddowes finns med av den anledningen, liksom Sweet Violets som anspelar på en sång ett offer av svenskt ursprung sjöng timmar före hon mördades. Albumet hedrar några av de som gick ett gruvligt öde till mötes genom att i ord och ton förmedla deras drömmar.
Jenny sjunger oftast lead, ibland gör Martin sammalunda. Samtliga i gruppen bildar schvungfull kör. Stämmorna övertygar, vare sig texter framförs sprudlande eller eftertänksamt. Och engelska uttalet de tillskansat sig är häpnadsväckande, som om språket vore deras modersmål. Sättningen är Jenny Schaub på dragspel och tin whistle (bleckflöjt förknippad med irländsk/ skotsk musik), multiinstrumentalisten Martin Schaub på akustisk gitarr, cittra, mandolin, piano och keyboards, Lars Broman på fiol och viola, Henning Sernhede på el- och akustisk gitarr, tenorgitarr, lap steel och banjo, Martin Deubler Holmlund på kontrabas och elbas samt rytmiska navet Ola Karlevo vars instrument förutom trumset är bodhrán (irländsk instrument använt främst i danslåtar som påminner om en tamburin), cajon, percussion och skrivmaskin(!). Som om det inte vore nog har gäster anlitats. På diverse blåsinstrument hörs i några spår Jonathan Kronevik på kornett, Magnus Stranne på eufonium (tenorinstrument i tubafamiljen), Kristian Karlstedt på tuba samt Roy Andersson på althorn och trombon.
Dessutom kan WOE skryta med utländsk renommerad medverkan i ett par låtar. Syftar på Ron Block från Alison Krauss & Union Station på banjo, John McCusker från Mark Knopflers band på whistle, fiol och dragspel i Sweet Violets, Damien Ó Kane på banjo i riviga öppningsspåret samt flöjtisten Steph Geremia i Dark Annie. Wow, vilken påkostad produktion Whitechapel är. Ljudtekniker och mixare har åstadkommit en högst aptitlig ljudbild när de fogat samman allas bidrag.
Titellåten introducerar albumet, överraskar genom att vara sällsynt rockig. Sveper fram med bluesig energi där distad gitarr trycker undan fiolen. Tempot fortsätter i The Ten Bells fast med den vokala skillnaden att sextettens kvinnliga medlem befinner sig i förgrunden. En smäktande ballad tar vid. Under nästan 46 minuter framförs tolv låtar, vars spektrum från kraftfulla attacker till sorgsna, ofta vackra visor signalerar texternas allvar.
Read All About It är en suggestiv fullträff medan The Register Of Shame övergår till en dansant, yster melodi där Jennys tin whistle banar väg och brasset förstärker. Två ytterligare exempel på kompositioner som sticker ut på en proffsig produktion fullproppad av remarkabelt hantverkskunnande.
Är en styrka att de slipat fram ett igenkännbart sound som rymmer både avskalade melodier i moll och upphetsande tongångar, vilka antingen vetter mot dansant folkmusik hemmahörande på Irland, alternativt deras större granne; eller mot rockigt beat av anglo-saxiskt snitt. WOE har blivit oerhört samtrimmade efter alla år tillsammans, känns fortfarande hungriga och i högsta grad relevanta. Man tillåter sig emellanåt ett närmast svulstigt sound och tar gärna ut svängarna. Irish Music Magazines bedömning lyder: ”The Best Of Contemporary Folk”. I pressreleasen nämns att nya skivan har en anstrykning av Fairport Convention och den våg av folkrock de var främsta representanter för på 70-talet. Instämmer i den jämförelsen.
Den folkrockfantast jag var för 30-40 år sedan och ännu längre tillbaka, skulle ha gått igång på skivans sound i ännu högre utsträckning. Måste medge att idag är det inte min kopp te fullt ut. Som sagt ett album där slagkraftiga melodier förenas med pockande rytmer och lyriska stråk i en angenäm brygd. Pådrivande tempo varieras med finess genom reflekterande toner, akustiskt hållna ballader som inbjuder till att lyssna på vad det sjungs om. Whitechapel är en gedigen temaplatta vars final andas självförtroende och hopp. Har kunnat konstatera att flera kollegor höjt den till skyarna, vilket är begripligt.