• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: En familj som vår – inte särskilt trovärdig som flyktingberättelse

2 december, 2024 by Rosemari Södergren

En familj som vår
Betyg 3
Premiär 28 oktober 2024 på TV4 Play
Regi Thomas Vinterberg

Tanken att vända på begreppen och skildra Danmark till ett land vars invånarna måste fly, emigrera kan vara intressant och tankeväckande. Motståndet till att ta emot invandrare växer i flera av de länder dit människor invandrar till idag, som i Danmark. I Thomas Vinterbergs nysläppta tv-serie En familj som vår ska Danmark läggas ned och förvandlas till en enda stor havspark av vindkraftverk. Danmark är på väg att försvinna som land på grund av översvämning. Alla invånare måste lämna landet. Men jag är tveksam till att det konceptet genomsyrar serien. För mig handlar serien mest om en narcissistisk ung kvinna, Laura, som genomsjälvisk och inte tänker ett enda dugg på konsekvenserna av sina infall.

Thomas Vinterberg gör ofta starka filmer och tv-serier med bra analys och genomlysning av olika ämnen. En familj som vår är en engagerande tv-serie som väcker många känslor och har hög kvalitet på skådespelare. Jag är imponerad av huvudrollsinnehavaren Amaryllis April Maltha Augustsom spelar Laura, som är en av de mest egofixerade, dumdristiga, obetänksamma unga kvinnor jag hittills sett som huvudkaraktär i en tv-serie. Amaryllis April Maltha August spelar henne som om hon själv tycker att hon är en bra person, fast hon har noll självinsikt och är uppfylld av sin egen förträfflighet. Och att gestalta henne utan att det syns ett spår av hur puckad hon är, det är skickligt. Jag tänker att det måste vara svårt att spela en usel karaktär utan att det syns att personen är medveten om det. Amaryllis April Maltha August gör detta enastående bra. Lauras infall hit och dit skapar så många offer, fast det verkar hon inte vara ett dugg medveten om.

Jag tycker därför inte att serien riktigt fungerar som att skildra omvända förhållanden när det gäller emigration och flyktingar. Det är en serie om en riktig narcissistisk ung kvinna, Laura, som är så bortskämd att hon i princip kan gå på lik utan att förstå vad hon gör.

När danska regeringen meddelar att landet ska läggas ned får människor ganska stort stöd för att kunna lämna Danmark. Det finns till och med en myndighet som hjälper dem att få tillstånd att komma till olika länder och få arbetstillstånd. Detta skiljer sig en hel del från hur det oftast går till i världen idag. Det är förstås fullt möjligt att sådana center skulle kunna existera, speciellt om länder med mycket byråkrati som fungerar skulle behöva utföra massutvandring.

Kanske var Vinterbergs syfte att visa bortskämda danskar. Den som jobbat med mottagning av flyktingar känner nog inte alls igen mentaliteten hos Laura till exempel. Serien kretsar till stor del kring Laura hennes huvudlösa beslut vars konsekvenser drabbar hård. Även hennes pappa beter ansvarslöst i några situationer, bland annat då han är idiotisk nog att tro att fransk polis ska kunna göra något åt att hans dotter, en flykting, försvunnit någonstans på väg till Bukarest. Lauras pappa vänder sig till fransk polis fast han är medveten om att det gör att både han och hela hans familj och även de fransmän som hjälpt dem riskerar mycket problem när de fåt ögonen på sig. Det är liksom väldigt svårt att tro på att människor som förstått att de är flyktingar tar sådana huvudlösa beslut. Det är som att varken Laura eller hennes pappa förstår att de är flyktingar och att de tror att de fortfarande lever trygga i Danmark.

Det förstås finns några invandrare som kommer till västvärlden och blivit ilurade av flyktingsmugglare att de ska få allt gratis när de kommer fram till ett skandinaviskt land. Det kan därför finnas några invandrare som kan bete sig bortskämt men aldrig att jag mött någon som gjort det på den nivån som Laura.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Recension av tv-serie, Thomas Vinterberg

Teaterkritik: Konstellationer – Intelligent och känslostarkt om livets korsvägar

2 december, 2024 by Ingegerd Rönnberg

Konstellationer
Av Nick Payne
Regi, bearbetning, ljusdesign och scenografi Linus Fellbom
Medverkande Helena av Sandeberg och Linus Troedsson
Kostym Julia Przedmojska
Pianist inspelad musik David Huang
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 1 december 2024

Alla har vi nog funderat över vad som skulle hänt om vi gjort ett annat val vid en korsväg i livet. Kärleksparet i Konstellationer på Kulturhuset Stadsteatern får möjlighet att gång på gång testa alternativa vägval. Marianne befinner sig symboliskt sett uppe i världsrymden. Hon forskar om kvantfysik och ledstjärna i pjäsen är den vetenskapliga teorin om parallella universum. Roland som hon raggar upp på en grillfest – där hon kanske slunkit in som objuden gäst – är en jordnära biodlare. Dessa två kontraster dras likt magneter till varandra och skiljs ibland åt i en svindlade dans. Ända till sista scenen är det Marianne som både nyckfullt och beslutsamt leder.

Relationsdramat har en tydlig båge – utvecklas från yster flört till innerlig kärlek över hisnande bråddjup. Samtidigt går det inte att bortse från att det finns enerverande hack i handlingen på grund av alla omtag och förskjutningar. Varje oväntad sväng som karaktärerna utför illustreras av kometlika ljusblixtar som korsar fondens mörker. När kometerna faller mot jorden blir de stilfullt del av det intrikata flätverk av möjligheter som kantar spelplatsen. Pjäsen ställer också frågan om vad tid egentligen är. Kanske går det bara att se tiden som ett förr och ett nu att förankra sig i, säger Marianne låtsat lättsamt vid ett tillfälle när sorgen griper som vassa klor om hennes inre.

Marianne och Roland befinner sig illusoriskt på en rund cirkel föreställande jordskivan. En planet bland andra planeter i den oändliga rymden. Kärlekshistorien som rullas ut är långtifrån unik men berättartekniken gör den klart speciell. Det är imponerande hur skickligt Helena af Sandeberg och Linus Troedsson behärskar dess krav på snabba byten av känslolägen. Deras samspel fungerar dessutom utmärkt. Som publik tror man obetingat på deras kärlek och vill dem väl.
Helena af Sandeberg har den svårare rollen. Hon tolkar Mariannes lust, glädje och växande desperation på ett mycket berörande vis. När Marianne börjar halka på orden anar vi den kommande katastrofen och följer med bestörtning hur hon krasst resonerar sig fram till en vetenskaplig lösning. Det är i sanning ett kvinnoporträtt värt att minnas.

Linus Troedsson fyller Roland både med en massa värme och tvivel. Han får karaktären, som känns lite lös i konturerna, att framstå som den snygge grannen du blir nyfiken på. En vanlig man i bekväm manchesterkostym som gillar fotboll och att ta en öl med grabbarna och när han möter kvinnan i sitt liv självklart vill gifta sig.
Det är roligt och rörande när paret försöker förstå varandras jobb. Marianne spelar ned komplexiteten med sin forskning ” Jag sitter mest vid datorn och matar in data”. Roland berättar skämtsamt om när polisen bröt sig in i hans lägenhet. De hade fått ett tips om att han langade droger, men det fanns förstås bara bivax i soppåsarna.

Öppningsscenen är ett stort mörker där Tjajkovskijs vackra komposition Berceuse om ett multiuniversum anger berättartonen. Början kan också sägas knyta an till sista scenen där Marianne som alternativ väljer ljuset – att ta vara på varje ögonblick av liv som finns kvar. Då är det för omväxlings skull hennes älskade make Roland som styr.

Konstellationer kan beskrivas som ett intensivt kammarspel och det är underfundigt regisserat av Linus Fellbom. Det är en udda, både rolig och allvarligt menande text om behovet att betrakta livet ur olika aspekter och betonar att vi har en fri vilja. Att beskåda Helena af Sandbergs och Linus Troedssons pardans är dessutom en ren fröjd.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Opera: Così fan tutte – Samtiden möter otrohetens gamla problem

1 december, 2024 by Dante Wiechel

Così fan tutte
Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Lorenzo De Ponte
Regi Katrine Wiedemann (Regi återuppsättning Katarina Sörenson)
Scenorgrafi & kostym Maja Revn
Ljus Peter Samuelsson
Dirigent Magnus Fryklund / Viktor Mitrevski
Medverkande Matilda Sterby, Annie Fredriksson, David Risberg, Caspar Singh, Elinor Fryklund, Darren Jeffery
Statister Eya Lager, Helene Wang Lan, Algot Olsson, Gotte Frid Giertz
Malmö Operaorkester
Premiär 30 november 2024 (sändes live i P2, kan hämtas på SR:s hemsida)

Med stora bokstäver står det skrivet på en svart duk. ”Così fan tutte”. Så gör alla ‘kvinnor’ skrev Mozart en gång i tiden som titel för sin komedi om otrohet. Men för Katrine Wiedemann gäller det alla, punkt! “Sexualiteten är mystisk”… Premiärfolket är uppklädda och glada men fyller som vanligt inte upp publikplatserna till den stora scenen på Malmö Opera. En av sångarna har problem med rösten ikväll. Därför har man flugit in norska Erik Grøtvedt som ska sjunga Ferrando från sidan, medan den ordinarie Caspar Singh spelar stumt på scenen. Det är under en viss oro och uppståndelse, som en svettig men ack så älskande och trogen hand sträcker sig efter en insexnyckel. Nu ska skruvarna på Mozarts mästerverk dras åt.

Vi har hamnat på IKEA – dit alla nyförälskade par går. Här mellan varuhusets oändliga lagersaldo av möbler, bestick, badrumsmattor och gardinstänger lovsjunger Ferrando och Guglielmo (David Risberg) sina flickvänners trohet. Scenografin har ett uttryck som både är demonstrativt – genom fotografier i fonden – såväl som hyperrealistiskt – genom föremål tagna rakt ur samtiden. Don Alfonso (Darren Jeffery) predikar exempelvis bakom ett iPad-podium. Han har allt stått här ett bra tag och sett hur förrädisk kärleken är. Det må vara att kärleken inleds med blind tro, men till slut är den alltid förrädisk – ‘Så gör de alla’ – förklarar han. Men detta tror inte de två förälskade på, så det får bli ett vad om saken. Under resten av föreställningen prövas Fiordiligi (Matilda Sterby) och Dorabella (Annie Fredriksson) i sin trohet genom ett sedelärande rollspel – där även städaren Despina (Elinor Fryklund) ger sin syn på ett och annat. Men vad blir egentligen sensmoralen denna gång?

Det är rörande att se hur kärleken kan monteras ner. Elinor Fryklund ger Despina en uppsluppen humor som lyckas komplettera allvaret i Matilda Sterbys finstämda arior och Annie Fredrikssons sårbara och inkännande spel. Allt blir ett gyckelspel på bekostnad av de förälskades grav-allvar. Scenbilden är emellertid ganska plottrig och diffus. Jag vet inte om det är scenograf och kostymör Maja Revn eller bara kostymförrådets utbud som talar – men färgerna är antingen grälla eller ihopblandade på ett sätt som förvirrar. Det är som om allting skriker samtidigt och jag inte vet vem jag ska jag lyssna på. I övrigt tar de medverkande stort ansvar för Così fan tutte. Det går hem. Jag rekommenderar föreställningen starkt för dig som vet hur man skruvar ihop en prisvärd trämöbel, det vill säga de allra flesta.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Malmö Opera

Filmrecension: Gula änkan – vacker och stark men kanske för vacker

1 december, 2024 by Rosemari Södergren

Gula änkan
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Thomas Napper
I rollerna Haley Bennet, Sam Riley, Ben Miles och Tom Sturridge

En ung kvinna gifts bort med en välbärgad vinodlare. De är vansinnigt, djupt och galet förälskade i varandra men mannen, François, dör ung och Barbe-Nicole (Madame Clicquot) blir en ung änka. Omgivningen förutsätter att hon ska sälja vingården, framför allt konkurrerande vingården Moët förväntar sig att för köpa gården och på så sätt också bli av med en konkurrent. Men Barbe-Nicole är en ung kvinna med målmedvetenhet. Hon bestämmer sig för att ta fram en särdeles god champagne och att driva vingården. Trots att hon är kvinna vilket omgivningen och staten har svårt att acceptera.

Filmen bygger på den sanna historien bakom champagnefamiljen och imperiet Veuve Clicquot som började sin verksamhet i slutet av 1700-talet. Barbe-Nicole Clicquot-Ponsardin är en fascinerande kvinna som skapade den champagne som är välkänd med sin ikoniska gula etikett. Hon blev en av världens första stora affärskvinnor och en av de rikaste kvinnorna på sin tid.

Efter sin mans förtidiga död ignorerar Madame Clicquot konventionen om att hon som kvinna inte kan styra en vinverksamhet. Genom att styra företaget genom svindlande politiska och ekonomiska vändningar, trotsar hon sina kritiker och revolutionerar champagneindustrin. Barbe-Nicole Clicquot-Ponsardin är den fascinerande kvinnan bakom den ikoniska gula etiketten som blev en av världens första stora affärskvinnor och en av de rikaste kvinnorna i sin tid.

Filmfotot är förförande vackert. Men av och till är fotot lite överdrivet vackert, speciellt de många bilderna på Barbe-Nicole. Hon är alltid, oavsett tid på dygnet perfekt sminkad. Också när hon är ute på fältet och sliter hårt tillsammans med sina arbetare.

Filmen har två parallella berättelser. Vi får följa Barbe-Nicoles kamp för att driva vingården och sin affärsverksamhet under en tid och ett samhälle då kvinnor inte hade många rättigheter. Men vi får också följa hennes kärlekshistoria med hennes make François fram till hans död. Det var uppenbart en utmanande relation. Hur djup och omvälvande deras kärlekspassion än tog sig uttryck vad den jobbig och utmanande då François hade en hel del mentala problem och kunde få raseriutbrott. Det är lite rörigt med dessa två parallella berättelser, speciellt då de inte utspelas samtidigt.

Filmen är vacker och engagerande. Det är skrämmande att inse att för tvåhundra år sedan hade kvinnor inte många rättigheter i Frankrike. Det är starkt skildrat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Heroes Winter Edition Comic Con Stockholm 2024

30 november, 2024 by Elis Holmström

Efter att ha gjort succé genom ett relativt simpelt byte av lokal – från Kistamässan till Stockholmsmässan i Älvsjö, behövde Stockholm Comic Con nu jobba än hårdare för att bibehålla fjolårets oerhört höga nivå. Resultatet blir kanske inte fullt lika bländade och imponerade som ifjol men ändå oerhört lyckat.

Vid en snabb blick på tidigare artiklar som rör diverse mässor är det tydligt att det förekommer upprepningar. Lovorden kring Artist Alley och de entusiatiska och sympatiska besökarna upprepas i text efter text, oavsett om det var ett, två eller till och med nio år sedan. Det säger också en hel del om hur dessa event är strukturerade. Till skillnad mot andra typer av sociala sammankomster, exempelvis biofilm, konserter och teater, finns det en sättning och ett ramverk som måste följas. Även utländska mässor i världsstäder som New York och London besitter ett liknande utbud – dock i större skala. Mässor som dessa är tänkta att appellera till massorna, till skillnad mot hyperexklusiva event som det omåttligt elitistiska Lake Comic Comic Art Festival, är Comic Con Stockholm tänkt att vara till för precis alla, oavsett intresse, budget eller ålder. Därmed är traditionernas makt oerhört stark, de starka elementen kvarstår och de ständiga bristerna är svåra att åtgärda.

Vi har därmed att göra med upprepningar, något som var mindre beklämmande förra året då mässan – på ren råstyrka, lyckades slå besökarna med häpnad i och med skiftet till en avsevärt större lokal och ett markant större utbud. Detta år har storleken diskonterats och det faller istället på det faktiskt innehållet, rättare sagt utställare och celebra gäster, att höja nivån ytterligare. Och vad gäller denna aspekt står klockorna i mångt och mycket stilla. Utbudet är fortfarande dominerat av gossedjur och att det finns bås som upptar ansenliga kvadratmetrar innehållandes godis, vars färg ger onda aningar att det framställts med radioaktivt avfall, verkar vara ett nödvändigt ont för mässan.

I år har dock en viss förändring skett vad gäller utbudet i det som döpts till Comic Village, ett område där serietecknare finns tillhands för både diskussion och signeringar. Här säljs en salig – men oerhört god blandning av extremt exklusiva och kostsamma originalalster vars proveniens kan spåras direkt till publicerade sidor i tidningar som Justice League. Men här finns också något så sympatiskt som moderna originalteckningar från moderna Bamse-tidningar. Denna märkliga kompott kan verka alltför udda men visar sig fungera utmärkt då detta känns som mässans sanna centrum.
Detsamma gäller den nu – äntligen, utökade Artist Alley där mindre etablerade artister får sälja sin konst. Från att ha varit en obetydlig del under de första åren har detta växt till en massiv sektion som upptar ett stort område. Detta visar sig också vara en av de mer trafikerade delarna av mässan och jag står fast vid att det vore aktuellt att styra om Comic Con till att lägga mer fokus på det mer ’’traditionella’’ artisteri som skulptur, måleri och teckningar. För det är här mässan har sin sanna själ, där aspirationer blandas med den smittsamma – men inte toxiska, fanatismen.

Mässans relevans märks också av utanför mässgolvet. Huvudstadens mest ansedda och klassiska nörd-institutioner, Comics Heaven och Science Fiction Bokhandeln, som på lördagen är fullkomligt belamrade med mässbesökare som vallfärdar dit. Att mässan lyckas sprida en sorts festivalstämning är i sig imponerande och tyder på att intresset vägrar att avta.

Det finns dock fortfarande detaljer som inte bara bör utan måste ses över för att utvecklingen skall gå åt rätt håll. Årets kändisgäster kan vara några av de mest ointressanta sedan mässan sjösattes för över tio år sedan. Neil Newbon från det omåttligt populära och imponerade spelet Baldur’s Gate 3 är det stora dragplåstret, en gäst som är som gjord för tillkomster av det här slaget i och med sin generositet och välkomnande personlighet. Men då mässan tidigare erbjudit världsnamn som James McAvoy och huvudrollsinnehavare från The Boys är gäster som Tom Welling och Mark Williams ett rejält nedköp, framförallt med tanke på hutlösa autografpriser. Och varför det fortfarande tillåts säljas osmakligt skräp som ekivoka kroppskuddar där motivet är suspekta anime karaktärer, går i total polemik med en mässa som understryker vikten av respekt gentemot cosplayers och att alla former av sexism och olämpliga närmanden leder till repressalier.

Allt som allt är står sig Stockholm Comic Con fortfarande som en sann höjdpunkt för allt nördigt även om det trots många gångna år, finns både ett och annat att förbättra.

Arkiverad under: Spel, Toppnytt Taggad som: Heroes Winter Edition Comic Con

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in