Hamrå Orkester
32.8
4
Inspelad 2023 i Studio Tonkontroll i Göteborg av Åke Linton
Prophone Records (Naxos)
55:03
Releasedatum: 5/4 2024
Organisatören av Hamrå Orkester är ingen mindre än trumslagaren och numera också låtskrivaren Fredrik Hamrå från Lerum.. Senaste tjugo åren har han spelat med exempelvis Timbuktu, Klabbes bank , Fredrik Ljungqvist och Björn Ingelstam. Jag har oftast hört honom med Göteborg Jazz Orchestra. Vad som i praktiken utgör en potent sextett består av musiker vilka också lirat i GJO, inte osannolikt att samtliga ingått i detta ”Monday Night Big Band” vid samma konsert. Blåssektionen består av Björn Cedergren på tenorsax, Andreas Thurfjell på altsax och klarinett samt trumpetaren Patrik Putte Janson. I kompet finns Simon Westman på piano och rhodes (anges inte på cd:n) ,kontrabasisten Olli Rantala samt huvudpersonen själv bakom trumsetet. Vi pratar västsvensk jazzadel.
Friluftsmänniskan och konditionsfenomenet Hamrå – går i branschen under beteckningen fiskaren – beslöt sig för att kliva in i ny roll. Ville ta steget från sideman till bandledare och satsar hängivet genom att ha skrivit nio originalkompositioner vilka han också arrat. Orkesterns medlemmar tillhör otvivelaktigt de mest flitiga på Göteborgs scener, vilket jag sannerligen kan bekräfta av egen erfarenhet. Ett par av dem leder egna grupper, några har spelat med Bohuslän Big Band och frilansarna ingår ständigt i kreativa konstellationer som jag haft nöjet att höra live eller på skiva.
Kan vara värt att hänvisa till formuleringar i skivbolagets pressrelease. Musiken beskrivs i termer av nostalgi och tidlöshet, minimalism och energi, filmmusik och förstås jazz. Sound och titlar emanerar ur upphovsmannens äventyr i naturen, händelser på avlägsna platser. Varifrån inspiration hämtats till varje låt förklaras på cd:ns insida. 32.8 definieras som en resa mellan musikaliska världar. ”Vacker tidlöshet och varmt mörker med lugna och energisprakande inslag utlovas”. Kollektivet när en förhoppning om att lyssnaren ska invaggas i särskild stämning och släppa tankarna på världen runt omkring. Jag vill kommentera just den förhoppningen.
Vad jag hör och berörs av fungerar som en motvikt till de fasansfulla plågor Sverige för närvarande genomlider, dåd som gjort det svårt att koncentrera sig på recensionsskrivande. Men hopplösheten får ju aldrig tillåtas ta över. Albumet innehåller en hög dos av moll, vilket jag finner signifikativt även om tillståndet absolut inte ska ses som synonymt med misströstan. Hör till saken att jag härom året hörde detta material live på Unity. Då inleddes konserten med en låt önskad av Göteborgs största livejazzkonnässör, som kom finklädd direkt från en begravning. Förunderligt nog visade det sig att låtarnas stämning överlag smälte in i den stämning begärd låt förmedlade . Högst anmärkningsvärt!
Hade ingen aning om att trumslagaren var en kvalificerad kompositör, besatt en sådan kompetens när han väl skred till verket. Låtar och utförande är snubblande nära allra högsta betyg. Landar således utan tvekan på 4+ då albumet tappar en smula i densitet sista två spåren. Kan också handla om de behöver längre tid på sig hos mig att växa i styrka. I vad jag betraktar som ett elegiskt grundackord slås jag av såväl formidabelt ensemblespel som uttrycksfulla solister.
I inledande Skogen låter kompositören det betagande temat ta tid på sig att utvecklas. medan det sprakar till rejält redan i första takterna av Titlych, vars titel ska utläsas This Is The Life You´ve CHoosen. Den senare en yster och framåtlutad studsande berättelse. Eminent lirat av hela ensemblen och extra guldstjärna utdelas till blåssektionen. Kan ibland för ett otränat öra uppstå osäkerhet om man hör saxofon i tenor- eller altregister. Tippar på att Cedergren står för merparten av skivans saxsolon, vilka utföres omsorgsfullt med ackuratess på tenor. Hans samspel med klarinettisten och altsaxofonisten Andreas Thurfjell tillhör albumets höjdpunkter.
Fäster mig vid de ljuvliga stämmorna i ett par ballader. Hälsingland är en outsägligt vacker sådan tillkommen som en hyllning till landskapet och kompositörens far. Ryser av vällust av nostalgiskt dröjande touch. Flera låtar karaktäriseras av ett närmast majästätiskt anslag varigenom man sugs in i melodins kärna. Titellåten illustrerar perfekt min tes. Den framstår som visuellt laddad med ett dramatiskt förlopp, om en händelse på skidor när Hamrå var illa däran. Magin i musiken förstärks av utbroderat drivande beat. Rytmsektionen orkesterledaren ansvarar för tillsammans med osviklige basisten Olli Rantala är givetvis tajt och påfallande tänjbar i sina aktioner. I egenskap av batterist prioriteras snarare fills på egna högklassiga original, än viljan att demonstrera vilken superb teknik han besitter. Det odiskutabla kunnandet framgår ändå med besked.
Den aviserade minimalismen kännetecknar Treasure Mountains. Infattas konsekvent i säregen och fängslande dynamik. Patrik Putte Jansson glänser med fraser på trumpet uppbackad av maffigt komp. Klimax inträffar när han ytterst avancerat konverserar med rytmtillverkaren bakom trumsetet. En sekvens som gjord för att stampa takten till. Överlag har förstås Simon Westman en betydelsefull position som central melodimakare. Dennes obestridliga kvaliteter är en avsevärd plusfaktor. Hans utomordentliga handlag med klaviaturen på flygel och på vad jag uppfattar som fender rhodes kan inte nog understrykas,
Jublar åt en cocktail av fridfull och framsvepande kraft, vars magi vissa sekvenser kan likna Dollar Brand och mer uppenbart Oddjob, när deras harmonier är som mest sammanhållna. Signifikativt att initiativtagaren valt att kalla sextetten orkester. Utbroderade sound låter nämligen stort. Arrangemang förtjänar därför extra beröm liksom den påverkan ljuddesigner Åke Linton utövar. Som framgått håller materialet genomgående förbluffandet hög klass. Ett experimentellt alster känns aningen malplacerat, bryter av mot övergripande stämning. Artar sig istället till överraskande fladdrigt utforskande. Duellerande blåsare påminner om Miles distinkta 80-tal. Summa summarum ett album som jag på förhand visste att jag skulle uppskatta,
OBS Var med om releasekonserten på ett knökfullt Utopia. Bilden ovan är tagen därifrån, efter en mycket lyckad liveversion av låtarna. Kompletterar därför min text med fler intryck. Musiken genomsyras överlag av en andaktsfull ton som för mig reflekterar en problematisk nutid, fast upplevelser i natur utgör främsta drivkraften för kompositören. Den humorbefriade värdighet som förmedlas byts ibland ut mot exalterat krängande och rytmiskt energiska tongångar. Titlych är ett paradexempel på en skönt krängande up tempo-låt som förunderligt nog ändå hälls samman. Titellåten kännetecknas av en ödesmättad nerv med lyriska stråk och Andreas Thurfjells expanderande fraser på altsax. Låtarna fascinerar oerhört genom sitt sätt att tvinna samman stämmor, vilka ibland lösgör sig i sinnrika solon. Kompositioner präglas av avsevärd tyngd, tar med sig lyssnaren till ett vidöppet, men ändå avgränsat parallellt universum. Kontemplativa drag mixas klokt med pådrivande beat och snirklande utbrott. Slutligen ska påpekas att det blir mer tydligt live hur den förnämlige trumslagaren bidrar, till att kompositionerna låter som de gör.