Back To Black
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Sam Taylor-Johnson
Man kan säga både det ena och det andra om Back To Black. Att vi – ännu en gång, har att göra med en biografisk film vars subjekt är en oerhört bejublad men samtidigt plågad musiker. Det går också att diskutera den kritik som förekommit innan premiären, där flera kritiska röster – bland annat från fans, har menat att det är exploaterande att göra film om Amy Winehouse turbulenta liv. Detta eftersom de aggressiva brittiska medierna förföljde henne och gjorde varje dag till ett oerhört trauma där minsta rörelse dokumenterades för omvärlden att se.
Dock bleknar alla de där kritiska fotnoterna då vi nu faktiskt mottagit själva filmen, och av helt fel anledning. Den allmänna oron som förekommit innan premiären visar sig inte bara vara befogad utan otillräcklig. Back To Black är en horribel sörja som misslyckas med precis allt den ger sig i kast med. Efter mer än tio år fortsätter diskussionerna om vem som bär det yttersta ansvaret för Winehouse alltför tidiga och tragiska bortgång. Media, hennes oerhört problematiska och parasitiska make Blake Fielder-Civil eller allmän mental ohälsa är bara några av de misstänkta som tas in för examination. Samma urvalsproblematik uppstår då det kommer till att hitta den som är ytterst ansvarig för filmvärldens motsvarighet till Gehenna.
Men kanske är det inte en fråga om en specifik faktor utan en rad olika som sammanfaller och resulterar i något som kommer orsaka mardrömmar för alla som tvingas uppleva filmen i fråga. Regissören Sam Taylor-Johnson har endast en ynka film bakom sig som kan anses vara duglig, Nowhere Boy om John Lennons tonår. Därför finns det hopp om att Taylor-Johnson skulle kunna återgå till en någotsånär duglig kvalitetsnivå då det finns delat DNA mellan Nowhere Boy och Back To Black. Men istället är det uppenbart att Taylor-Johnson numera har noll förmåga att manifestera något som kan uppfattas som uthärdligt. Sättet filmen är regisserad på får mig att ställa mig tvekande till filmmediet fortsatta existens, Taylor-Johnson har den mest klumpiga och buffliga regin som skådats. Att kalla det lika beklämmande som en elefant i en porslinsaffär är en underdrift, istället har vi att göra med en hel hord. Ord som subtilt, smakfullt och intelligens har lämnats på närmsta återvinningscentral och istället släpas rena clownkonster in. Strukturellt är filmen simplare än en fryst hamburgare med torrt bröd, trots det kan Taylor-Johnson och manusförfattaren Matt Greenhalgh inte ens skapa något som följer en någorlunda sund professions kurva. Inget av de många hinder och svåra moment Winehouse möter blir något annat än rent och skärt fluff som knappt hade accepterats i den sämsta av dokusåpor. Allting genomsyras av en cynism och inkompetens som gör att hela filmen ter sig som ett halvfabrikat som osar toxisk plast. Inte ens då filmen försöker skildra de oerhörda utmaningar Winehouse konstant brottades med blir det något annat än ett patetiskt skämt. Filmen saknar behövlig insikt och styrka för att gör missbruket tillräckligt smutsigt och frånstötande för att kännas äkta. Alla skeenden och personer är dessutom lika levande och autentiska som de färdiginredda rum som kan ses på IKEA.
Men tortyren slutar inte med kasst berättande, rutten regi eller ett manuskript som valfri AI hade kunnat springa cirklar omkring. På senare tid har en rad mindre produktionsbolag dykt upp som inte har några problem att dramatisera relativt närliggande händelser. För ett tag sedan släppte det ’’magnifika’’ bolaget Tubi en adaption av rättegången mellan Amber Heard och Johnny Depp. En film som bestod av kulisser som hämtats på en soptipp och skådespelare direkt ”från gatan”. Back To Black lyckas landa i samma helvetiska kategori som nämnda makabra dynga. Rent visuellt är filmen lika frånstötande som berättarmässigt, med ett grått och dött foto som får kraftigt budgeterade julkalendrar att framstå lika episka som Dune Part Two.
Och vad gäller skådespelet är det inte mycket bättre. Marisa Abela i huvudrollen må ha en fantastisk sångröst, men det faktiska skådespelet är alltför stelt. I sin desperation att efterlikna Winehouse nyckfulla manér känns porträttet mer som någon märklig charad. Men Abela behöver inte skämmas. För vid sin sida har hon Jack O’Connell som kommer behöva gå in i vittnesskydd för att överleva skammen han utsätter biopubliken för. O’Connell som började sin karriär med den hårdföra Starred Up bedriver nu ett skådespeleri som endast kan bevittnas vid stora turistmål, där ’’aspirerande aktörer’’ springer runt i undermålig cosplay och hoppas kunna tjäna in lunchpengar genom att posera med förbipasserande. Fantastiska skådespelare som Eddie Marsan och Lesley Manville är bara en eftertanke och har mer eller mindre ingenting att arbeta med.
Back To Black är en närmast unik uppvisning i ren och skär inkompetens. Det är ett skrämmande exempel på hur precis allting kan gå fel. Att filmen går hårt åt medias exploaterande och utsugande metoder känns närmast som ett hån då hela Back To Black är en perfekt gestaltning av allt som kan tänkas associeras med att besudla en människas integritet. Det här är rent skandalöst uselt.