Abigail
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett
I rollerna: Melissa Barrera, Dan Stevens, Alisha Weir, Kathryn Newton, William Catlett, Kevin Durand, Angus Cloud och Giancarlo Esposito
Snacka om att blodet sprutar. Redan om blod sprutat hälften så mycket hade det varit en form av rekord för en film. Här kan vi snacka om vampyr- och zombiefilm. Jag tycker det är synd att det exploderade med våldsamma blodsprutande scener under filmens andra hälft, för den första halvan var riktigt spännande och mer av en thriller, fast det kändes ju i luften att något riktigt, riktigt läskigt och skrämmande var på gång. Det är den första halvan av filmen som gör att den inte för ännu lägre betyg.
Den andra Halvan är monsterlik med vampyr som jagar och suger blod. Det är en riktigt läskig vampyr som inte ens svarar på kristet kors eller vitlök. Den tycks inte ens följa de regler som de ska följa enligt vampyr-tradition.
Handlingen kretsar kring en grupp kriminella som tillsammans fått ett uppdrag att kidnappa en tolvårig liten flicka. Denna grupp kriminella känner inte varandra innan de utför brottet och de vet inte vem den kidnappade är. De vet först inte ens att det är ett barn de ska kidnappa.
De lyckas utföra kidnappningen och kör flickan till ett avlägset beläget residens, enligt anvisningarna de fått. Där möter de mannen som gett dem uppdraget. De får inte veta så mycket mer än att de inte får berätta sina namn för varandra (för att inte kunna skvallra om någon åker fast) och deras uppdrag är att vakta den kidnappade flickan i ett dygn tills flickans pappa betalat en gigantisk lösensumma.
Att denna flicka inte är en vanlig tolvårig flicka vet väl alla redan innan de ser filmen, det berättas ju i marknadsföringen av filmen också. Dessutom är namnet Abigail väl bekant för vampyr-films-fans. Filmen Abigail bygger på skräckvampyrfilmen Draculas dotter från 1936.
Första halvan är, som jag redan sagt, rätt bra. Smygande spänning och kidnapparna börjar lära känna varandra och retas med varandra. Men sedan brakar det loss och det blir en jagande vampyr och människor som försöker överleva i ett inlåst skräckhus. För min del gäspade jag mest. Det är bara för mycket blod, för mycket jakt och svårt att engagera sig.
Den som älskar vampyrfilmer har väl en högtidsstund att se fram emot. Men vi andra ser nog hellre mindre blodiga berättelser. Ska det vara massor av blod så tycker jag för min del att det ska säga något om livet här och nu.
Huvudpersonen är elvaårige Tony som sedan födseln är speciell och skiljer sig från mängden. Han lyser nämligen, som om han vore en glödlampa Hans föräldrar vet att omvärlden kan vara grym så de skyddar honom, eller ja de är överbeskyddande. Han är fastbunden med en lång lina hemma så han inte kan gå ut från hyreshuset där familjen bor i en lägenhet. Han undervisas hemma och hela hans liv utspelas i hyreshuset.
Det är bara det att problemet med patriarkatet handlar om mycket annat än sex-akten. Jag tänker på alla de kvinnor jag känner som kämpar för att ens få lov att ta av sig slöjan eller burkan. De religiösa ledarna (män förstås) i flera samfund världen över och också i Sverige är tydliga med att kvinnans roll är helt annan än mannens roll och kvinnor ska skyla sig – och med skylandet följer ett begränsat liv där bröder, fäder och makar bestämmer över sina döttrar, systrar och fruar. Och detta pågår inte bara i Iran utan också här i Sverige. Jag känner många. Dessa kvinnor skulle inte bli ett dugg hjälpta av att ta itu med sin situation av denna föreställning.