• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Vredens druvor – skildrar den mörka baksidan av den amerikanska drömmen

6 december, 2024 by Rosemari Södergren

Vredens druvor
Nobelpristagaren John Steinbecks klassiker i regi av Mina Salehpour
Konstnärligt team
Av John Steinbeck
Översättning Niclas Hval
Bearbetning och regi Mina Salehpour
Scenografi Andrea Wagner
Kostym Maria Anderski
Ljus Patrik Angestav
Musik/ljud Sandro Tajouri
Peruk och mask Moa Hedberg, Alexander Wernersson
Dramaturg Anna Kölén
Foto Sören Vilks
I rollerna Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson

En föreställning om den mörka baksidan av den amerikanska drömmen. Om de många som kämpar och kämpar men ändå inte har en chans att förverkliga den stora drömmen om att lyckas och bli rik och trygg. Vredens druvor från 1939. skriven av Nobelpristagaren John Steinbeck, är ett episkt drama om flykt, framtidsdrömmar, kapitalism och solidaritet.

I inledningen sitter en äldre man med vitt hår och vitt skägg (Anders Beckman) och berättar suggestivt om vädrets makter som slagit till och jorden så torr att inte ens ogräset växer bra och banker och de förmögna som skulle kunna hjälpa är lite hänsynslösa som den förödande torkan. Människor är desperata och har inte mat till barnen. Till denna förtorkade uppgivna delstat kommer Tom Joad hem efter fyra i fängelset. Familjens hus är förstörd och familjen är vräkt och på väg till Kalifornien. I Kalifornien är det bördigt, där finns det jobb. Det behövs arbetare som kan plocka apelsiner och persikor och många andra frukter. Det har de hört och det står på flygblad som delats ut. Tom Joad följer med sin familj. De packar in sig och trängs i bilen, som så många andra gör. Längs vägen möter de både solidaritet och girighet. Det är många som försöker tjäna sig en hacka på de utsatta, fattiga flyktingarna. Ibland måste de betala för att få slå sig ner och sova en natt. Bensin är inte heller gratis. Men ibland får de också uppleva sammanhållning med andra som är på väg mot drömmarnas Kalifornien.

På scenen växlar dramatiserade scener med avsnitt då en skådespelare berättar något ur boken. Det mesta tappar fart när det berättas av en person istället för att gestaltas. Det gör det i denna uppsättning också, men samtidigt blir det som en särskild rytm i föreställningen som är positiv. De avsnitt då någon skådespelare berättar om vind och natur och stora skeenden blir som ett omkväde som från de gamla grekiska dramerna.


Föreställningen har en fenomenal, stark och enkel scenlösning. Scenen är täckt av granulat som ser ut som någon form av grå sand och till höger på scenen står en bit hjulformad plåt. Granulaten fungerar både som bild för böljande hav och vattendrag och som stora vidder. Det är rent av magiskt.

Skådespelarna är samspelta och imponerande. Högsta betyg för sina insatser får de allihop: Anders Beckman, David Book, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Rasmus Luthander, Ingela Olsson och Christoffer Svensson.

Den amerikanska drömmer som gestaltas i många böcker, filmer, musikaler och pjäser skildrar någon som har tunga motgångar men ändå kämpar och kämpar och lyckas bli en vinnare. Det är så klart en förljugen bild för de flesta. Det finns de som kan lyckas och det fanns säkert också de som lyckades med sin utvandring till Kalifornien under den tid som Steinbecks roman skildrar men den stora massan lyckas inte, det är det nog ingen tvekan om. Den stora massan blir oftast lurad och vinnarna är de som redan äger mycket, eller de som är samvetslösa nog att utnyttja den som är desperat. I föreställningen möter familjen sådana personer också och det gör dagens flyktingar också, som idag får betala hutlösa summor till flyktingsmugglare för att fraktas i livsfarliga gummibåtar på Medelhavet och som när de är framme ofta utnyttjas för att arbeta svart och utan samhällets trygghetssystem,

Vredens druvor visar hur de längst ner på samhällets stege alltid får betala det högsta priset och hur de som äger mycket alltid har makt att förtrycka de som äger mindre och på alla möjliga sätt tjänar på kriser. Det upprepas ständigt världen över, i olika grad, genom historien. Berättelsen i Vredens druvor utspelas i USA men har i olika former utspelats i Ryssland och också i Sverige, glöm inte statssystemet, den svenska versionen av slaveri.

Vredens druvor i Dramatens uppsättning är starkare än det mesta som visats på länge på en svensk teaterscen, den är skickligt iscensatt men mycket skrämmande och deprimerande

Bertholt Brecht skrev dramer som också hade ett tydligt politiskt budskap. Brecht ville att publiken när det gick hem efter en föreställning skulle känna att de ville kämpa för att förändra. Därför lade han in visor och lite roliga karaktärer trots att temat handlade om förryck och orättvisor. Jag är inte säker på att denna uppsättning av Vredens druvor ger den känslan. Jag går hem efter att ha upplevt en djupt berörande stark berättelse men jag känner också en slags uppgivenhet och hopplöshet.

Fakta om regissören:
Mina Salehpour är baserad i Tyskland och har hela Europa som arbetsfält. Hon har bland annat satt upp pjäser av Jonas Hassen Khemiri, och jobbar också gärna med dramatiseringar av romaner – inte sällan stora familjehistorier. 2023 satte hon upp Ágota Kristófs Den stora skrivboken i Köln och Nino Haratischwilis Det åttonde livet (Till Brilka) i Trondheim.

Om romanen:
John Steinbecks roman gavs ut 1939 och vann Pulitzerpriset för skönlitteratur 1940. Den räknas som en av de viktigaste skildringarna av 1900-talets USA. Steinbeck belönades med nobelpriset i litteratur 1962.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, John Steinbeck, Teaterkritik

Filmrecension: Anora – en av årets absolut bästa filmer

5 december, 2024 by Elis Holmström

Anora
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2024
Regi Sean Baker

Med en guldpalm i fickan och högvis av lyriska recensioner är Anora en av årets mest uppmärksammade och emotsedda filmer. Jublet och hysterin som ackompanjerat filmen har inte heller varit omotiverat. Efter den omhuldade The Florida Project blev regissören Sean Baker en av de mest eftertraktade förmågorna i Hollywood. Där visade Baker upp en superb förmåga att demonstrera misär, hopplöshet och förfallna drömmar. Förväntningarna på nästa projekt var därmed höga och Baker lyckades inte heller infria dem med Red Rocket.

Tre år senare har dock Baker laddat om, något som är märkbart redan i filmens introduktion som visar att regissören nu är redo att ta nästa steg. Vi får här se en fantastisk känsla för det audiovisuella. Sättet Baker kombinerar den obekväma akten att sälja sin kropp med pulserande musik är slående, han fångar desperationen, det forcerade beteendet och de falska leendena oerhört träffsäkert. Mikey Madison som tidigare endast fått spela galenpannor i filmer som Once Upon A Time In Hollywood och Scream (2022), får här visa upp en helt annan bredd och kapacitet som skådespelare. Madison är – likt sin regissör, ypperlig på att fånga hopplöshet men också ung naivitet. Ensemblen som är mer eller mindre befriad från stora namn är i sin tur strålande, detta är ett sant ensembledrama där alla drar sitt strå till stacken utan tankar på prestige. Detta skänker filmen en aura av oerhörd proffessionalitet. Baker regisserar sin berättelse och sina aktörer som den bästa av lagcoacher, allt är för filmens bästa, individualism och egoism får snällt ställa sig åt sidan.

Sean Baker gör också ett eminent jobb vad gäller att skapa ett konstant intresse för sin berättelse och de personer vi får möta, detta trots att karaktärsgalleriet är långt ifrån sympatiskt. Flera av personerna är lika inbjudande som en hop hungriga krokodiler. Trots det har Anora en magnetism som gör att varje sekvens känns som en viktig pusselbit, även om det som visas är dekadent och i vissa fall motbjudande.

Berättartekniken som nyttjas är i sin tur superb med ett förvånansvärt högt tempo som helt eliminerar döda stunder. Mognaden och utveckling hos Baker är imponerande, han bibehåller svärtan, brutaliteten och kraften från The Florida Project, men har gjort avsevärda steg framåt vad gäller bildspråk och personregi. Oavsett vilken karaktär det gäller finns det en otrolig omsorg och hängivenhet. Där The Florida Project tangerade att vara närmast nihilistisk är detta en mer avvägd och stilfull saga som behåller mörkret utan att någonsin bli cynisk.

Och trots allvaret, den stora dramatiken och tragiken finns det också stora doser mörk humor som går hand i hand med övriga filmen. Anora är därför många gånger förvånansvärt underhållande, något som måste ses som en av årets största överraskningar.

Det enda felet som görs är ett slut som inte besitter samma eldkraft och spänst som övriga filmen. Här vill Baker återgå till det bittra, svåra och brutala, men det känns ointressant och närmast förutsägbart. Det är inte fråga om ett öppet ambivalent slut utan snarare ett rent ofärdigt som inte alls lever upp till den precision och intelligens som visats i övriga filmen.

Trots det är Anora en av årets absolut bästa filmer och ett imponerande exempel på hur fantastisk engagerade, fartfyllt och underhållande ett kolsvart drama kan vara.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Utsökta vokalister backas upp av magnifika GJO i strålande julspecial – Peter Asplunds Christmas Feeling med Vivian Buczek, Linda Pettersson, Emmalisa Hallander och Göteborg Jazz Orchestra

4 december, 2024 by Mats Hallberg

foto Jan-Olof Skalenius

2/12 2024

Park Lane i Göteborg

I år fick Mats Eklund, trumpetare och verksamhetsledaren i Göteborg Jazz Orchestra, möjlighet att flytta månatliga traditionen ”Monday Night Big Band (ett beprövat koncept i över femtio år upplockat från New York)” från Contrast Public House i Linné till Park Lane i närheten av Götaplatsen, vilket vid det här laget visat sig vara ett lyft. Dessutom har GJO konserterat i och utanför Brew House, på Stora Teatern, Valand samt Draken (då sattes publikrekord när Ebbot frontade) Jag har flitigt frekventerat uppiggande tillställningarna förlagda till Park Lane, fast två gånger krockade de med andra evenemang.

Kuriöst nog var eminente trumpetaren, sångaren och kompositören Peter Asplund jazzmåndagarnas första gäst. Sedan följde Alexander Lövmark, Vivian Buczek och vårsäsongen avslutades spännande genom en liveversion av Eje Thelins postumt utgivna verk Raggruppamento med Lisa Bodelius som trombonsolist. Musiken spelades för övrigt in på skiva i somras och då med ingen mindre än Nils Landgren i huvudrollen. I höst har detta exceptionellt välljudande kollektiv gästats av träblåsaren Fredrik Lindborg och samiska artisten Maxida Märak. I samverkan med lokal förening anordnades Brasilian Winter Festival vars solister var rutinerade Lina Nyberg, gitarristen Tobias Grim, superbasisten Rubem Farias och Kelly D Rio. Sångare och musiker väl förtrogna med landets mjukt svängande genrer.

bild Fotoscenen – Johnny Käpää

2007 överraskade Peter Asplund sina följare genom att offentligt tillföra sång och estradörliknande underhållning till sin redan ansenliga verktygslåda. 2013 släpptes The Christmas Feeling (gav cd:n till mamma i julklapp) där han får sällskap av tre skönsjungande kvinnor. Och på den vägen är det även om det i motsats till Nils Landgrens Christmas With My Friends inte kommit fler julskivor. 2018 recenserade undertecknad Asplunds fina julshow i Mölnlycke med lokala storbandet. Från den turnén kvarstår som sagt Malmös sprudlande stämma Vivian Buczek. Celebra nytillskotten heter som framgått Linda Pettersson och Emmalisa Hallander, sångerskor från två generationer vilka sällan uppträder på Västkusten (i Hallanders fall premiär i denna region?). Prisade Asplund och Buczek har hyllats av många, exempelvis er recensent. Pettersson uppbär favoritstatus hos musiker sedan decennier medan Hallander korats till jazzens senaste stjärnskott efter epitetet ”årets genombrott” i LIRA jämte ett flertal stipendier. Både Asplund och Buczek har gjort åtskilliga besök i Göteborg å yrkets vägnar under 2024, varav nästan samtliga recenserats av mig. Att GP aldrig brytt sig om att skriva om Göteborg Jazz Orchestra måste betraktas som ett pinsamt tjänstefel. Kuriöst nog hade de just denna afton en medarbetare i Stenhammarsalen ett par stenkast ifrån som positionerade sig i en märklig recension av Nacka Forum (synd att konserterna krockade).

GJO är i princip ordinarie. På positionen som gitarrist vikarierar Rolf Jardemark förtjänstfullt och trombonsektionen har något annorlunda utseende. Kvällens förste solist blir inte oväntat tenoristen Björn Cedergren. Jag som följt GJO nästan sedan starten (intervjuat, recenserat, skrivit krönika med mera) blir lyrisk av att tänka på hur de kan låta nu för tiden. Är högst osäker på om storbandskännare skulle kunna höra skillnad på dem och Count Basies orkester. Också medlemmar i orkestern tycktes tagna över vad de åstadkommit, med sina raffinerat synkade klanger i en gnistrande konsert över två fylliga set. Tillsammans med inbjudna gäster befann man sig på en sådan fulländad nivå att jag inte önskade byta ut en enda ton. Innan jag går in på repertoar och de frontande sångsolister som så att säga stjäl rubrikerna, ska man ha med sig mitt välgrundade omdöme om GJO. Att jag personligen inte kunde uppbåda särskilt mycket julstämning ska inte fästas avseende vid, utan får skyllas på regniga vädret och att vi bara befinner oss i första advent.

bild Fotoscenen – Johnny Käpää

Att GJO inklusive gäster repat dagen före märks. Asplunds in i minsta detalj välregisserade turnerande julshow kunde näppeligen ha fått en mer övertygande premiär. Lysande arr av främst Mats Hålling och Magnus Blom exekveras med oerhörd auktoritet och elegans. Arr förekommer också av Claus Sörensen, Klas Lindqvist, Johan Ahlenius med flera. Värden introducerar med personliga ingångar damerna med de anmärkningsvärda röstresurserna och genom Göteborgs-vitsigt fyndiga rim presenteras upplägget. Imponerande formuleringskonst, tillika dito betoningar. Damerna har på sig passande röda klänningar när de gör entré, byter till svarta fodral efter paus. När deras munnar öppnas demonstreras vokal förmåga som sannerligen matchar orkesterns. Innan jag granskar alla anteckningar ska Tomas Ferngrens insats framhållas. En stor eloge till honom för den akustik han ansvarade för.

Som seden påbjuder i shower kickas verksamheten på scen igång utan stjärnornas närvaro. Synkoperna flödar i ett rivigt instrumentalnummer. Därefter gör den elegant ekiperade värden entré. Tillsammans med härligt taggad orkester fyras, om jag har tillräcklig koll, första låtarna från nämnda julskiva av, två låtar signerade Mel Tormé. I tjusig ballad lär vi känna Asplund som glimrande crooner. Ska påpekas att vår ciceron till jazzig julmusik är noga med att ge oss titlar, solister och arrangörer. En sprittande up tempo-komposition i ett arrangemang av Dicken Hedrenius, Winter Wonderland från 30-talets swingera, kanske mest känd via Bing Crosby och Tony Bennett, ger mig Count Basie-vibbar.

bild Fotoscenen – Johnny Käpää

Emmalisa Hallander blir först ut av kvinnorna att introduceras, tar publiken med storm i standard från samma epok som föregående klassiker. Efter I Got My Love To Keep You Warm tolkas Have Yourself A Merry Little Christmas i duett med Asplund. Förvisso en klyscha i sammanhanget. Men vilken pipa svensk jazz senaste sångstjärna har! Lyckligtvis kombineras förmågan med osviklig pitch, intonation och klangfärg.

Efter paus uppnås ännu ett krön när interpreten tar sig an Let It Snow allt medan trumslagare Adam Ross ståtligt anför ett otroligt sammansvetsat gäng. I sista låten i första set tillför Hallander sin lika starka som ljuva stämma när samtliga vokalister förenas i titelspåret på Asplunds julalbum. Det kryddas med virtuost, vackert solo från Patrik Putte Jansson på trumpet. Efteråt fick jag möjlighet att uttrycka mitt beröm till sångsensationen som glädjande nog visste vem jag var. Och jag uppmanar bokare i regionen att lita på mitt och andras omdöme. Succé kan garanteras om ni bokar Emmalisa Hallander.

bild Fotoscenen – Johnny Käpää

Översvallande formuleringar måste också användas för att definiera hennes mer etablerade kollegor. Linda Pettersson (recenserades på YSJF härom året) bevisar vilken enormt hög standard hon har i Let Me Be The First One To Wish You A Merry Christmas från 1964 och en nyskriven sång av makarna Asplund betitlad Vinterspår. Den har en innerlig anstrykning som framförs med bravur. Pettersson rör sig lika mycket i en vis- och kammarjazz-tradition som i swingepoken. Och med sitt beundransvärda sätt att förena teknik och känsla kan hon erinra om Alice Babs, inte minst i ordlösa fraser. Sångerskan Asplund upptäckte med Mikael Råbergs storband gör dessutom en fin version av When You Wish Upon A Star.

bild Fotoscenen – Johnny Käpää

Vivian Buczek, den sångerska Asplund jobbat längst med, tar sina första toner i Santa Claus Is Coming To Town. Bjuder på underbar energi och säkert handlag. I duett med värden blir det en eftertänksam sak fylld av ömhet. Christmas Love Song tillägnas världens barn. I outrot håller hon ut på stavelser på ett betagande sätt. I andra set är Buczek i sitt esse á la Chaka Khan när hon otroligt själfullt tolkar en dänga vars titel jag är osäker på. Musikerna inspireras hörbart av hennes lysande leverans och vi bjuds på begåvade riff från Rolf Jardemark och fräcka fills från Vanja Holm på percussion. Som om dessa bravader inte vore nog blir det en hisnande scat-duett med Asplund. Stämmer mina anteckningar sker det i Jingle Bells.

Allt som händer på scen kan ju inte redovisas ens i en sådan här fyllig recension. Fast några ytterligare inslag förtjänar massvis med beröm. Vad beträffar monologen om alkoholrelaterade skämt får den accepteras om man beaktar att den framförs som en blinkning till Rat Pack-ikoner. Och den är underhållande. Trumpetaren Peter Asplund ger oss sitt lystmäte flera gånger, i duetten med pianist Simon Westman förvandlas förmågan till svindlande skönhet i Stilla Natt. Pontus Pohl frontar givetvis berörande på altsax då det improviseras över temat i Karl Bertil Jonssons julafton. Har hört honom göra det ett par gånger tidigare, fast då i mer strikt tolkning. Andra solister som inte får försummas att lyftas fram är bland andra trumpetaren Jonathan Kronevik och saxofonisten Andreas Hall.

Mest överraskande låtval utan att falla ur ramen är definitivt det mjukpoppiga angenäma beat och tonfall som utmärker Driving Home For Christmas (C. Rea). Mest udda inslag i Asplunds vokala repertoar? Samtliga medverkande avrundar glädjespridande med sambastuk i Last Day Of The Year med Friden Tolke på flöjt och solo av Asplund. Och som en extra slutkläm övergår makarna Asplunds komposition i ett sprittande potpurri då GJO jazzar loss med finess. I ett spektra av omtumlande känslor lämnas vi allra sist med en sentimentalt invirad melodi vars titel lyder What Are You Doing New Years Eve? bars huvudsolist Emmalisa Hallander ånyo bekräftar sin aura.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension av tv-serie: Doktrinen – en flopp, tyvärr

4 december, 2024 by Rosemari Södergren

Doktrinen
Betyg 2
Premiär på TV4 Play 12 november 2024
Regi Johan Lundin och Jens Jonsson

En riktig flopp, tycker jag. Jag har diskuterat serien i några facebookgrupper också och det är många som håller med mig. I rollistan står en lång rad duktiga skådespelare som blir ovanligt svåra att tro på. Deras karaktärer är långt från trovärdiga i en story som är rörig.

Doktrinen marknadsförs som en>en politisk thriller som innehåller allt från maktspel, svek och spioner. Historien är baserad på författaren Magnus Montelius spänningsroman Åtta månader. Mest av allt ska serien handla om en gigantisk och djuplodande genomplanerad påverkans-operation av Ryssland, där ryssar lurar svenskar på olika sätt att bli hjälpredor för ryska intressen, utan att själva begripa det.

Huvudrollen. Nina Wedén, spelas av Josefine Neldén, en duktig skådespelare som jag aldrig sett göra en dålig rollprestation. Det gör hon inte nu heller men det är svårt att sympatisera med henne. Ofta är hon lättlurad men ibland tänder hon till och är smart, men bara för att snabbt gå i fällan igen. Hon är inte trovärdig i karaktären som Nina Wedén, en frilansjournalist som kämpar för att få fast anställning. När hon bevakar en bandymatch får hon ett tips som gör att hon kan fälla den svenske utrikesministern, vilket gör henne attraktiv som journalist. Ja hon blir till och med så attraktiv på arbetsmarknaden att hon får jobb som pressekreterare på Utrikesdepartementet.

Serien har flera minus. Skådespelarna, speciellt de som ska spela svenska politiker, har tydligen fått regianvisningar att spela väldigt ovetande och klantiga personer. Jag kunde inte känna direkt sympati för en enda karaktär. Själva påverkans-operation och dess resultat har jag svårt att tro på. Ett skäl är att den bygger på att det finns saker inte ens får diskutera i Sverige. Att ens yttra ett enda negativt ord om Nato eller USA stämplas i serien som propaganda för Ryssland. Är det helt förbjudet att ens försöka analysera och förstå varför Ryssland attackerat Ukraina? Uppenbarligen är det så.

Jag ska inte avslöja slutet, för det förstör för den som tänker se alla sex avsnitten. Fast det är svårt att låta eftersom det är ytterligare ett minus för serien och det har med slutintrycket av serien att göra.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Ryssland, TV-serie, TV4, TV4 Play

Filmrecension: The Executioner – varm, rolig, spännande

4 december, 2024 by Rosemari Södergren

The Executioner
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 december 2024
Regi Ryoo Seung-wan

En varm och både rolig och spännande sydkoreansk polisfilm. Visst är det en del slagsmål, av en blandning av MMA och Taekwondo men det är inte så mycket att det förstör helhetsintrycket. Jag har svårt för våld som underhållning. Regissören Ryoo Seung-wan lyckas hålla en bra balans. Det här är underhållning av kvalitet, en polisfilm som sticker ut.

En seriemördare löper amok i Sydkorea. Men det är inte vilken slags seriemördare som helst. Mördaren fokuserar på att straffa personer som själva mördat eller orsakat andra människor lidande och gått fria eller fått milda straff. Det gör att filmen ställer en del viktiga frågor om brott och straff och vad som händer i ett samhälle där medborgarna inte känner att rättsväsendet skyddar befolkningen och där det värnas mer om brottslingarna än offren.

Ett annat tema i filmen är desinformation och sociala medier i det koreanska samhället, Frågor som har relevans också i Sverige, tror jag många skriver under på. Seriemördaren får ett namn av en influencer och det gör uppmärksamheten kring mördaren gigantiskt stor – och många tycker att mördaren gör något bra. Det finns brottslingar som allmänheten uppfattar har fått alldeles för milda straff. Men när allmänheten blir en mobb finns alltid risk att oskyldiga hängs ut, också. Och även när det inte är oskyldiga är det viktigt för en rättsstat att inte låta mobben styra.

En sidospår som på snyggt sätt vävs samman man huvudtemat är privatlivet för den polismannen som leder jakten på seriemördaren. Hans son beskylls av skolan för att vara våldsam men i själva verket är sanningen att sonen mobbas grymt och utsätts för vidrigt våld av skolelever.

The Executioner är rafflande men också aktuell och ställer viktiga frågor. En uppfriskande ny form av polisfilm.

The Executioner är en fristående uppföljare till ”Veteran”, som är en av Sydkoreas allra största inhemska bioframgångar. En amerikansk remake av Heat och Collateral-regissören Michael Mann är också på gång. Men det koreanska originalet av ”Veteran” går upp på VOD i Sverige i samband med att The Executioner når biograferna.

Filmens distributör berättar:
Filmen hade hyllad världspremiär i Cannes i år, och var helt nyligen en stor publiksuccé på Stockholm filmfestival. The Executioner blev dessutom utvald och visades på hemmabiografer i Växjö och Upplands Cäsby – en kampanj som fick stor spridning i medierna, och som gjort filmen till en stor snackis i hela landet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 164
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in