DigDogDo
Evolution
4
Inspelad 2022 i Studio Epidemin i Göteborg (mix och mastring 2023)
HOOB Records
47:49
Releasedatum: 5/4 2024
Den 29-årige organisten, tillika sjökaptenen, Simon Jonsson frontar minst en orgeltrio till med identisk sättning. Syftar på konstellationen med Victor Rydström och Oskar Cederblad vars debut jag recenserade i JAZZ/ OJ. Var dessutom på deras releasespelning på Utopia. Till skillnad från den förhållandevis återhållsamma och prydligt broderande trion tas svängarna ut mer explicit hos DigDogDo, som inte heller inkorporerat något nordiskt vemod i folkton. De sju låtarna på Evolution komponerade av Tobias Grim (5 stycken) och Simon Jonsson drar istället ofta iväg, i kontrollerade former, åt ett slags fusionbaserat håll.
Debuterande Göteborgstrion med det lustiga namnet består som sagt av Jonsson på hammondorgel, Tobias Grim på gitarr samt trumslagaren Ossian Ward. Den femton år äldre gitarristen har en jazztrio och driver fusionkvartetten Derupeto (recenserat bägge grupperna), lirar brasilian style i Marengo och r & b och soul i Little Sweet Angels (recenserat live), kammarjazz, ackompanjerar vokalister och mycket mer. Trumslagaren från känd musikerfamilj har setts i otaliga potenta konstellationer. Recenserats i uppskattande ordalag bland annat som drivkraft i par med sin bror i hippa hip hop-jazz kollektivet Home Collective och för sin kraftfulla medverkan i Kallerdahl – Lindgård – Ward.
Boo Be Boo förgylls av gästande Martin Bjurek Svanström (Bohuslän Big Band med mera) på altsaxofon. Vad beträffar ytterligare instrumentering existerar sådan på Elvans Blues. En händelserik låt i töjbar bluestappning kryddad av pianospel från sjökaptenen och percussion från Ward plus Anton Olsson tillsammans med Einar Thörn. Sympatiska och genommusikaliska medlemmarna i trion har jag träffat och lyssnat på live med glädje var för sig så pass ofta, att om jag hade blivit besviken på resultatet av deras gemensamma arbete i studio skulle jag givetvis ha avstått från recension. Ska framhållas att jag blev inbjuden till releasefesten. I skivbolagets högkvarter vid Masthuggstorget framfördes inför en exklusiv skara materialet på albumet. Till extranummer valdes en meditativ, vacker ballad av Carla Bley. Samspelta musiker uppvisar inga tveksamheter, ser till att fokus vandrar runt, öppnar för improvisation.
Rent spontant undrar man vid noggrann lyssning i hörlurar om DigDogDo kan förmedla liknande atmosfär. Skulle enbart egenpennade kompositioner hålla i längden? Blev överraskad av svaret på min ”undersökning”. Inget alster blir till utfyllnad varför betyget är motiverat. Inga avvikelser mot den övergripande formeln förekommer. Strukturen engagerar istället genom varierande tempo och mood. Förvisso kunde ett par covers inneburit en temperaturhöjning i likhet med när mer namnkunniga Organ Hang Out går loss, riffar och förlänger toner. Finns faktiskt enstaka sekvenser på skivan som påminner en smula om de stegringar av groove som kännetecknade klassiska duon Hansson & Karlsson.
Dock, Evolution handlar inte om snabba omkastningar och fräcka övergångar utom om att organiskt mejsla fram ett sofistikerat tonspråk, sound som både rymmer framsvepande groove och melodiskt behagliga nyanser. Det framstår som modigt att konsekvent lita till den egna ådran vad gäller låtskrivande.
Låter tajt och samtidigt luftigt. Ward lägger grunder genom att sinnrikt markera rytmer och driva på med pulserande beat. I titellåten far organist avlöst av gitarrist iväg i upphetsande inpass. En spegling av hur olika instrument befinner sig i centrum, naturligt byts av. Borde vara en given singel! Tobias Grim firar triumfer i sin stillsamt framåtlutade ballad, inspirerad av nattpass där han och hustrun vakade över ett nyfött underverk. Spårvagnsinfluerade Elvans blues gungar gött för att vara dialektal. I min bok en fullträff vars sound leder tanken till ikoniska standards i genren signerade Horace Silver och Jimmy Smith. Yahelism präglas av upprymt riffande på ett tema som sätter sig i skallen. Jonsson och Wards stimulerande dialog ger mig ännu en referens i form av bröderna Ljunggren och deras psykedeliskt inriktade Trummor & orgel. Albumet avrundas i avslappnad anda. Rullande harmonier och bastoner från moderna hammond-varianten avlöses av urläckert gitarrsolo. Lika uttrycksfulle rytmtillverkaren förser dem med intelligent utformat beat. Finner organistens metodiska utforskande inom sitt rika register mycket tilltalande.
Påtaglig spelglädje och snyggt koordinerat samspel noteras. Man undrar hur många tagningar som behövdes innan DigDogDo utan extern producent ansåg sig nöjda. Inspelningarna förmedlar fräschör, ger ett vitalt intryck. Verkar varken ha sneglat åt stjärntrion Goldings – Bernstien – Stewart (vars senaste konsert i Göteborg recenserats här) eller Ulf Wakenius i virtuost sällskap med Leonardo Corradi och Tony Match. Ett tredje exempel som inte uppenbart kan sammankopplas med denna debut är Dr Lonnie Smith i Stenhammarsalen 2018. Tre förstklassiga trios med samma sättning som jag uppskattat live. Utan omtumlande åthävor gör de istället sin grej, står med precis lagom självförtroende på egna ben.