Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Konvojen – hopplöst rostig och menlös historia

by

Konvojen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Henrik Martin Dahlsbakken

Om det finns en tidsperiod i behov av genuin vila från att representeras på film är det perioden 1939-1945. Förvisso fortsätter vi motta fantastiska filmer som nyttjar dessa mörka och traumatiska år mycket väl i sitt berättande, nu senast The Zone Of Interest. Men det går inte att bortse från att andra världskriget är den mest överexponerade historiska era som finns vad gäller att förekomma i diverse kulturella uttryck.

Konvojen av Henrik Martin Dahlsbakken försöker skänka ett någotsånär annorlunda perspektiv genom att fokusera på de norska civila kvinnor och män som spelade en avgörande roll för att axelmakterna skulle falla. Det faktum att vi har att göra med norska karaktärer differentierar det hela en aning mot de mängder av amerikanska soldater som vanligtvis får stå i rampljuset. Men varken språket eller miljöombytet visar sig spela någon som helst roll eftersom Konvojen ständigt drar sig till att vilja presentera sig på samma sätt som någon av sina otaliga amerikanska motparter.

Att filmen känns som en enda lång tangent på den menlösa Tom Hanks filmen Greyhound må vara en sak, berättelsen och kampen mot oövervinneliga odds känns närmast som en karbonkopia av nämnda film. Dock kan en film men snarlika attribut differentiera sig genom att välja alternativa berättartekniker. Om Dahlsbakken insett de budgetära begränsningarna och gjort om filmen till ett oerhört tätt kammardrama, där båten blir till ett fängelse, där manskapets skepsis, hopplöshet och rädsla hade fått stå i filmens imaginära för, hade Konvojen kunnat bli en unik upplevelse som utmärkt sig i denna överbefolkade genre. Men mer än något annat vill Dahlsbakken leka Christopher Nolan och imitera dennes geniala Dunkirk, med storslagna strider i luften och ett soundtrack som är den värsta sortens Hans Zimmer-plagiat. Tyvärr är drömmen att skapa en norsk motpart lika lyckad som vårt kära grannlands cyklar.

Det hela är en hopplöst rostig och menlös historia som inte har en uppfinningsrik fiber i sig. Förhoppningen om en intim karaktärsstudie med levande karaktärer vars stridiga motiveringar kunde skapat en oerhörd intensitet slås i spillror då mannarna ombord är lika levande som båtens skrov. Karaktärerna är livlösa bultar som förs in i urfrästa hål, de fyller endast en ytlig funktion och är varken minnesvärda eller levande. Prövningarna som fartyget stöter på är också helt utan spänning, förutom en och annan explosion och skrikande karl är det lika dramatiskt som sovtimmen på ett dagis. Och de få möjligheterna till att skapa friktion inom besättningen förs bort illa kvickt för patetiskt enkla narrativa lösningar.

Då filmen väl fått upp någon som helst ånga är det hela slut i ett av de mest snopna avsluten på lång, lång tid, något som får en att fråga sig vad tusan som var meningen med något av det här?

Filmrecension: Bad Boys: Ride Or Die

by

Bad Boys: Ride Or Die
Betyg 1
Svensk biopremiär 5 juni 2024
Regi Adil El Arbi, Bilall Fallah

Efter den kriminellt underskattade TV-serien Ms. Marvel, som introducerade en av de mest inspirerade superhjältarna på år och dagar, såg det ljusare ut för regissörsparet Adil El Arbi och Bilall Fallah, som båda var involverade i serien som producenter och regissörer till ett par avsnitt. För där Ms. Marvel var lysande var deras arbete med den senaste Bad Boys filmen – kallad For Life, inget annat än horribelt. Nu fanns det förvisso inte mycket nytt att uppröras över då vi har att göra med en filmserie som ständigt befunnit sig på bottennivå.

Dock hade världen varit förskonad från filmserien i nästan två decennier när den tredje filmen anlände 2020 och påminde om varför det långa avbrottet varit för allas bästa. Tyvärr har ingen av upphovsmännen tagit hänsyn till publikens välmående denna gång vad gäller att dra ut på tiden mellan filmer. Och förhoppningen om att Ms. Marvel skulle ha fungerat som ett avstamp för något bättre grusas totalt.

Bristerna, tillkortakommandena och den rekordlåga kvalitén som visas upp här är dock inte någon större överraskning. Ännu en gång handlar det om en film som utrustats med ett miserabelt manuskript som verkar vara skrivet av ett par fnissiga tonårskillar efter ett par glas starksprit för mycket. Det är som ett enda stort vuxendagis där mogna män och kvinnor förnedrar sig själva – och publiken, med pinsam dialog som ogenerat spyr ur sig pubertalt nonsens som knappt var uthärdligt för trettio år sedan, än mindre idag.

Där andra filmserier försöker att hitta nya infallsvinklar men ändå bibehålla delar av sitt DNA – som gjorde dem framgångsrika för decennier sedan, väljer Bad Boys: Ride Or Die att envetet och tjurskalligt stå kvar i något som endast kan beskrivas som medeltiden. Att Martin Lawrence och Will Smith verkar finna upplägget och materialet hysteriskt underhållande må vara en sak, men att det inte görs någon tillstymmelse till att uppdatera exempelvis actionscenerna eller addera karaktärer samt skådespelare – gärna med förmågan att agera, är hårresande. Hela filmen är som en levande klyscha, precis allting framstår unket, gammalt och som ett rent hafsverk. Önskan att binda samman händelser från föregående filmer är totalt misslyckad då ingen – som inte utrustats med ett fotografiskt minne, kan minnas något av innehållet förutom explosioner, biljakter och allmän idioti.

Men där del 1 – 3 i alla fall haft något att erbjuda vad gäller öronbedövande action är Ride Or Die ett fiasko av så stora proportioner att ett dussin flygfält inte skulle räcka för att husera den. Vad som erbjuds är av så låg kvalitet att källarplanet står högt i kurs i jämförelse. Det mest drabbande problemet med actionscenerna är – ja, förutom avsaknaden av god koreografi, ideér eller allmänt sunt förnuft, filmens två klippare Asaf Eisenberg och Dan Lebental. Filmen är redigerad som något som kan hittas på pysselavdelningen hos närmsta förskola. Så fort det blir dags för dragna pistoler inleds den mest hysteriska och odisciplinerade klippning jag skådat sedan Iron Maiden konsertfilmen Death On The Road, som orsakade epileptiska anfall. Många gånger verkar det som om Eisenberg och Lebental tävlar om vem som kan klippa ihop det så snabbt och slarvigt som möjligt.

Utan bra action, någorlunda vettiga komiska repliker från Martin Lawrence – som tidigare kunde dra på smilbanden åtminstone en gång, är allt som återstår en kolossal skrothög. Mest utmärkande blir dock Will Smith som efter incidenten med Chris Rock på Oscarsgalan för snart två år sedan fått se sin karriär bli stympad. Smith är numera bara en skugga av sig själv, även på vita duken, självförtroendet, hjälteleendet och karisman är dämpad, sammanbiten och inte det minsta naturligt längre. Dock kan man fråga sig om orsaken till detta är skammen av att ha skämt ut sig inför ett antal miljoner tv-tittare eller sin medverkan här?

Storstilat genrefritt projekt flödar av referenser – Mattias Risberg Mining XL på Valand

by

30/5 2024

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Måste erkänna att jag senaste tiden besvärats av prokrastinering, trots att förlamande självkritik vanligtvis inte gör sig gällande i skrivprocessen. Finns alldeles för många ursäkter att ta till. Behöver kämpa emot denna defekt för att kunna skildra en synnerligen rikhaltig konsert om vilken jag hade ringa förkunskaper. Vad som i en anda av avantgardism skulle kunnat bli alltför skrynkligt och konturlöst, blev istället till en fräckt förlösande succé. Att förväntade takter av kakafoni i marginalen ingick i konceptet förstärkte snarast en exalterande helhet.

Pianisten och kompositören Mattias Risberg har i princip gått under min radar. Hört honom live senaste åren på BAS och Brötz och läst intervju med honom om storskaliga Mining-projektet. Upprinnelsen till det var en beställning från Lindesbergs Kommun vars grundplåt kom från ett generöst arv. Boende och uppväxt i ett område i Bergslagen känt för sin gruvhantering valde frilansaren gruvdrift (jobbat en månad i gruva) som utgångspunkt för komponerandet av ett antal sviter. De fyra första har dessutom uruppförts på ett gruvområde utanför Guldsmedshyttan. Under konserten med sin tvära kast får vi lyssna på musik ur de fyra skivor som gjorts plus en ej utgiven svit. Inte sällan befinner sig soundet någon annanstans än i jazzens domäner, vilket kommer redogöras för närmare.

Liveupplagan av Mining går under beteckningen XL eftersom den innehåller fjorton personer inklusive bandledaren plus far och son Storm på ljud och video samt hans bror som turnémanager. På scenen huserar 64-åringen vid flygeln och sitt rhodes. Därifrån presenteras Sten Sandell på recitation och liveelektronik, vokalisten Jennie Abrahamsson, rytmsektionen bestående av giganterna Dan Berglund (kontrabas) & Morgan Ågren (trummor), Mattias Ståhl (vibrafon), David Stackenäs (elgitarr), stråkar i form av violinisterna Eva Lindal och Josefin Runsteen samt cellisten Leo Svensson Sander och på träblås Fredrik Ljungkvist och Per Texas Johansson. Blåssektionen kompletteras av trombonisten Mats Äleklint samt Susana Santos Silva på trumpet. Med något enstaka undantag har jag lyssnat på samtliga tidigare , inte minst live. I några fall sedan 90-talet! Flera av dem driver eller ingår i prisade konstellationer och har turnerat globalt.

foto Niklas Gran

Utan att upplösas i fritt flygande beståndsdelar är sviterna till sin struktur avancerade kreationer, vilka inte automatiskt lockar stora skaror. Förvisso oavbrutet spännande för öppna sinnen. ( Parallellt pågick en förhållandevis kändistät stödgala på Pustervik för affären MUG.) Publiken uppgick ändå till en nästan godkänd numerär. I och med att så mycket hände under två set vill jag ge mig på ett slags associativt referat kryddat med omdömen. Ljudet mixades förtjänstfullt, lyfte fram varje instrument, gjorde mig stundtals osäker på vilka instrument som framställde features. Raffinerat!

Angenämt försynt inledning med vidlyftig recitation till en dominant, minimalistisk slinga. Lägger märke till en anstrykning av Stravinskij, en av influenserna angivna i PR-materialet. Övergår till ett beat vars förföriska puls minner om Zappa-hitten Peaches En Regalia. Exalteras av ett sound med förbindelser till konstmusik, progressive och symfoniska utvikningar. Då det i ett tidigt skede sjungs på tyska är man benägen att lägga in Krautrock som ytterligare en stilistisk jämförelse. Det skevar och spricker upp i ett eruptivt solo på trombon. Vad som stundtals riskerar att kantra tar sig ut ur tunneln, visar sig inte sällan svänga oerhört. Fäster mig vid Jennie Abrahamssons Kate Bush-aktigt svävande stämma och ett glänsande ensemblespel. Titellåten Magnitude The World från senast släppta svit – planerat som ett requiem med tanke på invasionskriget i Ukraina, klimatförändringar etc. – är definitivt en hit Den följs upp av drömskt alster som vecklar ut sig i en sinnrik konstruktion där Zappa-kopplingen återkommer. Musiken nystas in i ett dissonant parti varvid brasset sticker iväg, till synes oorganiserade. Registrerar fantastiskt basspel. Enligt en musiker i publiken kan udda tonspråk spåras till exempelvis Gentle Giant.

Andra set introduceras genom Per ”Texas” Johanssons melodi på klarinett jämte stråkar i en virtuos vibe. Gitarristen Stackenäs utbroderade solo därpå får mig att tänka på Alan Holdsworth och dennes innovativa storhet. Risberg driver på på rhodes assisterad av inspirerad rytmsektion där Ågren ger oss maximalt ös. Delikat feature levereras av Ståhl, varvid ett framrusande tema doftar Genesis. Oj vad stimulerande det är att lyssna och hänga med i skiftningarna! Identifierar en loopad slinga som tycks förekomma upprepade gånger och föra in minimalism á la Steve Reich i detta eklektiskt bedårande universum till brädden fyllt av infall. Noterar upphetsande duell emellan Ljungkvist och Santos Silva. I en avdelning uppstår ett krängande groove, återupplivar hur det kunde låta om Material. Vi förflyttas vidare med hjälp av ett bombastiskt intro för att hamna i en minst sagt spräcklig sekvens. Harpan manövrar fängslande i framkant.

Blir lycklig av hur olikartade sviter framförs av synnerligen framstående improvisationsmusiker. Ett oemotståndligt sprittande beat kreeras, övergår i solo på kontrabas vars snabba tempo och ton jag associerar till danske ikonen NHÖP. Urskiljer en upprymd konversation vibrafon – rytmsektion i en mycket minnesvärd tilldragelse som stundtals har drag av avantgardistisk happening. Inte utan att man i spretande solon av Ljungkvist tänker på exempelvis Albert Ayler. Vi får höra ett flertal bärkraftiga alster ur sviten Krantzkommun. Finalen tar ner intensiteten genom en lyrisk klang. Hålls i en vacker, lätt vemodig stämning anförd av stråkar, vilket erinrar mig om berömda soundtrack skapade av Michael Nyman. Sprudlande, utbuktande extranummer haglar av referenser: Fragment från Nusrath Fatteh Ali Khan, Healing Power live med Carla Bley, metriken hos King Crimson, Gil Evans & The Monday Night Orchestra i Live At Sweet Basil och Zawinul Syndicate poppar upp i mitt huvud. I ett extatiskt moment tar rytmtillverkare Morgan Ågren över, bjuder på uppvisning. Kontentan av min associativa text är att sviterna med sin arsenal av influenser gjorde succé när de framfördes live av ett makalöst kollektiv.

Bokrecension: Vilsna själars paradis: mina år i tantrasektens innersta krets – intressant om vägen in till en destruktiv tantra-grupp

by

Vilsna själars paradis: mina år i tantrasektens innersta krets
Författare Beatrice Karinsdotter
Utgivningsdatum 2024-05-08
Förlag Norstedts
ISBN 9789113125909

Genom yoga hittade Beatrice Karinsdotter, Bea, till tantra som i sin tur förde henne vidare till en speciell inriktning av tantra som visade sig vara en destruktiv sekt. Öppet och ärligt berättar Beatrice Karinsdotter om hur hon hamnade i klorna på en organisation, en tantragrupp som heter TNT, där medlemmarna blir hjärntvättade och blint lyder sin ledare. En sann skildring från verkligheten om hur det bakom fint snack om andlighet och utveckling döljer sig en riktig ful fisk. Ledaren talar om att medlemmarna ska lära sig döda sitt ego men egentligen är ledaren den värsta egoist som kan tänkas som utnyttjar medlemmarna både sexuellt, psykisk och ekonomiskt.

Beatrice Karinsdotter, Bea, berättar hur hon med spänd förväntan går sin första kurs för Sam Harret, den karismatiske ledaren för The New Tantra. Bea har provat på tantra tidigare men hon har hört att hos Sam får de lära sig mycket mer och gå djupare in i äkta tantra, tror hon. Bea upplever kursen som fantastisk och efter kursen berättar hon för dessa ledare att hon jobbar med att ordna event i Sverige och erbjuder sig att hjälpa till.

När Bea går fortsättningskurser blir hon väl emottagen och får höga betyg av kursledaren och blir indragen i ledningen för att arrangera skolans kurser. Som utomstående, när jag läser hennes berättelse, förstår jag direkt att anledningen till att Sam och hans ledningsgrupp snabbt drog in henne i verksamhetens kärna var för att de insåg att hon kunde hjälpa dem att nå ut ännu mer medan hon själv tolkade det som att hon passade perfekt för denna form av tantra.

Det är skrämmande att se hur Bea och andra deltagare dras in i läran och blir hjärntvättade, hur de kan gå på att det är andligt utvecklande att ha sex med många partner, att använda droger och att klä sig sexigt. Ledaren Sam, talar och predikar om att deras tantra är den enda rätta och det är en väg för att bekämpa egot. Sam, ledaren, är det största egot det går att tänka sig men ingen vågar kritisera honom. Sam sprider ett flum-snack om andlighet fast det han sysslar med är så långt från andlighet det går att komma.

Hur kan någon alls, som Bea, gå på detta? Redan när en grupp talar om att de har den enda rätta vägen är det dags att dra ögonen åt sig. Bea skriver med flyt. Hon skriver så vi kan se det som händer med hennes ögon och uppleva det som hon upplevde det då det hände. Därigenom kan vi begripa hur hon kunde dras in i det. När hon blev en del i ledar-teamet får hon resa runt hela världen och organisera skolans kurser, hon tjänar mer pengar än någonsin tidigare och går på tantriska fester för särskilt utvalda och får vänner inom hela världen som är engagerade i denna form av tantra. Det är gemensamt för de flesta som hamnar i destruktiva sekter eller grupper att de får vänner inom sekten vilket gör det svårare att våga lämna sammanhanget. Det blir en form av automatisk censur att kritiska tankar och känslor som sätts igång.

En varningssignal för att en sekt är destruktiv är när ledaren talar om att det finns olika nivåer av den så kallade upplysningen, eller som Sam predikar: olika steg för att uppnå frihet från egot. Det högsta steget, steg tio, har bara han själv uppnått. Och den enda som kan avgöra vilket steg någon uppnått är, förstås, endast ledaren Sam.

När man som läsare står utanför och läser är det obegripligt att människor ens kan fastna i en rörelse som är en sådan bluff men författaren berättar bra och ärligt och gör att det går att förstå hur hon fastnade i ledarens garn.

En sekt brukar inom religionsvetenskap definieras som en grupp där varje medlem måste tydligt visa att hon/hon/hen tror på det som predikas. Det räcker inte med att bara skriva under en blankett som det gör för att gå med i Svenska kyrkan. Det är en vanlig uppfattning att alla sekter är farliga eller destruktiva. Det behöver de inte vara. Sekt betyder bara att det krävs en personlig övertygelse för att komma med och de som är med kan känna att de hittat en gemenskap med likasinnade.

Psykoterapeuten Helena Löfgren om tecken på att en sekt är farlig:
Ökade krav på engagemang
Dåligt bemötande av kritiska frågor
Isolering
Att allt är underbart
Allt ska ske snabbt

Ett kännetecken är ofta att medlemmarna i en destruktiv grupp föraktar och ser ner på alla andra människor och grupper.

Fredrik Sjöberg i Svenska Dagbladet som också recenserat boken är nog inte kunnig om sekter. Han skriver om Vilsna själars paradis:
em som helst kan hamna i en sekt. Så brukar det heta. Orden är tänkta som tröst; de riktas till stackare som ångrat sig och lämnat och efteråt känner sig lurade samt på goda grunder korkade. Att rakt av hålla med om det tröstar ingen. Lika fullt är frasen knappast sann. Vem som helst hamnar inte i en sekt.
Länken till hans recension finns här men eftersom Svenska Dagbladet har betalvägg kan du bara läsa om du har en prenumeration på den tidningen.

Han har fel. Jag har läst många poäng religionsvetenskap på universitetet och sett många undersökningar som är tydliga med att vem som helst kan hamna i en destruktiv sekt.

Aftonbladet skriver om detta:
En underbar sanning som löser allt. Därpå kärleksbombning, isolering och en långsam normalisering av det otänkbara.
Vem som helst kan råka in i en destruktiv sekt, enligt experterna.
…
– Ingen människa går in i en församling som Knutby för att bli misshandlad. Det är en normaliseringsprocess, i kombination med isolering. När det dessutom finns religiösa övertoner så blir det en otroligt giftig cocktail, säger Helena Löfgren, legitimerad psykolog och specialiserad på otillbörlig påverkan.

Beatrice Karinsdotters berättelse om hur hon hamnade i denna destruktiva tantragrupp är intressant. Vad jag saknar är henens berättelse om kampen för att ta sig ur gruppen. På hennes hemsida ser jag att hon idag jobbar med rådgivning och stöd för bland annat de som vill lämna destruktiva grupper. I boken saknar jag mer om detta.

Skönsjungande trio levererar finstämd bluegrass med kvinnliga förtecken – My Dear Companion på Stora Teatern

by

foton Leif Wivatt

29/5 2024

Stora Teatern i Göteborg

Kvinnorna som tagit sitt namn efter hyllat album av supertrion Dolly Parton- Emmylou Harris- Linda Ronstad bildades för några år sedan. På hemmaplan hade de inför ett par hundra hängivna fans inklusive familjer, release på sin andra skiva Well Of Time förstärkta i ett antal av sina låtar av kvinnokollektivet Göteborgs Countrykör. Medlemmarna heter Agnes Åhlund, Hannah Shermis och Lea-Marie Sittler. Av dem har jag kommit i kontakt med Åhlund bland annat i egenskap av teatermusiker, vokalist i Björn Petersson kvartett, en av stämmorna i Åkervinda och som hårdför och humoristisk feminist i duon Glitterfittan. Shermis är sångerska, låtskrivare, körledare och medlem i folk noir-duon Elkdstorm. Uppfattade jag presentationen av henne korrekt kommer hon ursprungligen från USA, blev därigenom lanserad som en äkta americana-musiker. Sittlers rötter finns i Stuttgart. Och hon kan visa upp en palett av uttryck och roller som exempelvis innebär att vara lärare, körledare, kompositör av filmmusik, improvisationsmusik på saxofon samt soloprojektet Lea & The Loved Ones.

Lyckade releasekonserten genomförs utan paus. Med två extranummer inräknade varar den i närmare en och en halv timma. Trion står vid scenens mittpunkt samlade kring en gemensam mikrofon med perfekt ljudupptagning. Några positionsförändringar vidtas beroende på vem som sjunger lead, eller om specifik stämma framhävs. Agnes trakterar cittra medan Lea-Marie spelar akustik gitarr och Hannah huvudsakligen banjo som ett par gånger byts till dulcimer. Noterar flinkt musicerande där banjon får sägas ha den viktigaste funktionen när det handlar om bluegrass. Många stränginstrument på bekostnad av rytmsektion och piano ackompanjerar således bländande vokala harmonier. Kan inflikas att det var premiär för min del vad beträffar My Dear Companion. Hade tidigare hört endast någon enstaka låt, vilket räckte för att lust skulle uppstå. I motsats till min initierade vän vars bilder jag publicerar förekommer det inte heller särskilt ofta att jag live lyssnar på liknande tongångar, vilket kan vara en avgörande orsak till att konserten inte riktigt fastnade på det sätt jag hade trott.

Utan att göra samma starka intryck som sina förebilder måste fastslås att stämmorna i förening äger trollbindande kvaliteter. Tre kristallklara röster vilka kompletterar varandra optimalt. Påpekar själva att vackra melodier blandas med den jädrar anamma-känsla som på det språk de uteslutande sjunger kallas ”grit”. Några egna original fogas sömlöst samman med traditionella countrylåtar, vars härkomst ibland leder tillbaka till inspirationskällorna Carter Family och Bill Monroe. Som bonus dessutom två ännu ej inspelade låtar.

Att kören på tjugo personer backar upp i en längre avdelning var givetvis också en trevlig bonus. De skulle i och för sig kunna ha visat framfötterna än mer, ur akustiskt hänseende inte nöjt sig med att bara vistas i bakgrunden. Med ett par dagars distans minns jag med välbehag särskilt ett par gospelaktiga dängor. Ur den klokt planerade repertoaren fylld av både eftertänksamma och riviga sånger ska titlar som Grant Us a Season, Mother, Yonder A Mountain och hjärtknipande Hard Times Come Again No More framhållas extra.