29/5 2024
Stora Teatern i Göteborg
Kvinnorna som tagit sitt namn efter hyllat album av supertrion Dolly Parton- Emmylou Harris- Linda Ronstad bildades för några år sedan. På hemmaplan hade de inför ett par hundra hängivna fans inklusive familjer, release på sin andra skiva Well Of Time förstärkta i ett antal av sina låtar av kvinnokollektivet Göteborgs Countrykör. Medlemmarna heter Agnes Åhlund, Hannah Shermis och Lea-Marie Sittler. Av dem har jag kommit i kontakt med Åhlund bland annat i egenskap av teatermusiker, vokalist i Björn Petersson kvartett, en av stämmorna i Åkervinda och som hårdför och humoristisk feminist i duon Glitterfittan. Shermis är sångerska, låtskrivare, körledare och medlem i folk noir-duon Elkdstorm. Uppfattade jag presentationen av henne korrekt kommer hon ursprungligen från USA, blev därigenom lanserad som en äkta americana-musiker. Sittlers rötter finns i Stuttgart. Och hon kan visa upp en palett av uttryck och roller som exempelvis innebär att vara lärare, körledare, kompositör av filmmusik, improvisationsmusik på saxofon samt soloprojektet Lea & The Loved Ones.
Lyckade releasekonserten genomförs utan paus. Med två extranummer inräknade varar den i närmare en och en halv timma. Trion står vid scenens mittpunkt samlade kring en gemensam mikrofon med perfekt ljudupptagning. Några positionsförändringar vidtas beroende på vem som sjunger lead, eller om specifik stämma framhävs. Agnes trakterar cittra medan Lea-Marie spelar akustik gitarr och Hannah huvudsakligen banjo som ett par gånger byts till dulcimer. Noterar flinkt musicerande där banjon får sägas ha den viktigaste funktionen när det handlar om bluegrass. Många stränginstrument på bekostnad av rytmsektion och piano ackompanjerar således bländande vokala harmonier. Kan inflikas att det var premiär för min del vad beträffar My Dear Companion. Hade tidigare hört endast någon enstaka låt, vilket räckte för att lust skulle uppstå. I motsats till min initierade vän vars bilder jag publicerar förekommer det inte heller särskilt ofta att jag live lyssnar på liknande tongångar, vilket kan vara en avgörande orsak till att konserten inte riktigt fastnade på det sätt jag hade trott.
Utan att göra samma starka intryck som sina förebilder måste fastslås att stämmorna i förening äger trollbindande kvaliteter. Tre kristallklara röster vilka kompletterar varandra optimalt. Påpekar själva att vackra melodier blandas med den jädrar anamma-känsla som på det språk de uteslutande sjunger kallas ”grit”. Några egna original fogas sömlöst samman med traditionella countrylåtar, vars härkomst ibland leder tillbaka till inspirationskällorna Carter Family och Bill Monroe. Som bonus dessutom två ännu ej inspelade låtar.
Att kören på tjugo personer backar upp i en längre avdelning var givetvis också en trevlig bonus. De skulle i och för sig kunna ha visat framfötterna än mer, ur akustiskt hänseende inte nöjt sig med att bara vistas i bakgrunden. Med ett par dagars distans minns jag med välbehag särskilt ett par gospelaktiga dängor. Ur den klokt planerade repertoaren fylld av både eftertänksamma och riviga sånger ska titlar som Grant Us a Season, Mother, Yonder A Mountain och hjärtknipande Hard Times Come Again No More framhållas extra.