• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Wildbirds & Peacedrums på Södra Teatern

4 oktober, 2010 by Rosemari Södergren

Magisk minimalism med mystik. Sångerskan Mariam Wallentin och slagverkaren Andreas Werliin är Wildbirds & Peacedrums. Det är fascinernade. Trots att det bara är trummor och andra slagverk och sång känns det helt fullödigt och inget saknas.
På senaste skivan ”Rivers” har de med en kören Schola Cantorum Raykjavík Chamber Choir. Det råkar också vara samma kör som medverkade på Björk s album ”Medulla”. När Wildbirds & Peacedrums spelade på Södra Teatern 3 oktober hade de med sig en åttamannakör till flera av sångerna.

Wildbirds & Peacedrums började mjukt och vackert, nästan sakralt men sedan blev det stormigare och fylligare. Det är svårt att beskriva musiken, den är så säregen, den går inte att placeras i något fack. Det är inte pop, det är inte jazz, det är inte indie …
Det är helt enkelt Wildbirds & Peacedrums.

Kläderna, Mariam i svarta stora sjok och glittriga blå leggings under och Andreas i stor svart långskjorta, förhöjer den magiska utstrålningen, de är som trollkarlar från en svunnen tid.

Det var fullsatt på Södra Teatern, som måste vara en av de mysigaste konsertlokalerna i Stockholm. Publiken var helnöjd och det blev stående ovationer och det blev extranummer i två omgångar. Sista extranummer var Wild is the Win.

Betyg: Minst 4 för en av höstens bästa konserter.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Wildbirds & Peacedrums?

Mer fakta om Wildbirds & Peacedrums på Södra Teaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Wildbirds & Peacedrums, Södra Teatern, musik, konserter, recensioner

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Konserter, Musik, recensioner, Södra teatern, Wildbirds & Peacedrums

Carl Barât – Carl Barât

4 oktober, 2010 by Jonatan Södergren

Betyg: 3

Så gick Carl Barât i Pete Dohertys fotspår och släppte en soloskiva med sofistikerade kärleksballader.

Han är inte rädd att hoppa mellan stilar när han går från att på inledande The Magus försöka efterlikna just Pete Doherty till att på avslutande Ode to a Girl låta som The Magneitc Fields.

Och under tiden har han flörtat med allt däremellan…

Den röda tråden blir istället någon form av gammaldags europeisk 1900-talsatmosfär som genomsyrar hela skivan.

Bäst är den tillbakadraget melodiska What Have I Done som är en av de låtar där Miike Snows Andrew Wyatt hjälpt till som medlåtskrivare.

Även om skivan är betydligt mer än ett halvslafsigt verk känns det ibland som att Carl Barâts främsta drivkraft är att tävla med Pete Doherty så det är nog bäst för alla att de spelar in en ny skiva med The Libertines nästa år.

Här kan du se videon till singeln Run with the Boys:

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Carl Barât, The Libertines

Från premiär på Stadsteatern för tre Ibsenpjäser

4 oktober, 2010 by Rosemari Södergren



Människans oförmåga att tillåta sig själv att vara lycklig, att skam- och skuld står i vägen för att leva i kärlek. Det är ett tema för tre olika Ibsenpjäser som alla hade premiär på Stockholms stadsteater lördag den 2 oktober: Rosmersholm, Byggmästare Solness och Lille Eyolf.

Alla tre spelar på temat om kontrasten mellan ideal och verklighet och hur vi bär på skam och skuld som hindrar oss att leva fullt ut. Alla tre föreställningarna samma uppsättning skådespelare: Samuel Fröler, Petronella Barker, Jakob Eklund, Åke Lundqvist, Jan Mybrand, Helena Af Sandeberg och Ida Engvoll.
De delar ganska jämnt mellan biroller och huvudroller.

Föreställningarna spelades i ett sjok på premiärdagen men spelas var för sig under hösten. Det är kortare pjäser utan paus och absolut oerhört intressanta för alla som funderat på frågor kring kärlek och relationer. Människans oförmåga att tillåta sig själv kärlek. hur människor låter sig tungas av skam och skuldkänslor.

Föreställningarna spelas på ett scengolv i stort sett utan dekor och med tre väggar med tapeter med stora bilder på norska fjäll med stugor klättrande längs bergsväggarna. Avskalat med rymd.

Människorna i dessa tre Ibsenpjäser går som om de bokstavligt och för evigt är instängda på botten av en dal längst in i fjorden. Som regissören Ole Anders Tandberg skriver i programmet:

Runt om tronar fjäll åt alla håll. Solglimten på fjälltopparna lockar narraktigt som funnes det ett förlovat land på andra sidan. Där finns den fria tanken och där finns kanske också den sexuella extasen, fri från skuld. Där, i drömmen och i döden.
Solness vill bygga ett hus med höga torn men lider av svindel. Dröm förblir dröm. Människan kommer inte ut ur verklighetens fängelse. Inte ur ur dalgången. Åtminstone inte med idealen i behåll.

De tre föreställningarna går att boka och se var för sig men det går också att boka dem och se i ett sjok. Det är rätt intressant att se tre föreställningar med likartat tema, samma skådespelare fast i olika berättelser.

Kattkorgen var också med på premiären av de tre Ibsenföreställningarna.

 

Relaterat:
Dagens Nyheter, Kulturnytt och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Stadsteatern, Ibsen, recension, teater, ångest, ideal

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: ångest, Ibsen, ideal, Recension, Stadsteatern, Teater

"Hämnden" måste betyda Mikael Persbrandts internationella genombrott

4 oktober, 2010 by Rosemari Södergren


Susanne Biers film ”Hämnden” med Mikael Persbrandt i en av huvudrollerna har fått enormt mottagande av filmrecensenter. DN:s ­Johan Croneman skriver till exempel att han golvas av två spännande timmar av oavbrutet engagemang.

Mikael Persbrandt spelar en svensk läkare, Anton, som jobbar i ett afrikanskt land för Läkare utan gränser. Där får han ta hand om unga flickor som väntat barn och de ofödda barnen skurits ur magen för att en grym banditledare slår vad om barnet är en pojke eller flicka. Barnen dör förstås och ganska ofta flickorna också.

Samtidigt har Anton två söner och en fru han separerat ifrån i Danmark. Den äldste sonen, Elias, har det jobbigt och mobbas i skolan, eftersom han är vek och inte slår tillbaka och för att han är svensk.

Elias får en ny klasskamrat, Christian, som bott i London där hans mamma dött i cancer. Nu bor han med sin pappa hos sin farmor. Christian är en självsäker ung man som ingen sätter sig på. När han hjälper Elias som blivit mobbad och mobbaren ger sig på Christian blir hämnden grym.

Filmen handlar om våld och hur vi ska förhålla oss till det. När ska vi slå tillbaka och när ska vi inte slå tillbaka?

När en film får allra högsta betyg av filmrecensenter lyser det en varningens lampa hos mig. En del filmer som får betyg 5 är väldigt pretentiösa, det kan vara filmer som filmkritiker som ser oändligt många filmer förstår att uppskatta men som inte talar till den som inte har samma bagage av filmkunskap. Så är inte faller med ”Hämnden”. Den kryper nära och tar upp frågor om mobbning och våld och ansvar. Parallellen mellan våldet i den afrikanska byn och våldet i det danska samhället visar på mänsklighetens skröplighet oavsett ålder, nationalitet och kultur.

De två unga pojkarna Elias och Christian spelar mycket bra. Elias så skör och Christian så ensam i sin sorg efter mamman och samtidigt stark och ett ämne för en sådan psykopat som en dag blir VD för storföretag.

När det gäller Persbrandt har han i och med den här rollen tagit ett rejält kliv från de roller han tidigare mest spelat. Det finns inget kvar av Gunvald Larsson i den läkaren Anton. Jag tror att Perbrandt i och med den här rollen tar klivet ut på den internationella filmarenan.

Croneman är förresten lika imponerad av Persbrandt som jag:

Jag tror inte att jag har sett Mikael Persbrandt mer övertygande någonsin – och jag är rätt ofta lite tveksam till hans machospel, eller det spel som regissörer ofta vill plocka ur honom. Han har lite för bra koll på var kameran står – Susanne Bier distraherar honom i exakt rätt moment, han har några fantastiska scener med Kim Bodnia där han visar vart det Persbrandts­ka skåpet skall stå. Och det är tyvärr inte alltid där man väljer att ställa honom.
Han får en femma också.

Aftonbladet gav också betyg 5 och skriver: Fullträff för Bier och Persbrandt.

Eftersom Danmark nominerat ”Hämnden” till Oscar kan Persbrandt få en Oscar.
Persbrandts officiella hemsida.

Relaterat: Recension i Kulturnytt, Intervju med Persbrandt i SVD, recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om Hämnden, Persbrandt, Bier, Danmark, Läkare utan gränser, recension, film, filmrecension, våld, mobbing

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Bier, Danmark, Filmrecension, Hämnden, Läkare utan gränser, mobbing, Persbrandt, Recension, Scen, våld

Från premiären på Stormen på Dramaten

3 oktober, 2010 by Rosemari Södergren


En scen som flyttats närmare publiken och dessutom delar av publiken flyttats upp på scen – och delar av publikens platser används som scen.
När Dramaten nu sätter upp Shakespeares sista drama ”Stormen” är det med mycket experimentell lusta regissören tagit sig an uppgiften.

Det börjar när jag och min teaterkompis Johnny från bloggen Stationsvakt kommer in i entrén och ska gå in i salongen. Då står två av Dramatens personal där, två män i Dramatens kostymer, ler vänligt och ska riva våra biljetter. Men, jag tyckte de såg väldigt bekanta ut.

När spelet sedan började stod dessa två män uppe på balkongen, längst bak i salongen, och ropade. De var med i föreställningen och då insåg jag att en av dem var ju skådespelaren Douglas Johansson som bland annat spelat Martinsson i Wallanderdeckarna.

Föreställningen är vacker och oemotståndlig och har en skön blandning av sagokläder och nutida kläder. En mängd duktiga skådespelare och dansare är med och föreställningen använder spännande tekniska lösningar för att mana fram drömlika känslor. Stormen är värd att besöka redan för chansen att se massor av de nutida duktiga skådespelarna agera i en gammal Shakespearepjäs: Stina Ekblad, Örjan Ramberg, Jonas Karlsson, Jonas Bergström, Christoffer Svensson, Sofia Pekkari, Magnus Ehrner, Claes Månsson, Per Mattsson, Carl-Magnus Dellow, Hans Klinga, Daniel Nyström, Davood Tafvizian, Douglas Johansson, Johanna Lindh, Karin Forslind, Anders Nordström, Rafael Sady med flera.

Allra allra mest imponerades jag av Stina Ekblad i rollen som anden Ariel. Stina Ekblad är 56 år men rör sig mjukt, vigt som en ung kvinna. Det är fantastiskt.

Jonas Karlsson spelar slaven och häxans son Caliban som verkar rejält inspirerad av Johnny Depps pirat i Pirates of Carribean.
Om det är bra eller dåligt, tja det är liksom inte så viktigt. Det tillför en slags nutida förankring: Alla karaktärer i föreställningen är väl ändå skapade av en författare?
Stormen handlar kanske mest om en dramatikers, eller författares, förhållande till det han/hon skapar.

Stormen anses av forskarna vara William Shakespeares allra sista pjäs, skriven 1610-1611. Programbladet för föreställningen berättar:

Det finns en tolkningstradition som vill se Stormen som dramatikern, skådespelaren, teatermakaren Shakespeares farväl till teatern, till skrivandet, ja till skapandet över huvud taget.
På en ök i havet bor trollkarlen Prospero med sin dotter Miranda sen tolv år. I pjäsen visar det sig raskt att Prospero egentligen är furste av Milano och har förlorat makten och störtats av sin avundsjuke bror Antonio, som nu övertagit statens styrelse, med hjälp av Alonzo, kung av Neapel. När Antonio och Alonzo och hans son Ferdinand och hans rådgivare, den gode Gonzalo, befinner sig på ett fartyg utanför ön, framkallar Prospero med hjälp av sina magiska krafter en storm, som gör att alla ombord lider skeppsbrott och hamnar på ön.

Det finns flera olika sätt att tolka föreställningen. Jag känner att jag måste se den en gång till, den har så mycket och är intressant på flera sätt.
Prospero, som spelas av Örjan Ramberg, är författaren och är egentligen allt som händer bara skapat av honom, av hans fantasi och finns bara så länge han låter det finnas där. När han stänger boken, stänger sitt skrivande, finns de då längre? Kan hans skapelser bli fria, som Ariel, anden vill bli?
Och vad är det författaren berättar om? Han målar en bild av stycke av mänskligheten, med svek och hämnd, med lustiga komiska figurer och romantik och förälskelse och dårskap.

Johnny har både plåtat lite kring premiärbesöket och skriver om Stormen.

Margareta Sörenson som skriver i Expressens Scenbloggen tar bland annat upp den musikaliska delen av föreställningen:

Stormen var Shakespeares sista pjäs, och den är ett fantasi- och sagobygge som överträffar det mesta från hans verkstad. Saga, förvandlingar, moralkaka, gudar, allvar och komiska krumelurer på vers och prosa. Den är som gjord för musik och av musik. Brittiska John Caird som regisserat Dramatens Stormen understryker själv pjäsens musikalitet och låter Beethovens musik, dussinet brottstycken ur symfonier, stråkkvartetter och verk för piano, omsluta tolkningen. Caird gör Stormen till en teaterföreställning på teatern, där pjäsens motor, Prospero, är en regissör och dramatiker i väl ingången kofta efter känd förebild.

Mer om Stormen på Dramatens hemsida.

Fotograf: Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Shakespeare, Dramaten, Stormen, teater, scen, Örjan Ramberg, Stina Ekblad, Jonas Karlsson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Jonas Karlsson, Örjan Ramberg, Scen, Shakespeare, Stina Ekblad, Stormen, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1460
  • Sida 1461
  • Sida 1462
  • Sida 1463
  • Sida 1464
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in