Trummor och sång, that’s it. Det är allt som behövs när gifta paret Mariam Wallentin och Andreas Werliin, eller Wildbirds & Peacedrums som de kallar sig, återuppstår och hittar tillbaks till sina rötter. Rhythm ges ut den 29 oktober och är deras första album på fyra år. Kulturbloggen ringde upp Andreas som sköter trummandet.
Mellan 2008 och 2010 släppte ni ett album per år. Efter soloutflykter är ni efter fyra års uppehåll nu tillbaka med nya albumet Rhythm. Hur har solokarriärerna påverkat Wildbirds & Peacedrums?
– Vi har inte kunnat hålla oss ifrån varandra under de här fyra åren. Vi har ju faktiskt jobbat ihop. Jag har spelat med Mariam the Believer och Mariam har gästat Fire! Orchestra. Vi försökte ta en paus ifrån varandra men det gick inte. Men en kan säga att de här olika samarbetena väckte oss och har fått oss att inse att vi klarar oss alldeles utmärkt som en duo. Vi behöver inte en massa annat folk.
På vilka andra sätt märks det att det gått fyra år sedan senaste albumet?
– Vi har flyttat till Stockholm, det är en stor förändring. Och så har vi startat ett skivbolag. Men framför allt har vi lärt oss mycket om alltifrån inspelningsprocessen till hur man gör en skiva. I och med att vi startade skivbolaget kunde vi den här gången spela in allting själva. Så kunskapen och lusten att göra allting själva är den stora skillnaden, till skillnad från förut när vi gjorde en skiva och inte riktigt förstod hur eller ens varför.
Vad var utgångspunkten när ni påbörjade arbetet med Rhythm?
– Utgångspunkten var egentligen bara att det skulle kännas kul. Vi tog pausen för att vi behövde den, punkt. Om vi sedan skulle dra igång den här maskinen igen så var det viktigt att vi fick göra det på vårt eget sätt; det skulle låta precis så som vi vill att det ska låta, det skulle kännas på scen så som vi vill att det ska kännas på scen. Vi var väldigt öppna för vad som skulle hända och lät det ta all den tid det tog, och det tog ändå ett och ett halvt år att hitta någonting ens en gång. Vi försökte spela in flera gånger men kände att vi inte var mogna. Vi funderade mycket kring om vi skulle samarbeta med annat folk, till slut kände vi att vi ville gå tillbaks till där det började. Bara trummor och sång. Fast nu har vi lite mer erfarenhet, så det blev lite bättre än det brukar bli.
Wikipedia definierar rytm som ”en periodisk variation”. Själva ordet kommer tydligen från grekiskan och betyder tempo. Hur skulle ni beskriva rytm och hur kan ni använda er av rytmen för att skapa något som är unikt för er?
– Det som rytm egentligen definierar är allt som händer mellan olika pulse; luften som finns emellan slag, emellan toner och emellan ord. Jag tror att det är vår definition av rytm. Själva utmaningen är att göra en låt med nästan enbart rytmer. Det måste finnas tillräckligt mycket rymd kvar för att lyssnaren ska kunna fylla ut det själv.
Den här gången består musiken bara av sång och slagverk, ändå känns det som att ni lyckas hitta nya sätt att utforska dessa instrument. Hur gör ni för att det inte ska bli repetitivt efter så många år ihop?
– Vi är båda fanatiska i det här att inte fastna i gamla hjulspår, både vad gäller oss själva och vad som har gjorts i historien. Vi försöker verkligen att ta alla chanser som går att åtminstone försöka hitta någonting som känns nytt och fritt från historia. Vi experimenterar och söker ständigt i våra instrument.
Blir det svårare att få det att låta nytt för varje album?
– Ja, det är klart. En blir ju hela tiden mer och mer trygg och bekväm. Det finns hela tiden saker som har fungerat, då blir det lätt att ta till de knepen igen.
Var det av den anledningen ni gjorde era sologrejer? För att ni ville hitta nya metoder?
– Kanske. Sologrejerna kommer ju fortsätta att finnas, det är viktigt för oss att ha många olika samarbeten och få röra oss bland olika folk.
Hur går det till när ni skriver en låt ihop?
– Mariam står alltid helt och hållet för texten. Ibland har hon några textfragment så ses vi i replokalen och improviserar. Jag sitter vid mitt trumset och hon vid en mikrofon, så har vi gjort från första start. Vi gör det ihop på plats. Det finns aldrig någonting klart innan vi ses.
Så processen är väldigt intuitiv?
– Verkligen.
Går ni tillbaka och ändrar något i efterhand eller försöker ni behålla det så rått som möjligt?
– Både och. Man vill ju renodla idéerna, så på ett sätt går man in och ändrar och förtydligar, men när vi väl ska spela in så handlar det bara om råhet och energi. Så det hoppas vi finns kvar på skivan.
Vill ni att det ska låta som att ni spelar live?
– Det ska åtminstone kännas som det.
Har låtskrivandet ändrats sedan ni började skriva låtar ihop som Wildbirds & Peacedrums?
– Egentligen inte, det går ofta väldigt fort och det känns som att många låtar har funnits innan vi gör dem.
Jan Gradvall skrev i sin recension av Rhythm att det var den mest fysiska musiken han hört sedan Siouxsie and the Banshees-sidoprojektet The Creatures från 80-talet, och tidigare har ni jämförts med bland annat jazz och Björk. Vad tycker ni om att liknas vid andra artister?
– Alla har sina olika referenser. Klyschan är att man inte gillar att sätta en etikett på sig själv för då börjar man formas efter den. Vi försöker leva eftet det. Vi har egentligen ingen aning om vad det är vi gör för musik förutom att vi har en väldigt begränsad instrumentation. Om folk behöver göra jämförelser så gör de det, det är jag fine med. För min egen skull försöker jag inte kommentera det ens en gång.
Ni har ju hållit på ett tag nu, tycker du att det kommit några nya band som delar er inställning till musik?
– Överlag har så kallad experimentell musik fått en större marknad, mer lyssnare och en större spridning. Om man nu kan räkna oss som ett experimentellt band. Det finns kanske lite väl mycket musik idag, det är svårt att hålla koll på allting.
Följer ni mycket ni musik eller vad lyssnar ni på?
– Ja, vi följer det mesta som släpps. Dels är det intressant ur samhällets synvinkel, men även produktionsmässigt. Men vi gräver också längre bak i olika länders musiktradition. Jag lyssnar jättemycket på klassisk musik och hip hop. Mycket gammal jazz.
I er förra intervju med Kulturbloggen från 2008 (som du kan läsa här) berättade du att ni var mer intresserade av ljud än musik. Är det något du fortfarande håller fast vid?
– Till viss del. Det är otroligt viktigt hur det låter och trumset handlar kanske mer om ljud än musik. Konstigt sagt av mig ändå, måste jag erkänna, för det beror väl på vad man definierar som musik och vad skillnaden mellan musik och ljud är.
