• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Livet efter detta

9 februari, 2011 by Rosemari Södergren


Livet efter detta
Betyg 5

”Livet efter detta” är regisserad av Clint Eastwood, född 31 maj 1930 i San Francisco, med andra ord fyller han snart 81 år. Han är mogen nog att våga ta itu med den kanske svåraste existentiella frågan i livet: vad är döden?

Filmen ”Livet eftet detta” kretsar kring tre personer; en industriarbete i USA, en fransk hyllad tv-journalist och en skolpojke i London. Cécile De France spelar Marie Lelay, som är en rik karriärkvinna, en vass journalist som aldrig är rädd för att ställa de tuffa frågorna. Hon är i Thailand tillsammans med tv-chefen som också är hennes älskare. De drabbas av den fruktansvärda tsunamin och hon är nära döden.

Matt Damon spelar George Lonegan, en man som har förmågan att få kontakt med de döda, något han själv anser vara en förbannelse. Hans bror vill däremot att de ska göra affärer av hans förmåga och försöka få honom att sluta jobba på fabrik och istället vara medium på heltid.

Marcus är en ung skolpojke i London som bor med sin narkotikamissbrukande mamma och sin tvillingbror Jason. En stor tragedi drabbar dem.

Filmen handlar, inte oväntat med tanke på dess titel, om vad som händer efter livet. Fast egentligen handlar den väl mer om hur vi hanterar sorg och saknad – och hur vi hanterar att gå vidare i livet.

Clint Eastwood har på sin ålders höst gång på gång visat vilken filmskapare han är. Han vågar göra film kring de svåra ämnena, vågar ta upp sådant som så lätt kan bli sentimentalt och för mycket. I filmen skriver Marie Lelay en bok om sin nära-döden-upplevelse. Hon får då upptäcka hur hela hennes varumärke som seriös skjutjärnsjournalist smutsas ned. Att prata om sådana upplevelser ses som i allra högsta grad oseriöst. En forskare hon träffar har upplevt samma sak. Det är svårt att stå upp för att det finns något bakom det vi kan se med våra vanliga sinnen.

De tre personerna har var sin livsresa och var sin sak att ta hand om i livet. Clint Eastwood har lyckats rollbesätta dessa roller perfekt. Tvillingarna McLaren som spelar Marcus och hans tvillingbror är jätteförmågor, som säkert kommer att plockas upp i fler filmsammanhang. Matt Damon, som alltid, bra. Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att han lagt på sig så många kilon sedan han slog igenom.

Filmen är två timmar och fem minuter. Trots att den är något längre än normallängd satt jag aldrig och undrade när filmen skulle ta slut, jag blev så absorberad. Jo, det är klart att det tog en liten stund att komma in i filmen, när tre karaktärers liv ska presenteras var för sig tar den delen av filmen viss tid. Men Eastwood och filmens producent Steven Spielberg lotsar oss professionellt genom den fasen i filmen också.

För att vara en film som handlar om det svåraste i livet: döden, förmedlar den en ödmjuk känsla av hopp.

För mer än tjugo år sedan gjorde jag några reportage om nära-döden-upplevelser och jag intervjuade en läkare som samlat på en mängd sådana berättelser. Den läkaren var väldigt noga med att påpeka att han inte vill eller kan ge något svar på om människornas upplevelser är något som sker eller något som de ser inne i hjärnan. Jag tycker Eastwood förmedlar samma inställning. Filmen handlar egentligen inte om huruvida det finns något efter detta liv utan mer om hur vi ska hantera det liv vi har.

Filmens hemsida.


Läs även andra bloggares åsikter om film, Clint Eastwood, Matt Damon, livet, döden, existentiell

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Clint Eastwood, döden, Existentiell, livet, Matt Damon, Scen

Skivrecension: Julian Brandt – Demonen

9 februari, 2011 by Redaktionen


Julian Brandt – Demonen
Betyg: 3

För inte så länge sedan läste jag i en förnäm musiktidning av trendkänsligaste sort en rolig recension av Adolphson och Falks samlade verk. Alla deras skivor från 80-talet sågades utan vidare av en skribent som undrade varför man idag skulle ha behållning av att lyssna på sådan förlegat, osexigt gammalt skräp. Recensionen var dock inte rolig för att skribenten hade humor; den var ofrivilligt komisk. Bland annat minns jag att texterna, dränkta i neon och mekanisk romantik, ansågs ”skrattretande”. Den som har behållning av att lyssna på sådant gammalt neondränkt kitsch kan ganska lätt konstatera att denne skribent helt enkelt inte fattat grejen.

Julian Brandt har, av allt att döma, fattat grejen. Det märks ganska omgående. Det märks på melodierna som, liksom utan att ursäkta sig, kastar sig huvudstupa in i dekadent fluff. Det märks på textrader som ”Flickan i natten är ung” och på att Kitty Jutbring – möjligen vår tids kitschigaste mediapersonlighet – medverkar på singeln RetroKärlek. Om inte annat märks det garanterat på skivans andra duett, Hela Livet Passerar Revy, som ta mig tusan är med Anne-Lie Rydé, en av det svenska 80-talets många unsung heroes.

Brandt har hajkat runt i diverse band med förkärlek till allsköns synthpop från 80-talet, och år 2007 var han med i Lustans Lakejer när dom var med i Melodifestivalen. Och det är väl ungefär där han stationerar sig; han sjunger verser med klara Johan Kinde-komplex medan han i refrängerna flyger iväg och snarare närmar sig Peter Jöback. Anslaget är helt klart berusat av den gamla hederligt bitterljuva livsextasen. På sista låten I Drömmans Värld låter han som Di Leva när Di Leva var som bäst. Har man fattat den grejen, att Vem ska jag tro på de facto är en av dom bästa svenska skivorna från 80-talet, då är det svårt att inte tycka om.

Demonen, ett av två album som Brandt släpper i år, föreslår något slags dramatiskt elektriskt synthepos, men det hela är en ganska optimistisk – och emellanåt ordentligt dansant – resa genom klubblandskapets dunkla värld av dekadenta frestelser. Det är skönt att Brandt inte faller för idén att utsätta sin musik för en trendigt monoton ljudmatta, utan istället ger sig på att försöka greppa själva essensen i 80-talets neonromantik. Viljan att uttrycka något. Viljan att våga hoppas på hjärta och smärta. Viljan att gnugga själen som en Aladdinlampa och hoppas att något ska hända.

Låter det abstrakt? Det är faktiskt otroligt enkelt, och det berör givetvis mer än coola dansgolvscharader. Kitty går före Robyn när det gäller att vara sig själv och våga står för det känslosvall man har under bröstet. Det är bara här och var, som i den elektroniska skrothögen Vackra Människor, där det mest blir skrän av alltihop. Man märker då tydligt tydligt tanken bakom mycket av dagens klubbmusikspop; den ska helst bara pågå och försvinna anonymt på ett dansgolv i sitt eget fulskramliga sorl.

Som bäst är Brandt naivistisk, sockersött svävandes, rentav gullig. Jag vet inte om det är meningen men Du & Jag Mot Världen låter helt och hållet som en vinjett till ett barnprogram. Och jag menar det som en total komplimang.

Och texterna?

”Tycker du att festen spårade ur/Jag vet att grannen, han blev sur/Tänk inte mer på det, vi låter det ske”

Tja, rimmar det så rimmar det. Det som saknas är kanske inte så mycket geniala litterära ambitioner – det här är ju, när allt kommer omkring, bara helt vanligt dansgolvsfluff – men kanske snarare ett personligt tilltal. Att lyssna på Demonen är att tänka på all den där gamla 80-talsmusiken jag är övertygad om att Brandt själv tänker på när han spelade in albumet. Det är förstås en trevlig upplevelse, på det stora hela. Men det slutar gärna med att man blir sugen på dom gamla originalen istället. Om Brandt hittar något att sjunga om som är hans eget så kanske vi ser framför oss början på en riktigt stark artist. Det syns inte riktigt på Demonen, men jag hoppas han är något på spåret.

Läs även andra bloggares åsikter om Julian Brandt, musik, Demonen, skivnytt, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Demonen, Julian Brandt, Musik, Recension, skivnytt

Me And My Army – Thank God for Sending Demons

9 februari, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: Me And My Army
Titel: Thank God for Sending Demons
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 16 februari

Musikaliskt skulle jag beskriva sexmannabandet Me And My Army som melodisk pop med elektroniska element.

Det första jag slås av är direkten och självklarheten i låtarna hela skivan igenom. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var en Greatest Hits-skiva.

Kleerups röst och kombinationen med de akustiska gitarrerna, de lättillgängliga melodierna och de svepande, atmosfäriska syntljuden är något som definierar Me And My Army.

En del av låtarna fanns redan med på EP:n från förra året, däribland det instrumentala öppningsspåret Anthem som för tankarna till David Bowies Low.

I en intervju med Aftonbladet berättar Kleerup om Me And My Army.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Andreas Kleerup, Me and My Army, Thank God for Sending Demons

Recension: The Streets – Computers And Blues

9 februari, 2011 by Redaktionen


The Streets – Computers And Blues
Betyg 4

Efter över ett decennium av framgångar i 5 skivor lägger Mike Skinner officiellt ner projektet The Streets.
Och vilken bättre avskedspresent till fansen skulle man kunna tänka sig än nya skivan ”Computers and Blues”?
Hela skivan verkar vara insvept i en lite mera melankolisk stämma än förr, som stärker avfärdskänslan. Samtidigt är den mer aktuell än någonsin. Låten ”OMG”, till exempel, handlar om en Facebookstatusuppdatering.
Men inte hela skivan är nedstämmande. Låtar som ”Trust Me” och ”Without Thinking” är riktiga pulshöjare som platsar på de flesta dansgolv.
Rent musikmässigt når ”Computers and Blues” inte riktigt upp till de brilianta ”Original Pirate Material” och ”A Grand Don’t Come For Free”, men den överträffar galant de två senaste plattorna.
Vilket underbart sätt att ta farväl på!

Betyg 4 av 5

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om The Streets, Mike Skinner, musik, recension, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Mike Skinner, Musik, Recension, skivnytt, The Streets

Elake Måns på Uppsala Stadsteater. Funkiga katter i klasskamp

8 februari, 2011 by Redaktionen

Elake Måns på Uppsala Stadsteater. Funkiga katter i klasskamp
Betyg: Fyra

Det finns inget som ger sån stark doft av Uppsala som Gösta Knutssons sagor om den vanskapte lille katten Pelle. De freudianska konnotationerna åsido,. Så är historierna om Pelle Svanslös fyllda av hänvisningar till 1930-talets akademiska krets i Uppsala. I denna nytolkning av de älskade barnböckerna är det antagonisten Måns som figurerar i centrum. Som i en feberdröm återfinner han sin gamla barndomskompis Daisy som kommer från Hundstaden. Om katterna är hedonister som lyssnar på gammal 60-talsfunk är hundarna förfinade aristokrater som går på kafé där Donau-valsen spelas upp och man äger tillträde till finkultur.

Motvilligt börjar Måns att uppfyllas av kärleken till hunden Daisy. De äldste inom respektive sida förkunnar tingens ordning och framhåller att om en planet rubbas från sin bana som uppstår kaos. Daisy och Måns verkar dock inte omfattas av denna världsordning, utan träder fram i kraft av sin individualitet som paradoxalt nog blev möjlig först när de blev tillsammans.

Denna urgamla saga om omöjlig kärlek i fabelmiljö är nästan överraskande berörande. Att inramningen var Gösta Knutssons gamla kattuniversum hamnade mer i periferin och kanske var mer ett medel att ge pjäsen en lokal prägel. Det gjorde egentligen inte så mycket. Manus var välskrivet och levererade många ordvitsar som uppskattades både av gamla och unga. Robin Keller som katten Måns påminde lite om Neil Gaimans dröminkarnation i Sandmanserierna, både till utseende och till personligeten: lagom narcissistisk, trulig och alldeles bedårande. Elisabeth Wernesjö som Daisy var likaså mycket charmig. Dennis Sandins regi fick det unga omaka parets att beröra starkt både hos gammal som ung.

Om föreställningen på Uppsala Stadsteaterns hemsida.

Fler recensioner: Expressen, teatertidningen Nummer och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, teater, Uppsala Stadsteater, klasskamp

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: klasskamp, Recension, Teater, Uppsala Stadsteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1413
  • Sida 1414
  • Sida 1415
  • Sida 1416
  • Sida 1417
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in