
Julian Brandt – Demonen
Betyg: 3
För inte så länge sedan läste jag i en förnäm musiktidning av trendkänsligaste sort en rolig recension av Adolphson och Falks samlade verk. Alla deras skivor från 80-talet sågades utan vidare av en skribent som undrade varför man idag skulle ha behållning av att lyssna på sådan förlegat, osexigt gammalt skräp. Recensionen var dock inte rolig för att skribenten hade humor; den var ofrivilligt komisk. Bland annat minns jag att texterna, dränkta i neon och mekanisk romantik, ansågs ”skrattretande”. Den som har behållning av att lyssna på sådant gammalt neondränkt kitsch kan ganska lätt konstatera att denne skribent helt enkelt inte fattat grejen.
Julian Brandt har, av allt att döma, fattat grejen. Det märks ganska omgående. Det märks på melodierna som, liksom utan att ursäkta sig, kastar sig huvudstupa in i dekadent fluff. Det märks på textrader som ”Flickan i natten är ung” och på att Kitty Jutbring – möjligen vår tids kitschigaste mediapersonlighet – medverkar på singeln RetroKärlek. Om inte annat märks det garanterat på skivans andra duett, Hela Livet Passerar Revy, som ta mig tusan är med Anne-Lie Rydé, en av det svenska 80-talets många unsung heroes.
Brandt har hajkat runt i diverse band med förkärlek till allsköns synthpop från 80-talet, och år 2007 var han med i Lustans Lakejer när dom var med i Melodifestivalen. Och det är väl ungefär där han stationerar sig; han sjunger verser med klara Johan Kinde-komplex medan han i refrängerna flyger iväg och snarare närmar sig Peter Jöback. Anslaget är helt klart berusat av den gamla hederligt bitterljuva livsextasen. På sista låten I Drömmans Värld låter han som Di Leva när Di Leva var som bäst. Har man fattat den grejen, att Vem ska jag tro på de facto är en av dom bästa svenska skivorna från 80-talet, då är det svårt att inte tycka om.
Demonen, ett av två album som Brandt släpper i år, föreslår något slags dramatiskt elektriskt synthepos, men det hela är en ganska optimistisk – och emellanåt ordentligt dansant – resa genom klubblandskapets dunkla värld av dekadenta frestelser. Det är skönt att Brandt inte faller för idén att utsätta sin musik för en trendigt monoton ljudmatta, utan istället ger sig på att försöka greppa själva essensen i 80-talets neonromantik. Viljan att uttrycka något. Viljan att våga hoppas på hjärta och smärta. Viljan att gnugga själen som en Aladdinlampa och hoppas att något ska hända.
Låter det abstrakt? Det är faktiskt otroligt enkelt, och det berör givetvis mer än coola dansgolvscharader. Kitty går före Robyn när det gäller att vara sig själv och våga står för det känslosvall man har under bröstet. Det är bara här och var, som i den elektroniska skrothögen Vackra Människor, där det mest blir skrän av alltihop. Man märker då tydligt tydligt tanken bakom mycket av dagens klubbmusikspop; den ska helst bara pågå och försvinna anonymt på ett dansgolv i sitt eget fulskramliga sorl.
Som bäst är Brandt naivistisk, sockersött svävandes, rentav gullig. Jag vet inte om det är meningen men Du & Jag Mot Världen låter helt och hållet som en vinjett till ett barnprogram. Och jag menar det som en total komplimang.
Och texterna?
”Tycker du att festen spårade ur/Jag vet att grannen, han blev sur/Tänk inte mer på det, vi låter det ske”
Tja, rimmar det så rimmar det. Det som saknas är kanske inte så mycket geniala litterära ambitioner – det här är ju, när allt kommer omkring, bara helt vanligt dansgolvsfluff – men kanske snarare ett personligt tilltal. Att lyssna på Demonen är att tänka på all den där gamla 80-talsmusiken jag är övertygad om att Brandt själv tänker på när han spelade in albumet. Det är förstås en trevlig upplevelse, på det stora hela. Men det slutar gärna med att man blir sugen på dom gamla originalen istället. Om Brandt hittar något att sjunga om som är hans eget så kanske vi ser framför oss början på en riktigt stark artist. Det syns inte riktigt på Demonen, men jag hoppas han är något på spåret.
Läs även andra bloggares åsikter om Julian Brandt, musik, Demonen, skivnytt, recension