Elake Måns på Uppsala Stadsteater. Funkiga katter i klasskamp
Betyg: Fyra
Det finns inget som ger sån stark doft av Uppsala som Gösta Knutssons sagor om den vanskapte lille katten Pelle. De freudianska konnotationerna åsido,. Så är historierna om Pelle Svanslös fyllda av hänvisningar till 1930-talets akademiska krets i Uppsala. I denna nytolkning av de älskade barnböckerna är det antagonisten Måns som figurerar i centrum. Som i en feberdröm återfinner han sin gamla barndomskompis Daisy som kommer från Hundstaden. Om katterna är hedonister som lyssnar på gammal 60-talsfunk är hundarna förfinade aristokrater som går på kafé där Donau-valsen spelas upp och man äger tillträde till finkultur.
Motvilligt börjar Måns att uppfyllas av kärleken till hunden Daisy. De äldste inom respektive sida förkunnar tingens ordning och framhåller att om en planet rubbas från sin bana som uppstår kaos. Daisy och Måns verkar dock inte omfattas av denna världsordning, utan träder fram i kraft av sin individualitet som paradoxalt nog blev möjlig först när de blev tillsammans.
Denna urgamla saga om omöjlig kärlek i fabelmiljö är nästan överraskande berörande. Att inramningen var Gösta Knutssons gamla kattuniversum hamnade mer i periferin och kanske var mer ett medel att ge pjäsen en lokal prägel. Det gjorde egentligen inte så mycket. Manus var välskrivet och levererade många ordvitsar som uppskattades både av gamla och unga. Robin Keller som katten Måns påminde lite om Neil Gaimans dröminkarnation i Sandmanserierna, både till utseende och till personligeten: lagom narcissistisk, trulig och alldeles bedårande. Elisabeth Wernesjö som Daisy var likaså mycket charmig. Dennis Sandins regi fick det unga omaka parets att beröra starkt både hos gammal som ung.
Om föreställningen på Uppsala Stadsteaterns hemsida.
Fler recensioner: Expressen, teatertidningen Nummer och Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om recension, teater, Uppsala Stadsteater, klasskamp
Alltid lika intressant att höra och läsa om event i Uppsala. Tack!