• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Hinkemann – slungar vilt mot samhällets orättvisor

14 mars, 2025 by Rosemari Södergren


Foto: Sören Vilks

Hinkemann
Av Ernst Toller
I fri bearbeting av Tom Silkeberg
Regi Anja Susa
Scenografi Helga Bumsch
Kostym Maja Mirkovic
Koreografi Damjan Kecojević
Peruk och mask Mimmi Lindell, Frida Ottosson
Medverkande Gustav Berg, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Danilo Bejarano, Natalie Sundelin, Marcus Vögeli och Elisabeth Wernesjö
Premiär på Dramatens lilla scen 13 mars 2025

En föreställning som slungar vilt mot vår tid, mot högerextremism, mot indivudalism och nyliberalism men också mot föräldrar som överger sina barn och nyandlighetens filosofi om att man kan tänka sig frisk med positiva tankar. I Dramatens pressmeddelande beskrivs den som en absurd tragedi om krig och kärlek, men det är mycket mer än detta som den tar upp. Det är mycket prat, många dialoger och monologer. Det är en föreställning som inte alls tagit till sig den kreativa principen Less is more.

Jag uppskattar oftast pjäser liksom filmer och litteratur som har flera bottnar och som inte måste säga allt utan som litar på sin publik och sina läsare. Här blir det tvärtom. Allt måste attackeras och sägas om och om igen på flera sätt, som om vi i publiken förutsätts inte kunna tänka eller känna eller uppfatta något mellan raderna eller ytan. Det blir för mycket som hamras in. År andra sidan finns det onekligen mycket att prata om efter att ha sett Hinkemann.

Hinkemann är soldat som blivit sårad, hamnat på sjukhus och sedan blivit hemskickad till sin fru. Han har våldsamma minnen och lider av Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det är tydligt att han och hans fru behöver inkomster. Scenografin stryker under det med flagnade tapeter på scenens sidor. Hinkemann skulle självklart behöva vård för sina mentala problem. Det är ett av föreställningens många budskap att vi behöver samhällen där människor som fått sådana mentala skador ska kunna få stöd och hjälp istället för att tvingas ut och söka arbete.

Men han lyckas få ett arbete, mot alla odds. Direktören för stadens nöjespark ser att han har muskler och utstrålar styrka och Hinkemann får ett välbetalt jobb som samtidigt är djupt förnedrande. Direktören spelas skickligt av Danilo Bejarano, fast kanske direktören har sminkats lite för övertydligt med Hitlermustasch?


Den tyske dramatikern Ernst Toller försökte göra socialistisk revolution. Dramatens pressmeddelande berättar att han skrev sina främsta verk i fängelse och tvingades fly från nazisterna och som, baserat på egen erfarenhet, skildrade hur den enskilda människans kamp för frihet och självständighet krossas av kollektiva krafter eller auktoritära system

Föreställningen kniper många poäng genom träffsäkra skildringar av orättvisor i världen och hur makthavare utnyttjar människors utsattthet och svaghet. En del scener är talande starka och mycket rakt på sak. Skådespelarna bär föreställningen till stor del. Marcus Vögeli som den utsatte och förvirrade Hinkemann får mina stående ovationer tillsammans med övriga skådespelare. Danilo Bejarano imponerar som nöjesparkens direktör och Hulda Lind Jóhannsdóttir har en gudagåva att kunna vara komisk samtidigt som hon förmedlar människors tragedier. Hon är imponerade i de olika roller hon gestaltar i Hinkemann.

Scenografin är till skillnad från allt prat ganska sparsmakad med ett runt spår i scenens mitt där några fötöljer är fastsatta och kan snurra runt och ge cirkuskänsla på en scen omgiven av flagnande tapeter.

Föreställningen är stark, mycket stark och berörande. Den dröjer sig kvar inom mig i tankar och känslor länge. Det går inte att tänka bort allt den förmedlar. Samtidigt tycker jag den säger för mycket på en gång, så det är med kluvna känslor jag funderar på den.

Fakta om Ernst Toller:
Ernst Toller (1893–1939) var en tysk dramatiker mest känd för sina expressionistiska pjäser och sitt politiska engagemang. Hinkemann, liksom flera andra verk, skrev han i fängelse under tidigt 1920-tal, där han satt till följd av sitt engagemang i den socialistiska revolutionära Bayerska rådsrepubliken där han var president under sex dagar 1919. Han var jude och en mycket uttalad antifascist som tvingades lämna Tyskland när nazisterna tog makten.

Fakta om regissören Anja Suša:
Anja Suša är en mångfaldigt prisbelönad teaterregissör verksam i Serbien, Kroatien, Montenegro, Slovenien, Polen, Sverige och Danmark. Sedan 2019 undervisar hon som professor i teaterregi vid Stockholms konstnärliga högskola. På Dramaten har hon tidigare satt upp #Jeanne, en uppsättning som belönades med Grand Prix på Belgrads internationella teaterfestival 2023. Anja Suša och Tom Silkeberg har samarbetat i många år. Silkebergs texter spelas flitigt runtom i Europa och han är Orlando Burg Theater i Wien

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Danila Bejarano, Dramaten, Ernst Toller, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: De skamlösa – en drabbande film som blev förbjuden i Indien

13 mars, 2025 by Rosemari Södergren

De skamlösa
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Konstanin Bojanov

En grym uppgörelse av kvinnoförtrycket och patriarkatet i Indien och om politisk korruption. Den känns på djupet.

Huvudpersonen Nadira är prostituerad muslimsk kvinna från New Delhi. Hon dödar en polis och flyr till en stad i norra Indien som domineras av hinduer. Hon ändrar sin identitet, tar det hinduiska namnet Renuka. Hon hittar ett boende där sexarbetare bor tillsammans och kan ta emot kunder.

I ett hus mittemot sexarbetarnas hus bor en flicka, Devika, som tillhör en religiös tradition som innebär att hon är förbestämt att leva som prostituerad som vuxen. Devika är tonåring och vill inte bli vuxen och tvingas ta emot kunder. Hon binder upp sina bröst så att hon ska se plattbröstad ut, för att förhoppningsvis minska mäns intresse. Hon har redan kunder som står i kö och bjuder över varandra för att få ta hennes oskuld.

Nadira/Renuka blir vän med Devika och sakta men säkert börjar Renuka försöka få Devika att bli förälskad i henne. Renuka är inte alls attraherad av män egentligen. Hon kan endast bli förälskad i kvinnor. Sex med män har hon enbart för att försörja sig.

Berättelsen är stark och visar kvinnors maktlöshet i många situationer i Indien. Speciellt som Renuka och Devika blir ett par. Trots att filmen vann priset för Bästa kvinnliga roll på Cannes Film Festival i Un Certain Regard-sektionen blev filmen i stort sett förbjuden i Indien på grund av sin skarpa samhällskritik och sitt HBTQ-tema.

Tyvärr missar filmen sin skärpa av flera skäl, bland annat för att det är en del ologiska hopp i berättelsen men också för att det blir svårt att riktigt sympatisera med Nadira/Reduka då hon är djupt beroende av alkohol och opium och hon försöker göra Devika opiumberoende också. Devikas mamma förbjuder Devika att umgås med Reduka. Mamman till och med går och skäller ut Reduka. Reduka är mer än dubbelt så gammal som Devika och drogberoende. Det är inte konstigt att en mamma inte vill att dottern ska umgås med en sådan person. Fast å andra sidan är det konstigt att en mamma tillåter att ens barn ska växa upp för att bli prostituerad, för att deras religösa inriktning bestämmer det. Det är en svår film att ta till sig, en drabbande film om maktlöshet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Indien, Politisk korruption, Sexarbetare

Filmrecension: Lyckans ost – lite för många lösa trådar

13 mars, 2025 by Rosemari Södergren

Lyckans ost
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Louise Courvoisier

En hyllad fransk dramakomedi men jag har svårt att sjunga med i hyllningskören. Filmen är söt och har duktiga unga skådespelare men den känns halvklar. Filmen är för mig något liknande som när en granne berättar något och det är hopp i berättelser, det fattas för mycket för att jag ska få en helhet, för många lösa trådar som hänger i luften. Delvis är filmen väldigt orealistisk.

Totone bor i en mindre ort på den franska landsbygden. Han går omkring i kortbyxor och tillbringar den mesta tiden med att festa och dricka med sina kompisar. Han bor med sin pappa och sjuåriga lillasyster. Om pappan ber om någon hjälp har Totone aldrig tid att hjälpa till, han vill bara dricka öl och hänga med kompisarna. Pappan har också svårt med alkohol. En kväll hänger Totone på dansbanan med kompisar och pappan är också där och är stupfull. Totone ser till att pappan kommer till sin bil för att kunna köra hem. Att sätta en stupfull person att köra hem kan inte sluta på annat sätt än i en tragedi. Pappan kör in i ett träd och dör.

Totone blir ensam med sin lillasyster. Det är en av filmens obegripliga förutsättningar. Hur gammal är Totone? Eftersom han går runt i kortbyxor och har ett ansikte som ser mycket ungt ut skulle jag vilja gissa på att han är 15-16 år. Men hans ålder nämns aldrig och eftersom han tydligen får ta hela ansvaret ensam för sin lillasyster bör han vara myndig i alla fall. Det är obegripligt. Ingen släkt syns till och samhället verkar tycka det är helt i sin ordning att han tar hand om sin lillasyster utan någon hjälp.

För att försöjra sig och sin syster tar han jobb hos ett företag som gör ost, samma företag som hans pappa arbetade för. Men på jobbet finns unga män som inte tycker om Totone och det blir bråk, handgripligen. Mycket bråk. Totone får dock en idé när han får reda på att varje år delas det ut ett pris på 30.000 euro till den som får fram regionens bästa Comté-ost. Då bestämmer sig Totone att vinna det priset. Hur göra ost när man inte har en ko som kan ge mjölk? Man stjäl mjölk förstås.

Visst kan det vara intressant med filmer som bryter mot traditionell dramaturgi, vilket denna gör på flera sätt men det blir lite för rörigt, för många lösa trådar och för hoppigt med tidsperspektiven. Ett plus dock till Clément Faveau som gör en bra roll som Totone.

Filmen hade världspremiär i tävlan i Cannes (Un certain regard), och hade svensk festivalpremiär på Göteborg Filmfestival. Över en miljon i publik i Frankrike, och vinnare av två César: Bästa debutfilm samt Årets kvinnliga upptäck.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Frankrike, Ost

Filmrecension: Queer – enastående Craig men bedrövlig film

11 mars, 2025 by Rosemari Södergren

Queer
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Luca Guadagnino

Daniel Craig är enastående. Han är en fantastisk skådespelare och det märks att regissören valt att utnyttja Craigs förmåga genom att ha med många täta bilder på Craigs otaliga, olika uttryck med både kroppsspråk och ansiktsuttryck. Att han kan spela mycket mer än 007 råder ingen tvekan om. Här kommer Craigs karaktär William Lee så långt från Bond som det är möjligt. Filmen däremot är både seg och omöjlig att engagera sig i. Fotot är mästerligt, med snyggt foto där minsta detalj är färgmässigt välkomponerat. Men det räcker inte för att en film på två timmar och en kvart med handling som inte är det minsta engagerande ska hålla uppe mitt intresse.

Filmen bygger på William S. Burroughs roman med samma namn. Handlingen börjar i Mexico City under 1950-talet där William Lee lever bland exilamerikaner. Han fördriver tiden med att hänga på barer och hälla i sig alkohol, använda droger som kokain och heroin och jaga yngre män för sex. Men så dyker den unge före detta militären Eugene Allerton upp och Lee blir besatt och vill inte bara ha sex med honom. Han vill få en djupare relation. Men han vet inte hur och dessutom verkar Eugene inte vara intresserad av att ha något fast förhållande.


Regissören Luca Guadagnino har en tendens att skildra manliga homosexuella förhållanden med stor åldersskillnad och han skildrar gärna en samhällsklass som är så välbärgad att den inte behöver bekymra sig för vem som ska tvåtta deras lakan och städa efter dem (som Timothée Chalamets karaktär Elio i Call Me Buy Your Name som hade sex med en persika i sängen och inte behöver bry sig ett dugg om hur lakanen ska bli rena för det tar familjens anställda hand om). I Queer är Lee en äldre amerikansk man som först vistas i Mexico City och sedan tar med sig en ung man till Sydamerika. Lee betalar hela resan för dem båda. Han har gott om pengar. Det är svårt att engagera sig i människor som inte har samma vardagsbekymmer som mig och de flesta jag känner. Det är inte ofta intressant att följa berättelser om personer som inte behöver tänka en sekund på hur de ska kunna betala hyran eller köpa mat.

Ett annat minus för filmen är att livsfarliga droger som heroin och kokain skildras som ganska harmlösa. Lee häller i sig alkohol hela tiden och dessutom använder han heroin och kokain. Droger som många dör av i överdoser.

Lee blir besatt av Eugene Allerton men inser efter ett tag att det saknas något för att de två ska bli ett. Lee har hört talas om en växt, Yage (också känd under namnet Ayahuasca) som ska kunna ge dess användare telepatisk förmåga. Lee tänker att om han får med sig Eugene till Colombia där växten finns och de inmundigar den tillsammans ska de kunna ha kontakt med telepati och på så sätt bli helt förenade. Längtan att stå någon nära driver Lee till Colombias djungler. Han lyckas övertala Eugena att följa med.

Givetvis är det en illusion. Inga droger är magiska trollspön som ger närhet och tillit. Queer är delvis en skildring av en man som söker tillhörighet och samhörighet men går vilse och tror att det går att hitta mening i livet genom att fly från sig själv. Lee söker hela tiden utanför sig själv. Det är ett intressant tema men då en stor del av filmen fokuserar på intag av alkohol och andra droger och en del sexscener blir det ändå en seg film. Jag tycker att de som gärna ser filmer med fokus på homosexuella är värda bättre filmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Daniel Craig, Filmkritik, Filmrecension, Luca Guadagnino, Queer

Filmrecension: Bonhoeffer – sevärt om symbios mellan politik och religion som finns också idag

11 mars, 2025 by Ulf Olsson

Bonhoeffer
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 mars 2025
Manus och regi Todd Komarnicki
I rollerna Johan Dassler som Dietrich, Moritz Bleibtreu som Karl

Dietrich Bonhoeffer var en tysk teolog, författare och präst som redan i början av 1930-talet visade ett öppet motstånd mot Hitler och nazismen. Han har skrivit ett stort antal böcker och några av hans psalmer finns med i svensk kyrkans psalmbok. Mot slutet av kriget deltog han i planeringen av ett attentat mot Hitler. Hans moraliska övertygelse utmanades av möjligheten att försöka rädda miljontals judar och andra grupper av människor. Innan Hitler sa moralen en sak men efter Hitler säger moralen något annat, enligt Bonhoeffer.

Filmen börjar vid tiden för första världskriget då hans äldre bror Walter åkte till fronten, där han blev skjuten. Efter begravningen får Dietrich broderns bibel av sin mamma. Walter hade sagt att hans lillebror skulle få den om han inte återvände. En bibel som Dietrich vårdade ömt under hela livet.

Som ung vuxen hamnade han i början av 1930-talet om i New York för teologistudier. Genom en svart vän fick han kontakt med jazzen, gospel och en levande svart frikyrka. Det var något helt annat än den livlösa och hieratiska tyska kyrkan som han var van vid från Tyskland. Han hittade helt enkelt en mer levande tro i den svarta kyrkan, en tro som han ville ta med sig till Tyskland. Hans amerikanska vänner ville att han skulle resa runt och se alla sidor av USA, särskilt de svartas situation. Det var en stor chock för Dieter, hur kan ett kristet land göra så förfärliga skillnad mellan människor och till och med förfölja och döda. Så här har vi det inte är hemma i Tyskland tänkte för sig själv och sa han till sina vänner. Var inte så säker, menade vännerna.

Efter några år återvänder han till Tyskland, till ett helt annat Tyskland än det han hade lämnat. Nazismens idéer hade spridits i stora delar av befolkningen och förföljelsen av judar och andra grupper blev värre och värre för varje dag. Även stora delar av kyrka ställde sig bakom Hitler. Såväl den lutherska som den katolska kyrkan kidnappades utan alltför mycket motstånd av nazisterna. Den tyska kyrka som de föraktfullt kallade den ”judiska” kyrkan skulle ersättas av tysk arisk kyrka. Det innebar exempelvis att den gamla kristna bibeln ersattes med en bibel genomsyrad av nazistiska tankegångar där Jesus framställdes som en arier.

I en mycket kritisk predikan ifrågasatte han den väg som Tyskland, nazismen och kyrkan var inne på, främst förföljelsen av judarna. Kyrkan borde stå först i ledet i kritiken av nazismen och förföljelsen av judarna. Den borde markera mot Hitler och inte göra honom till kyrkans ledare som om han vore en gud. Efter predikan blir situationer ohållbar vilket gör att Dietrich tar sig till England. Hans uppgift blir att försöka få den engelska kyrkan att förstå vad som pågår i Tyskland. Många av den engelska kyrkans män hade svårt och tro hon, ville inte tro honom. Man kan ana en negativ inställning till judar hos några av den engelska kyrkans män.

Eftersom han hade blivit en av nazismens måltavlor erbjöds han möjligheten att stanna utomlands. Men trots att hans vänner varnade honom valde han i slutändan att återvända till Tyskland. Han vill möta sitt öde, handla och inte bara orda. På flygplatsen i Berlin drog några män in honom i en bil. Det visade sig vara meningsfränder som vill skydda honom. Vänner som hade bildat en hemlig antinazistisk bekännelsekyrka. Resan gick till bekännelsekyrkans utbildningsplats där han blev rektor och lärare för ett stort antal unga män. Men det gick inte att verka i det fördolda särskilt länge.

Regissören använder sig av en icke-linjär berättarteknik som har sina fördelar men som gör att det ibland blir lite rörigt. Men det är en intressant och klart sevärd film som visar faran i att religioner och kyrkor låter sig lieras och förföras av makten och av auktoritära nationalistiska poliska rörelser. Det är en filmatisering av en historiskt och teologiskt viktig persons liv och gärning som inte i alla delar stämmer överens med verkligheten. I slutet av filmen framträder han närmast som något slags Jesusfigur vilket egentligen går emot hans egen övertygelse att människor inte skall framställas som gudomliga. Men ändå, det är en bra och sevärd film. En varning för en sorts symbios mellan religion och politisk makt som framträder också i vår tid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bonhoeffer, Filmkritik, Filmrecension, Nazism, Politik, Religion

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Sida 143
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in