The Crow
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Rupert Sanders
Det är något djupt ironiskt i att The Crow verkar fullkomligt förälskad i någon sorts frånstötande svart sörja som ständigt återkommer i scen efter scen. För att tvingas bevittna Rupert Sanders senaste film är detsamma som att stirra ned i en tunna fylld med kolsvart tjära. Detta är ett skållhett inferno av fullkomlig dynga.
Att många känt ett stort mått skepsis inför filmens premiär har inte heller varit obefogat. Rupert Sanders har står bakom ”filmer” som alla tycks sakna en källare, än mindre en botten. Med malande skräp som Ghost In The Shell med Scarlett Johansson samt Snow White And The Huntsman i bagaget är de flesta ursäktade för att tvivla på förhand. Men ingen, absolut ingen kunde förutspå den totala filmiska domedag som målas upp framför en likblek publik under två ohyggliga timmar.
Det sägs att den bästa sortens smicker är imitation – eller som är fallet då talangfulla människor bestämmer sig för att kopiera någon annan, inspiration. Sanders dröm om att bli en visuell auteur är uppenbara, titelsekvensen är det mest skamlösa plagiatet av David Finchers Millenium-film The Girl With The Dragon Tattoo. Finchers stämningsfulla estetik verkar vara något Sanders är villig att sälja sin stjäl för. Hela The Crow försöker efterapa det sylvassa fotot och gröntonade filtret som alltid gjort Seven-regissörens tumavtryck identifierbart. Dock kvittar det om det finns likheter – rättare sagt rena visuella stölder från valfri Fincher film, Sanders saknar all form av kunskap eller fingertoppskänsla för hur en okulärt attraktiv film skall uppnås. Istället för att framstå stilsäker liknar The Crow en sjaskig musikvideo för den sämsta sortens hårdrocksband. Kompositionen är ansträngd och oinspirerad, kameraåkningarna hopplöst trötta och ljussättningen så pass ful att magen gör både en och annan vändning.
Att The Crow är så estetiskt bankrutt blir än värre då adaptionen från 1994 av Alex Pryas besitter en ytterst unik och stämningsfull design, förvisso överdriven men åtminstone minnesvärd med gotisk arkitektur och makalöst smutsiga bakgator. Men om nu utseendet inte lockar fram några glädjerop kanske det går bättre vad gäller att berätta själva historien där tematiken är förankrad i kärlek, hängivenhet och hämnd. Men Rupert Sanders har lyckats immunisera sig själv och sin film från ’’tjafs’’ som kvalitet, kunskap eller förstånd. Berättartekniken som demonstreras här går bortom det bedrövliga och in i det rent bisarra. Den i grund och botten rudimentära sagan om evig kärlek förmedlas med en isande inkompetens, strukturen som används är rörig, förvirrande och sövande tråkig. Där Proyas film må vara djupt problematisk har den i alla fall en uppenbar passion, något som gjorde filmens enkla hämndresa engagerande.
Till skillnad mot Proyas önskar Sanders att lägga en större emfas på själva kärlekshistorien och ge oss en djupare insikt i själva förhållandet, något som endast var flyktigt förekommande 1994. Men vad tjänar det till då skådespelet, som är menat att förankra detta, inte ens kan konkurrera med en improviserad skolpjäs. Efter att ha skämt ut sig själv i Boy Kills World är Bill Skarsgård tillbaka med ytterligare en rolltolkning där han lyckas göra sig själv och skådespelaryrket till åtlöje. Han agerar stelt, desperat och helt utan inlevelse, det är som att stirra på en robot som tilldelats direktiv den inte förstår. Men han är i alla fall inte ensam då skutan sjunker, den makalöst usla FKA twigs, känd för sina ’’extraordinära’’ rollinsatser i sina egna musikvideos, har gjort ett ypperligt jobb vad gäller att försäkra sig om en plats på årslistan för sämst presenterade aktör. Kemin mellan dessa två är inget annat än radioaktiv, och då filmen får den eminenta idén att introducera tidernas minst erotiska sexscen tvingas alla i publiken att snabbt söka sig mot nödutgången för att förskona ögon, öron och själen från tortyren.
Tyvärr tar eländet inte slut här, i ett patetiskt försöka att framstå vass, vågad och uppkäftig injicerar Rupert Sanders tonvis med forcerade svordomar och melodramatisk dialog som endast kan ses som en frontalattack på publikens mentala hälsa. Att kalla det patetiskt vore alltför generöst. Slutligen servars ett par våldsamma – men helt ointressanta, actionscener vars brutalitet kvittar då koreografin och känslan för tempo är obefintlig. Att det krossas skallar och avrättningar förekommer med samma frekvens som då Kristian Tyrann var i livet, har ingen verkan då det är filmen som är huvudlös, inte de stympade fienderna.
The Crow är inte den titulära hotfulla fågeln utan en enorm kalkon som vacklar fram. Detta är närmast förundransvärt uselt och tveklöst bland det sämsta som kan upplevas på bio idag.