• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein – scenmagi på Dramaten

19 mars, 2025 by Rosemari Södergren


Foto: Sören Vilks

Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein
Av Marty Martin
Översättning Lotta Olsson
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Ernst Billgren
Kostymdesighner Camilla Thulin
Mask Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anna Kölén
Ljusdesign Patrik Angestav
Premiär på Dramatens stora scen 18 mars 2025

Scenmagi, scenmagi, scenmagi – siffran tre är magisk i Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein på Dramaten. Denna uppsättning är ett ”måste ses” för alla konstintresserade, för alla litteraturintresserade och för den delen alla som har intresse av kultur och språk och hur vi kan kommunicera med vårt inre. Med Johan Rabaeus som Gertrude Stein i denna två timmars monolog rinner tiden undan. Jag satt som naglad med fullt fokus på scenen. Johan Rabaeus visar än en gång vilken enastående skådespelare han är. Trots att han är den ende människan på scen får han liv i allt han talar om och jag ser framför mig de olika karaktärerna han pratar om eller pratar med.

Gertrude Stein sitter i sin lägenhet i Paris och hon vet att hon borde börja packa eftersom flyttlasset ska gå i morgon. Hon och hennes livspartner Alice B Toklas har blivit uppsagda för att husägaren vill ge lägenheten till sin son. Men hur det än är börjar Gertrude Stein istället tänka tillbaka på sin livet och hur hon, en amerikansk judinna, hamnade i Paris. Tillsammans med sin bror Leon samlade hon sin tids mest spännande blivande världsnamn inom konst och litteratur. Picasso, Matisse, Cézanne, Renoir – är alla konstnärer som Gertrude och hennes bror upptäckte och gjorde kända. En del var också nära vänner med Gertrude Stein. Det är spännande att höra henne berätta om hur hon upptäcke deras konst och hur de var som personer, hon samlade dem både kring matbordet och på väggarna (konsten på väggarna förstås). En mycket spännande och tankeväckande del i hennes berättelse är hur hon försökte skapa litteratur som också följde kubismens form och idéer. Gertrude och hennes bror var viktiga för det som då kallades modern konst under första halvan av 1900-talet.

Johan Rabaeus strålar på scenen. Han är ensam men fyller scenupplevelsen med en mängd olika karaktärer då han gestaltar Gertrude. Monologen är drygt två timmar med en paus, men jag tänkte inte på tiden och jag skulle kunna sitta där och suga in allt Rabaeus/Gertrude pratar om i ett par timmar till. Marty Martin som skrivit monologen har lyckats göra så den känns som om det var Gertrude Stein själv som skrivit och som pratar – och Johan Rabaeus förvaltar detta mästerligt. Gertrude Stein var nyfiken och öppen för den nya konsten och hon var öppen med vem hon var och vad hon stod för. Hon var frispråkig och säkert rätt envis att ha att göra med. Hon stiger fram som en levande trovärdig personlighet i Johan Rabaeus framförande. Det är fascinerande hur tankar och idéer om konst och litteratur kan förmedlas tillsammans med en skildring av en människa, som delar av samma helhet.

Ett stort plus också för scenografin, skapad av konstnären Ernst Billgren. Möbler, bokhylla, tavlor står runt om på scenen, som en lägenhet vars invånare är på väg att flytta men inte orkat packa klart. Tidstrogna möbler och tavlor som signalerar tiden och deras liv. På scenväggen finns en långsmal glipa där olika stillbilder projiceras med video. Varje bild hänger kvar rätt länge, det är skönt med videoprojektioner som ger oss tid att ta in dem.

Ofta kan jag inte engagera mig i kultur som handlar om människor som är ordentligt välbeställda och inte behöver oroa sig för sin försörjning, som inte behöver sköta ett arbete för att få mat och bostad. Gertrude Stein borde därför inte locka fram mitt engagemang eller intresse. Hon levde ekonomiskt tryggt. Men hon var en banbrytare och stod upp för sig själv och vem hon var på ett imponerade sätt och denna skildring av henne ger mycket att förstå och tänka på.

Regissören Carl Johan Karlson har tidigare på Dramaten bland mycket annat satt upp publik- och kritikersuccén Arv. Carl Johan Karlson om varför pjäsen är viktig idag:
För att den handlar om att sätta konsten främst. Förutom det extravaganta karaktärsporträttet så för Stein fram en mission, hon presenterar ideal som tyvärr vår samtid råder en chockerande brist på. Ideal som handlar om integritet, att rakryggat stå för något och stöta sina idéer mot andras. Möta och utmana den andre med en intellektuell hederlighet. Ideal som handlar om konsten, att konsten kan förändra världen och kan få människan att få en fördjupad förståelse om sig själv.

Johan Rabaeus är i stort ensam på scen hela föreställningen, fast med ett uppskattat undantag: i andra delens inledning har han sällskap av en helt underbar vacker och duktig vit pudel som fick motta välförtjänta applåder.

Mycket bra och talande musik också. Här är låtlistan:
”Undertow” (Per Störby Jutbring),
”Gnossienne No.1” (Erik Satie)
”Picassopiano” (Johan Adling)
”Four saints in three acts / Intermezzo” (Virgil Thomson)
”A kiss to build a dream on” (Louis Armstrong)
”Bolero” (Ravel)
”Susuwatari” (Per Störby Jutbring / New Tide Orquesta)
”Leaving home” (Johan Adling)

Johan Rabaeus och Ernst Billgren om Gertrude Stein:

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Ernst Billgren, Gertrude Stein, Johan Rabaeus, Pablo Picasso, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

Redogörelser av ondska präglar förvirrande skildring – Bränder på Göteborgs Stadsteater

17 mars, 2025 by Mats Hallberg

pressbilder Ola Kjelbye

Av: Wajdi Mouawad (översättning Katrin Ahlgren)

Regi: Natalie Ringler

Scenografi & kostymdesign: Anna Heymowska

Maskdesign: Gunilla Bjerthin

Ljusdesign: Charlie Åström

Ljuddesign: Tova östman

Kompositör: Ekborg

I rollerna: Fabiola Cruz, Maria Salomaa, Vincent Grahl, Ashkan Ghods, Johan Gry, Anna Harling, Rasmus Lindgren, Owe Wolf

premiär 28/2 2025 på Studion Göteborgs Stadsteater (föreställningen 6/3 recenseras)

spelas till och med 2/4

Senaste tiden har Frida Röhl i egenskap av konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg suttit i panel tre gånger, då det samtalats utifrån olika ämnen om teater(konsten. Har kunnat handla om faktorer som drivit eller haft betydelse för henne och övriga panelister. Två av gångerna var jag på plats och vid ett av tillfällena lyssnade jag via länk. Upprepade gånger uttryckte Röhl irritation över hur ofta tyckande råder i diskussioner om scenkonst. Hyser viss sympati med hennes ståndpunkt, men anser att teater-ideologen bortser från faktiska omständigheter. Vi regerar ju ständigt instinktivt på nya upplevelser, också scenkonst våra sinnen utsätts för.

Att bara timmar efter premiär skriva en kvalificerad recension är en utmaning. Antar att skribenten vanligtvis känner ett outtalat krav från såväl läsare som uppdragsgivare att entydigt ta ställning. För egen del låter jag verket sjunka in och hamnar i skrivprocessen ofta i ett resonemang om å ena sidan, å andra sidan. Väger för och emot och har dessutom som grundprincip att avstå, om jag lämnar salongen tom eller kommer fram till att verket inte håller måttet. Det fordras särskild sorts receptivitet och språklig förmåga, underlättas av rutin att falla tillbaka på, för att under tidspress bli en en omdömesgill och slipad recensent.

När gott om tid erbjuds ökar sannolikt mängden kloka tankar hos skarpa intellekt. Fruktbart resonerande kritik kan då uppstå. Inte sällan anser jag att omdömen i recensioner saknar täckning, även om jag också kan inse att jag personligen missat att lägga märkte till relevanta aspekter. . Hur subjektivt vi uppfattar en gemensam händelse live är recensioner ett utmärkt exempel på. Vad jag vill peka på med denna utsvävande inledning är att jag var på Bränder ett tag efter premiären. Blev delvis besviken för att jag inte kände igen mig i de pressrosor Stadsteatern lyfte fram, citat jag inte ville färgas av, behöva förhålla mig till.

Denna text borde ha skrivits för länge sedan, inte minst för att jag under en trekvart som ”uppvärming” inför pjäsen lyssnade på Salong för att få mer kött på benen. Inför en förbluffande fåtalig skara samtalade dramaturg Sisela Lindblom med två personer, vilka båda regisserat pjäsen skriven av libanesisk-kanadensisk dramatiker. På pallar på var sin sida om Lindblom satt Natalie Ringler och Gorki Glaser Müller, en man med Chilensk härkomst som satte upp Wajdi Mouawads pjäs från 2003 i fjol i Malmö. Hon är ett aktat namn förknippat med Radioteatern, Stockholms Stadsteater och minst en succé på Galeasen. 2005 såg jag hennes uppsättning av Två fattiga rumäner som talar polska på Folkteatern (har affischen uppsatt). Han har rönt framgång som filmare och skådespelare och debuterade (om jag hörde rätt) inom teatern med sin uppsättning. Jämnåriga 70-talisterna sa sig bära på ett trauma från respektive släkt. Ringler är tredje generationens förintelseöverlevare av polsk börd och genomgått högre utbildning i Polen. Glaser-Müller kom som barn till Sverige med föräldrar vilka flydde terrorn i Chile.

Vilka viktiga synpunkter dryftades på en pjäs, vars underrubrik lyder ”poetisk thriller om kärlek och blodsband”? Emotionella kraften i texten betonades liksom den poetiska dimensionen samt frågan huruvida arbetet med den inneburit en form av katarsis för dem. Bränder sades behandla lögner och hemligheter under krig. Glaser-Müller nämner att pjäsen som spelats runtom i världen gjorts som Oscarsnominerad film – Nawals hemlighet från 2010. Ringler talade om att konstnärlige ledaren Linda Zachrisson gav henne pjäsen, varvid hon blev förtjust i dess förhöjda språk, de långa replikerna med eko av antikt drama betraktade hon som icke-europeiska. Hon fäste sig vid relationen barn – moder bortom patologisk eller idealiserande hållning. Båda uppehöll sig kring vad trauman inneburit. Upplyste om att existentiell tystnad varit standard i familjer vilka delar fasansfulla minnen. En faster till chilenskättade regissören ifrågasatte varför det ska rotas i det förflutna. ”Livet är tillräckligt jobbigt!! Hävdades att dramatikern smeker med ena handen och slår med den andra och att en av de starkaste relationer som existerar är den emellan förövare och offer. Vidare diskuterade duon eventuellt behov av förstärkande hjälpmedel såsom videokamera och mikrofoner.

Dramatiken baseras på fragmentariska inbördeskriget i Libanon med flera stridande parter. Finns fler pjäser på samma tema och mest närliggande i tiden är Bad Roads från Ukraina på samma scen. En mor lämnar efter sig två brev till sina vuxna barn, ett omaka tvillingpar vars roller görs av Vincent Grahl (medverkat i uppmärksammade film- och teveproduktioner och hos Galeasen) och Fabiola Cruz. De får i uppdrag att söka upp och leverera två brev. Ett till en far de trodde var död och ett till en bror de inte visste om.

Grahl gestaltar en storväxt impulsiv individ mitt uppe i en boxningskarriär medan Cruz levandegör en förhållandevis späd matematiker. Snacka om kontraster! Notarien delger publiken förutsättningarna, en docerande rollfigur som skräddarsydd för Johan Gry. Bränder pågår i många riktningar och hoppar emellan minst tre tidsplan under 2 ½ timma inklusive paus. Tre utförliga monologer inleder. I paus var en publikvärd nyfiken på mitt omdöme. Mitt korta svar: extremt förvirrande (skulle möjligen spegla krigets vansinne). Och även om det kanske inte är jämförbart att relatera till Brecht och dennes avsiktliga distanserings-effekt – pjäsen om krigs fasor saknar dessutom meta-perspektiv – uppstår ett avsevärt problem för mig. Jag betraktar istället för att känslomässigt dras med. Går därmed mestadels miste om den behållning jag bespetsat mig på. Förnimmer inte vad flera av mina kollegor tryckt på och rungat in.

Till slut sker en makaber upplösning utifrån ondskefulla gärningar, av gåtan i denna intrasslade familjehärva. Visst gestaltas scener här och var. Vi ser riktade vapen, kravallstaket, syskonparet sökande efter fakta, rödfärg i plastflaskor sprutas på plexiglas för att symbolisera tortyr och avrättningar och vi hör skräckfyllda skrik i omgångar när mammans smärta visas. Och från Johan Gry och Ove Wolf (vaktmästare med mera) delges publiken förklaringar, förvisso summariskt. Men regin redovisar i för hög utsträckning för att aktivera mig. Möjligen en distanserande teknik Ringler brukar använda sig av på exempelvis Galeasen. Anser att intrigen hade tjänat på mer utkristalliserade kommentatorer. Varför inte voice over eller projiceringar som orienterar publiken?

Ashkan Ghods övertygar i rollen som degenererad människa, obegripligt road av att utöva sin monstruösa läggning. För att håna sina offer än mer brister han ironiskt ut ut i älskat ledmotiv av Stephen Sondheim. Måste erkänna att den poetiska dimensionen kom bort för mig, även om repliker stundtals nästan innehåller en ceremoniell laddning. Beskrivningen av att ha bevittnat exempelvis en massaker mot busspassagerare ställde sig i vägen, satte sig istället på näthinnan. Medveten om att fler ur ensemblen förtjänar goda vitsord. Men i det här fallet blev jag kanske mest besviken över att detta skrämmande och gåtfulla drama inte fastnade som beräknat.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: De dödas symfoni – trots alla problem finns ljusglimtar

17 mars, 2025 by Ulf Olsson

De dödas symfoni
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 mars
Regi Matthias Glasner
Rollistan i urval Lars Eidinger som Tom, Lilith Stangenberg som Ellen, Anna Bedereke som Liv, Robert Gwisdek som Bernard, Hans-Uwe Blaur som Gerd och Corinna Harfouch som Lizzy.

Filmen handlar om livets och dödens problem. Olika sorters liv och olika sorters dödar. I centrum står Tom och de tre komplicerade livsvärldar som han på olika sätt är en del av. Alla världarna rymmer sina problem och skapar samtidigt problem i mötet med varandra. När vi möter Tom, en stund in i filmen, sker en sådan krock. I den ena världen, musikens, är han dirigent. Samtidigt som orkestern repetera inför en premiär får han telefonsamtal från de två andra världarna. Från sin mamma (Lizzy) som berättar att hans pappa (Gerd) bara blir sämre och sämre. Från den gravida vännen (Liv) som behöver hans hjälp för att ta sig till sjukhuset eftersom vattnet just har gått. Han väljer bort familjen och orkestern och åker till sjukhuset för att vara med vid förlossningen trots att barnet inte är hans.

Dagen därpå åker han hem till sina föräldrar. Pappan håller mycket riktigt på att bli sämre och sämre. Mamman orkar inte längre ta hand om sin man särskilt som hon har egna problem att brottas med. Pappan hamnar därför på ett hem. Lars besöker honom vid något ett tillfälle vilket också systern Ellen så småningom gör. De känslomässiga avstånden mellan familjemedlemmarna illustrerar på ett tydligt sätt vid begravningen. Tom hinner inte dit och Ellen tänker inte ens tanken på att åka till pappans begravning.
Efter begravningen sitter mamman och Tom och dricker kaffe samtidigt som de väntar på Ellen som så klart inte dyker upp. Tom frågar mamman om en för honom traumatisk episod från barndomen. Mamma, varför försökte du tvinga mig? Jag fattade ingenting då och inte nu heller. Mamman svarar att det var så länge sedan, hon minns inte. I samtalet enas de båda kyligt och sorgset om att de aldrig har tyckt om varandra.

Tom tillbringar mycket tid i den värld där vännen (Liv) just har fått ett barn. Han vill gärna var ett stöd för barnets mamma och han vill dessutom vara något slags pappa till barnet. Barnets biologiska fader finns också med i bilden, trots att Liv helst inte vill veta av den biologiska pappan. Det gör naturligtvis att det uppstår ett antal komplicerade och konfliktfyllda situationer mellan mamman och ”papporna”.

Inte heller livet i orkestervärlden är någon dans på rosor. Toms deprimerade vän Bernard som skrivit det stycke som de håller på att repetera är djupt missnöjd med hur orkestern tar sig an hans verk. Enligt Bernard är temat för symfonin döden, vilket ungdomsorkestern inte alls lyckas förmedla. Man kan ana att temat inte är döden i en abstrakt mening, det handlar snarare om kompositörens egen mångåriga dödslängtan. Dessutom är inte musikstycket färdigt enligt Bernard. Men efter många olika utmanande turer är det äntligen tid för premiär. Det blir en av ljusglimtar i den annars ganska mörka filmen om livet, relationernas och dödens problem.

Filmen vann det tyska filmpriset som bästa film 2024, den tyska motsvarigheten till Guldbaggen. Filmen bygger till viss del på regissörens och manusförfattarens eget liv. Det är en långsam svart dramakomedi som lyckas balansera det tragiska och de komiska på ett trovärdigt sätt. Även om filmen är som ett koncentrat av alla möjliga mänskliga problem, som hur avstånd inom familjer och mellan människor skapas och bibehålls, så har den också ljusglimtar som pekar framåt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: 1984 – blottlägger förtryckets strukturer

15 mars, 2025 by Rosemari Södergren


Foto Sören Vilks

1984
Av George Orwell
Översättning Thomas Warburton
Dramatisering Gustav Tegby
Regissör Sara Cronberg
Scenografi och kostym Lizzie Clachan
Ljus Susanna Hedin
Ljud och komposition Lisa Nordström
Videodesign och ljudkonsult Stefan Stanisic
Mask Susanne von Platen
Dramaturg Amanda Fromell
På scen Pekka Strang, Matilda Ragnerstam och Lennart Jähkel
Premiär på Kulturhuset stadsteater 14 mars 2025

När vi sätter oss på våra platser får vi ta på oss hörlurar som gör att vi kan höra många fler detaljer från föreställningen men samtidigt blir vi lite avstängda från alla andra. Spelet kan börja och vi får uppleva en resa till ett samhälle där det är farligt att tänka och där Partiet styr allt och individernas uppgift är att lyda och vara lojala i tankar, ord och handling. En skildring av hur diktaturer byggs upp.

1984 är en roman av den brittiske författaren och journalisten George Orwell, som skrevs 1948 och publicerades den 8 juni 1949. Romanen är en av världens mest kända skildringar av ett förtryckande samhälle. Tiden har gått sedan boken kom och när den nu sätts upp på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm känner jag tydligt igen både Sovjetunionen och Östtyskland men också nutidens Iran. Parallellerna är tydliga mellan nationella diktaturer och farliga sekter – samma strukturer används överallt där någon ska vara Storebror/diktator som förväntar sig de underlydandes totala lydnad. De underlydandes brist på rätt att tänka självständigt tas sakta men säkert bort i båda dessa strukturer.

Ett plus är att föreställningen inte tog upp nutiden utan låter oss själva dra slutsatser och tänka. Men det som är ett plus är också ett minus. Jag saknar aspekter som visar hur övervakningen idag inte bara sker av politiker eller religion och stater utan också av internationella kommersiella krafter som Meta/Facebook. Facebook övervakar allt vi gör online och det finns ingen support hos företaget där vi kan göra oss hörda. Om Facebooks algoritmer beslutar att vi brutit mot Metas regler stängs vi av i det antal dagar Meta finner bäst och vi kan inte på något sätt överklaga eller kommunicera med Facebook/Meta. Det är en form av övervakning som sker idag av kommersiella aktörer som skiljer sig från myndigheters och politiska partiers övervakning som skildras i boken 1984.

Frågorna om övervakningssamhället är inte enkla att ta ställning till. Övervakningskameror och övervakning av kommunikation med mobiler, surfplattor och datorer ökar. Det är verktyg för att till exempel polis ska kunna stoppa våldspiralen av kriminella gäng. Det är verktyg för att landets försvar ska kunna upptäcka och hindra terrorattacker. Att bli utsatt för en sprängning för att man råkar bo i samma hus som en släkting till en gängkriminell är inte särskilt tryggt. Å andra sidan: all övervakning kan missbrukas.

Handlingen på scen kretsar kring statens tjänsteman Winstom som arbetar med att radera och skriva om historien för att passa den berättelse som regimen vill ha för tillfället. Samhället styrs med järnhand av det allsmäktiga Partiet och dess ledare, Storebror. Winston har varit i de fattigas område och köpt en dagbok där han börjar skriva ner sina tankar. Hans tankar visar sig vara farliga, han ifrågasätter systemet. Han lär samtidigt känna en annan partimedlem, Julia. Winston och Julia inleder en kärleksaffär, också det något som är förbjudet. Sex ska bara göras för att barn ska komma till, några känslor mellan människor får inte växa. Medborgarna ska älska staten, Partiet och Storebror. Inget annat för ta plats i medborgarnas känslor.

Föreställningen är intensiv och det är otäckt. Skådespelarna är enastående. Pekka Strang som Winston, Lennart Jähkel som OBrien och Matilda Ragnerstam som Julia får högt betyg för sina roller. Samtidigt är delar av handlingen lite oklar och missar målet. Winston och Julia får kontakt med en ledare inom motståndsrörelsen och måste då lova att vara beredda att döda hundratals oskyldiga om det behövs för sakens skull. Det är ganska motsägande då motstånd mot storebror borde handla om rätten att tänka själv och inte om att lyda rörelsen blint. Ska de som kämpar inom motståndsrörelsen göra samma hänsynslösa gärningar som det förtryckande Partiet och Storebror?

Motståndsrörelsen har en hemlig bok som Winston får tag på. Han och Julia läser högt ur den. Innehållet förvånar mig. Innehållet verkar inte säga något om frihet eller rätten att tänka eller om rätten att älska – innehållet låter mer som ett udrag ur Marx Kapitalet fast med tillägget att det i 1984:s års samhälle finns en medelklass som springer överklassens ärenden.

Föreställningen är självklart värd att se, trots mina små invändningar. Den skildrar mycket som är viktigt att vi sätter fingret på och funderar kring och pratar om. En mycket intressant del av förtrycket från Storebror och Partiet handlar om ord och sanningar. Hur ord förvrängs för att betyda något annat. Ord och kommunikation är viktigt och där finns en hel del att observera i nutiden också och fråga sig vad som är tillåtet att säga och tänka och vad som är omöjligt att uttrycka.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: 1984, George Orwell, KLulturhuset stadsteatern, Lennart Jähkel, Scenkonst, Teaterkritik, Teterrecension

Filmrecension: William Tell – praktfiasko

14 mars, 2025 by Elis Holmström

William Tell
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Nick Hamm

Man kan skriva åtskilliga doktorsavhandlingar om den mardröm som är regissören Nick Hamms senaste film, men ödet säger det bäst. Mitt i den makabert gräsliga filmupplevelse som är William Tell får projektorn nog och slutar fungera, tyvärr sker det mot filmens klimax och inte innan visning. Det hade förskonat oss alla från ett praktfiasko bortom alla normala proportioner.

Nick Hamm och dennes filmografi är långtifrån imponerande – för att uttrycka det milt, det är en salig blandning av identitetslöst mög som är omöjligt att komma ihåg. För vem minns den ’’mästerliga’’ The Hole eller den minst lika ’’oförglömliga’’ Driven…
Att resultatet inte är av särskilt hög kaliber är därmed inte överraskande, men att en genuint episk bottennivå nås på nolltid är en annan historia. Dock går det att ana ugglor i mossen mycket tidigt, filmens utseende lämnar en andlös, och inte på grund av de vackra alplandskapen – det enda som överhuvudtaget kan beskrivas som drägligt associerat med filmen. Foto och allmän presentation är mer eller mindre identisk med det tyska metallbandet Rammsteins musikvideo till sin singel Dicke Titten – vars titel vi inte översätter med hänsyn till anständighet. Det är gränslöst plastigt, överdrivet, för att inte säga fult, inte blir det bättre av katastrofalt dålig kostym och smink, som måste inhämtats från utförsäljning på Buttericks butik på Drottninggatan. Här är det lösskägg som inte ens går hem på julafton och peruker så fula att publikens pupiller fattar eld, kostymerna är i sin tur lika gräsliga som de är billiga.

Tyvärr är detta bara början. William Tell nöjer sig inte med att se ut som en mardröm på steroider, varenda beståndsdel som associeras med sunt filmskapande har förvrängts och gjorts om till något hemskt. Berättartekniken är, trots en banalt simpel berättelse, anskrämlig. Hamm kan inte ens skapa sekvenser som känns det minsta sammanhängande, än mindre engagerande. Dock spelar det ingen roll, filmens karaktärer – eller rättare sagt skyltdockor, är alla en samling pappskallar som är lika ointressanta som de är patetiska. Oavsett vem vi får möta besitter de endast egenskaperna att skrika som huliganer, grymta eller flaxa med armarna. Skådespelet är av så ofattbart usel kvalité att inga ord räcker till, danska Claes Band i huvudrollen gör dock ett utmärkt jobb i att imitera en brölande köksfläkt vars drönande ljud kan driva buddhistmunkar till vansinne. Andra inblandade, som Connor Swindells och Emily Beecham, kan utan problem söka sig till professionella karriärer som riksclowner efter sina insatser här. Filmens enda två respektabla aktörer Ben Kingsley och Jonathan Pryce ser så desperata ut att man kan undra om de medverkar under allvarliga former av hot.

Eländet har dock inga gränser, då källarplanet verkar vara nått fortsätter filmen gräva sig raka vägen ned mot jordens inre. För när vi inte behöver uthärda skådespel som förlöjligar hela yrket eller skandalös inkompetens, vad gäller generella regler för filmskapande, så har vi dialogen. Den fullkomliga smörja som verbaliserar sig borde få FNs säkerhetsorgan att dra öronen åt sig. Det är teatral rappakalja som framförs helt utan entusiasm. Efter ett fåtal meningar borde biografens brandlarm utlösas för att rädda den intet ont anande publiken.

För varje sekund som går uppenbarar sig något än hemskare, däribland actionscener som befinner sig mellan det förunderligt usla och rent bisarra, brandtal som är så usla att de orsakar panik. Men mer groteskt än något annat är trots allt filmens gravallvarliga uppsyn, där humor och självdistans sedan länge har sprängts i småbitar. Projektet är fundamentalt oseriöst i hur den ser på sin publik, mer exakt som en bunt fullkomliga idioter, villiga att uthärda vilken smörja som helst.

William Tell lyckas dock med att uppfylla en bisarr paradox, att manifestera skit i sin renaste form. Detta är kort och gott fruktansvärt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 138
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in