Beetlejuice Beetlejuice
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Tim Burton
Beetlejuice från 1988 är idag i huvudsak ett fascinerade dokument vad gäller Tim Burtons utveckling som regissör. Den visar på ett utvecklingsstadium för Burtons visuella identitet. Batman från 1989 innebar en mer definitiv visuell stil för Burton, framförallt skulle den gotiska arkitekturen och användandet av skuggor komma att följa med i många år framöver. I Beetlejuice finner vi istället spår av Pee-Wee’s Big Adventure, en av regissörens mer undangömda filmer, och som i mångt och mycket visar på ett helt annat utseende än det vi vant oss vid vad gäller Burton. Men Beetlejuice innehåller också flera inslag som skulle komma att bli hörnstenar för Burtons kommande filmskapande. Det finns makalösa detaljer i kostym och miljöer, galghumor och skådespelare som lever rövare, samt ett otroligt odisciplinerat berättande.
Och uppföljaren Beetlejuice Beetlejuice blir en enda lång bekräftelse vad gäller den första filmens styrkor och svagheter. Detta innebär att Michael Keaton fortfarande skiner i rollen som hysterisk galning och gör varenda scen han medverkar i till guld. Men det för också med sig allt det där andra, den grötiga berättelsen och den torra samt sömniga humorn, som förekommer i de sekvenser som är befriade från det övernaturliga, är minst lika trista och menlösa som då.
För även om ansenlig tid har förflutit och Tim Burton gjort ett multum filmer – av högst varierande kvalitet, verkar tiden ha stått still vad gäller Beetlejuice. Där andra uppföljare tar tillfället i akt att använda digitalteknik och moderna bekvämligheter för att förhöja filmupplevelsen väljer Burton att – närmast tjurskalligt, göra allt i sin makt för att stanna kvar i åttiotalet. I ett antal intervjuer har han talat om hur han i uppföljaren önskade minimera användandet av digitala specialeffekter, samt att han – aktivt, värjt sig från att förvandla filmen till en simpel nostalgitripp. Burton påstår till och med att han inte ens skall ha sett om den första filmen som förberedelse inför arbetet med uppföljaren. Det finns därmed en ambition att röra sig framåt och att inte se till det förflutna.
Vad gäller att inte förlita sig på green screen eller datorer för att framställa den bisarra och morbida värld som Beetlejuice Beetlejuice utspelar sig i blir resultatet halvdant. Förvisso får vi fantastiska kostymer av den geniala Colleen Atwood och lika genialiskt smink och mask, men en stor förändring från den första filmen gör det visuella avsevärt mindre fängslande och fascinerande än för trettio år sedan. För till skillnad mot föregångaren har uppföljaren filmats med digitalkameror, detta innebär en sylvass skärpa som – tyvärr, leder till att den förvridna scenografin och mycket av de praktiska effekterna inte alls ter sig särskilt imponerande. Många gånger om påminner Beetlejuice Beetlejuice snarare om ett besök på valfritt spökhus på ett nöjesfält, med uppenbara kulisser som befolkas av plastiga monster och kreatur, detta eftersom det saknas några analoga element i fotot som kornighet. De gånger som det förekommer specialeffekter av den digitala sorten lämnar de också mycket att önska.
Även om Burtom påstår att han gjort allt i sin makt för att inte stirra sig blind på föregående film går det inte att undkomma att det många gånger känns som en ganska klumpig kavalkad i igenkänningshumor och halvdana referenser. Det är som en författare vars minne inte är helt tillförlitligt och där denne – omedvetet, tycks kopiera sig själv. För flera aspekter känns inte som någon kärleksfull tillbakablick utan som ren och skär repetition.
När vi inte har att göra med repetition får vi tyvärr något än mer svårsmält, nämligen den värsta sortens utfyllnad i form av Jenna Ortega och Winona Ryders mor- och dotter- relation. Ännu en gång framstår Burtons personliga hype och löften gällande uppföljaren som ihåliga. Exempelvis har Burton ondgjort sig över tanken på att behöva göra karaktären Beetlejuice det minsta politiskt korrekt. Men då det kommer till relationen och dynamiken mellan Ryder och Ortega nyttjar Burton den mest uttjatade och – provokativt, lata personregin som existerar. Ortegas karaktär känns som skapad från en form, där trotsålder och överdrivet självförtroende skapar en platt rebell som liknar en patetisk karbonkopia av Ariana Greenblatts roll från Barbie.
Winona Ryder har också haft gladare dagar, ännu en gång är det ett överspänt och stelt skådespel som känns livlöst och oengagerat. Detsamma kan dock sägas om Burtons regi i de scener som inte innehåller skräckelement eller en totalt galen Michael Keaton. Humorn är stelbent och regin avslagen och inte det minsta energisk. Berättelsen är i det närmaste ett kaos som bär med sig otroligt tveksamt tempo och ett händelseförlopp som är fullkomligt kaotiskt, många gånger känns filmen tom andra gånger överfylld.
Vad som räddar Beetlejuice Beetlejuice från total irrelevans är den alltid superba Michael Keaton. Denna gång tillbaka i en av sina mest hysteriska roller och precis lika magnetisk och förförisk som för trettiofem år sedan. Varenda scen då Keaton förekommer har en explosiv intensitet, energi och humor – som faktiskt fungerar. Detsamma kan sägas om Willem Dafoe som också bjuder på komiskt guld. Att Burton och Keaton tidigt beslutade att reducera mängden sekvenser med den titulära gasten kan nog vara ett av de sämsta kreativa besluten på länge då Keatons närvaro omvandlar filmen från något av ett sömnpiller till en sprudlande glädjebomb.
Utan Michael Keaton och Willem Dafoe hade Beetlejuice Beetlejuice behövts begravas djupt under jord och kategoriseras som ytterligare ett misslyckat modernt Burton projekt. Men den entusiasm som förmedlas då dessa medverkar är i det närmast omöjlig att värja sig ifrån.