30/8 – 1/9
Jazzkvarteret Tredje Långgatan i Göteborg
Arrangör föreningen Göteborg Classic Jazz
Kom mitt i öppningslåten med INSTANT SWING feat ANNA_MARA SÄRNHULT vilka finns på scen i LIving Room Bar på Hotell Draken vid Järntorget. Sångerskan Särnhult frontar i merparten låtar och ackompanjeras då av ett mycket rutinerat gäng vars medlemmar är pianisten Sten Löfman, träblåsaren Ole Jörgensen, kontrabasisten Jörgen Svensson samt nestorn Anders Söderling (ingick i Gilbert Holmströms legendariska kvintett på 60-talet) bakom trummorna. Melodier från en omsorgsfullt vald repertoar attraherar, egna original blandade med kompositioner av bland andra Abbey Lincoln och Joe Henderson.
Soundet var avskalat, tempot överlag återhållsamt. En trevlig spelning där nyanser premieras framför energifyllda insatser. Frågan är dock vilket omdöme som bäst passar att sätta på deras framträdande. Välgörande motvikt till den frejdiga prägel festivalen totalt sett kännetecknas av, eller en smula blodfattigt genom sin stundtals lite trevande och lågt pulserande profil? Blir inledningsvis positivt överraskad. Sjungs fint och textas tydligt av Särnhult om än utan framsvepande schwung av en vokalist som kunnat höras hos bland andra Mölnlycke Storband.
Mjukt svängigt sound dominerar i ett idealiskt ljud på en soft konsert som borde lockat fler. I extranumret Everything Happens To Me uppstår faktiskt det sprittande sound jag tidigare efterlyst. Vad ur låtlistan bör i övrigt uppmärksammas? Jo, Blues In The Closet (O. Petiford), en Beatles-cover från show på Broadway som liknar en bossa, ömsint ton på sopransax och pregnanta basgångar i ett vackert original av Löfman, Särnhults sång i Talking To Myself, det sväng som etableras av pianist och tenorsaxofonist i en Joe Henderson-komposition, scat-sekvensen i pianistens populära melodi Jazz samt en i moll draperad argentinsk komposition som fick spridning genom Jan Garbarek.
Ytterligare en akt som skiljer sig från det gängse när Göteborg Classic Jazz arrangerar, är den tribut till Chet Baker man beställt. Utmaningen förärades ”Västkustens nya trumpetstjärna” Petter Iderström Pankinaho. Till uppdraget rekryteras tre spelkompisar ur hans generation. Nämligen gitarristen Filip Johansson jämte ofta förekommande rytmsektion i form av kontrabasist Melker Törnqvist och batterist Mauritz Gullbransson. Har live lyssnat på dessa lovande ynglingar flera gånger, fast osäker på om de varit samtidigt på scen eller om de utgör en existerande kvartett. Kan inte undgå att nämna vilket kolossalt intryck Chet Baker gjorde på mig, med Åke Johansson trio för fyrtio år sedan på Nef (har den värdefulla vinylen inspelad på samma ställe ett halvår tidigare). Visst går grabbarna i land med den svåra uppgiften att åstadkomma rätt sorts fragila skepnad parat med distinkta toner, fast en dimension saknas. Syftar förstås på att vi går miste om tolkningar av Chet Bakers vokala, oftast sköra stämma.
Spännande grepp att låta en gitarrist komplettera igenkännbara melodier (förmodar att flertalet av dem förekommer i svartvita dokumentären Let´s Get Lost). Filip Johansson övertygar som sideman med i solon stilistiska drag av Kenny Burrell. Tyngden i repertoaren ligger på den då oförstörde trumpetarens 50-tal, inte minst samarbetet med pianisten och kompositören Russ Freeman. Vill lyfta fram hur kvartetten gör You And The Night, romantiska melankolin i My Funny Valentine, Now´s The Time i ett häpnadsväckande återhållsamt tempo och en snabb sak baserad på Milestones. Iderström Pankinaho fyller snyggt ut den spröda kostymen. Tekniska handlaget ger honom nödvändiga förutsättningar. Märker en uttalad förståelse för kompositionernas valörer. Gullbransson anför kompet, mestadels varsamt och ibland snärtigt pådrivande. Finner basen på Le Pub inställd aningen för lågt, vilket medför att duktig basist hamnar i skymundan.
SWING TARTURO utomhus får publiken att le, sprider optimismens tongångar. Hade inte hört dem tidigare, fast träffat deras ansikte utåt härom året. Charmiga kvartettens medlemmar heter Julia Stokes, Kristoffer Alehed, Anton Stokes och Johan Bengtsson. Glädjespridande basist Johan Bengtsson förser dem med efterfrågade rytmer, vilka ibland accentueras genom Julias cymbal och andra pinaler. På fotot ovan syns trombonist Alehed medan Anton Stokes har hand om ett, ofta virtuost, riffande sittandes med sin akustiska gitarr. Swing Tarturo har utvecklat ett oerhört spänstigt och medryckande sound i en klämmig anda av New Orleans sound. Man försenas på grund av trassel med akustiken och oturligt nog lider konserten av att ljudet saknar tillräckligt med tryck och istället låter distanserat, något sångerskan Julia, trakterar också ficktrumpet och tamburin, förmår kompensera för, även om jag skulle haft större behållning om de sluppit ljudproblem.
Uppskattar nyanserna, deras egenartade stil och okonstlade uttrycket plus originella sättningen. Förknippar vad de uträttar med en schlagerdoftande amerikansk sångbok anno 1900-talets första decennier. Framrullande St. Lois Blues exempelvis görs galant i en samtidigt stolt och dystert hållen version. Med lika raffinerade som enkla knep får man med sig publiken. Julias spetsiga röst är en stor tillgång, likaså hur den ackompanjeras av en sammansvetsad enhet. Onekligen duktiga musiker! Och när Julia spelar på sitt blåsinstrument refererar jag till och med till Don Cherry. Hemma skulle jag sannolikt inte lyssna på dem. Dock, kvartetten fungerar alldeles utmärkt som uppsluppen liveakt.
RIVER JAZZ & BLUES BAND från Danmark har turnerat i Europa i över femtio(!) år. Hör sextetten i kristallklart ljud i Auktionsverket Kulturarena (jobbade kuriöst nog i samma lokaler ett par år på 80-talet). Deras sound får mig att tänka på en klassisk replik ur filmen Sven Klangs kvintett, när Christer Boustedts alter ego häver ur sig ”alla danskar spelar dixie”. I främre ledet står trumpetaren Torben Lassen, trombonisten Allan Bjerregaard och Filt Kristensen med träblåsinstrument (huvudsakligen tenorsax). Ryggraden utgörs av pianisten Jens Nörholm, Jörgen Nielsen på kontrabas samt batteristen Tobias Leonardo Pedersen. Dessutom sjunger flera av dem, oftast Lassen som välkomnar oss vokalt i deras öppning, ett piggt original. Om jag trots musikernas introduktioner på danska urskiljer somligt av vad de förtäljer, mixas standards med egna kompositioner i samma anda, traditionell jazz eller blues. Ett klokt beslut att införliva blues i repertoaren, eftersom förekomsten av ganska glättigt tonspråk då tillförs en rikare flora av känslor. På sluttampen sker förresten ett kul inslag när blåssektionen vandrar ut bland publiken. ”Tilltaget” följs upp genom ett suggestivt bluesnummer vars verkan känns befriande. Och registrerar en härligt röjig final betitlad Jump, Jive And Make A Way.
Uppenbart begåvade herrar förenas i en gemensam vision med en proffsig show, men i ärlighetens namn stannar inte ensemblespelet kvar hos mig. Det i hemlandet lanserade begreppet ”hygge-jazz” dyker upp hos mig. (Till den adderas som nämnts blues plus alster med latin-substans och enligt uppgift spirituals.) Följdriktigt nämns giganten Jesper Thilo vars nivå River Jazz & Blues inte riktigt förmår tangera. I jämförelse framstår sextetten med undantag för ett par blueser som surfande på ytan, förvisso eminent samtrimmade. Spännvidden är ändå en plusfaktor: från molldraperade Friendless Blues till exalterande rytmer i It Takes Two kryddade med en arsenal av rytminstrument jämte de oförargliga jazzmelodierna.
Jazzshow-orkestern Carling Family som också ägnat sig år cirkuskonster verkar innehålla osannolikt många musicerande individer, nästan samtliga släkt eller i en relation och bara i få fall rekryteras vänner. I år gavs minikonsert efter paraden på Ystad Jazz Festival och i fjol sågs den yngsta generation med tre systrar anförda av oefterhärmliga Nanna på Kulturkalaset i Göteborg. Nanna Carling (född -97) på sång och böjd sopransax tillsammans med sina yngre systrar Petronella på trombon och Linnea på banjo representerar den yngsta Carling- generationen av spelglada jazzutövare. De blickar tillbaka mot exempelvis Sidney Bechét och Louis Armstrong, har turnerat i såväl Tyskland som USA och Asien. Saknar anteckningar från publikdragande utomhuskonsert med NANNA CARLING SWING BAND. Var heller inte med från början till slut (ville vara i god tid för gig med Grammis-belönade Dina ögon på Kungstorget), vilket innebär att jag inskränker mig till en kort betraktelse.
Saknar namn på vikarierande mannen på kontrabas. Trumslagaren heter Thiery Marazanye och träblåsaren som inte finns angiven programmets presentation av denna obändigt upphetsande lektion i traditionell jazz är, om korrekt info snappas upp Mattias Karlsson (tenorsax o klarinett). Nanna håller hov med humor när vi blir upplysta om musiken. Frågor slungas kontinuerligt ut på ett roligt forcerat vis, vilket ökar underhållningsvärdet. Poängteras att bandet trots allt är demokratiskt, att samtliga får välja låtar. En av dem det briljeras i är Basin Street Blues. Vad man skickligt destillerat fram är en direktverkande interaktion, vars positiva energi smittar av sig på oss lyssnare. Ska man vara krass kan påstås att sprittande, samspelta swingbandet mest roar för stunden; en genre genomgående renons på olika skikt i soundet.