To The End
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Toby L.
I en scen tydliggör Blurs sångare Damon Albarn – med eftertryck, att bandets återförening 2023 inte fick vara någon dammig nostalgi-akt, därav behovet att spela in ny musik innan två gigantiska spelaningar inför åttiotusen personer på massiva Wembley Stadium. Även om Albarns intentioner må vara uppriktiga går det inte att undkomma att historien tycks upprepa sig. Lagom tills att To The End har premiär har vi fått beskedet att Oasis återförenas, med andra ord är de två kombattanterna från det så kallade brit-pop kriget tillbaka. Och även om Albarn och hans kumpaner gör allt de kan för att framstå vitala rent musikaliskt går det inte att undkomma att både Blur och Oasis numera är distinkt brittiska uttryck. För där båda banden fortfarande är relevanta och har förmåga att skapa masspsykos på valfri fotbollsstadium i Storbritannien har Blur samt Noel och Liam Gallagher varit delegerade till chockerande små arenor då de lämnar hemlandet. Därför är det omöjligt att inte se Blurs återförening som något annat än en hoppfull och naiv föreställning kring att 1990-talet aldrig tog slut och att England fortfarande dominerar vad gäller kulturell relevans.
Men Blur är – och var, en mycket annorlunda grupp mot de uppkäftiga bröderna Gallagher. Något som tydliggörs under dokumentärens gång. Blur är till sin struktur snarare besläktat med U2, där alla bandmedlemmar spelar en avgörande roll, även om Albarn utgör gruppens kreativa centrum. To The End vill inte heller vara någon övergripande studie i bandets historia, istället är allting centrerat kring inspelning av skivan The Ballad Of Darren och repetitionen inför turnén som inleddes 2023. Detta gör det hela aningen mer tillgängligt för icke-fans – inklusive undertecknad. Istället blir det en resa i gruppdynamik och en – överlag, god inblick i det arbete och de procedurer som sker innan konserter av skalan gigantisk äger rum.
Det är framförallt fascinerande att se parallellerna mellan bandet och publiken inför den stundande konserten, hur spänningen och nervositeten förekommer hos båda parter och den faktiska ångest som framträder sekunderna innan bandet kliver på scen. Dessa ögonblick må ha setts förut i andra dokumentärer men är alltid lika intressant att beskåda. Scenariot att spela inför tiotusentals hängivna fans är ett fåtal förunnat och att få en kort inblick i skeendet innan scenen förblir fascinerande.
Trots dessa intressanta moment lämnar själva filmen en hel del att önska vad gäller det hantverksmässiga och strukturella. Även om det förekommer en rad intervjuer med bandmedlemmarna känns de många gånger om oerhört ytliga. Regissören Toby L. har erfarenhet från ett fåtal konsertfilmer och musikvideos men inte mycket mer. Att det därmed uppenbarar sig en stark känsla av ovana och okunnighet är föga förvånande. To The End använder en simpel tredelad struktur som på ett klumpigt sätt rör sig mellan sina akter. De privata stunderna då bandmedlemmar tvivlar, och ifrågasätter sig själva och sin roll i bandet, kortas ned för att avancera filmen till nästa sektion. Detta leder till att ett antal sekvenser där de traumatiska delarna av bandets historia berörs – som drogmissbruk och stridande kreativa viljor, destilleras ned till tradiga montage där bandmedlemmarnas diverse intervjuer förvandlas till ödesmättade berättarröster, stunder som blir till ett hopplöst navelskådande.
Det görs inte heller några ansträngningar att tydligt differentiera eller förtydliga vad som gör Blur unika, varken musikalsikt eller som grupp. Några vidare intima porträtt av medlemmarna är det inte tal om, istället känns filmen som ett alster för de som redan är frälsta.
Som dokumentär betraktat är To The End ytterst konventionell men därmed också funktionell. Om filmen ger tillräckligt med insikter och djupdykningar i ämnen som de mest dedikerade följarna drömt om är upp till de mer bevandrade tittarna att besvara. Men med tanke på att filmen är tänkt att ackompanjera en två timmar lång – och ytterst kompetent, konsertfilm från en av spelningarna på Wembley Stadium, får det hela ses som ett ytterst attraktivt paket för de som vidhåller att Girls and Boys trumfar Don’t Look Back In Anger alla dagar i veckan.