30/8 – 1/9 2024
Jazzkvarteret Tredje Långgatan i Göteborg
Trots att undertecknad inte alls är någon kännare av den tidiga, traditionella stil som på 50-talet blev på modet under namnet revivaljazz, anlitades jag som subjektiv skribent (recensent med andra ord). Lyckligtvis expanderades den förväntade formeln i olika riktningar denna gång, något som gynnade festligheterna och breddade tilldragelsen. Instämmer i en av arrangörernas slutsats att det blev en lyckad festival, med utövare från sex länder på lika många scener. Kan tyckas underligt att den förlagts till en helg när så otroligt mycket pågick parallellt i staden, inte minst livemusik. Gjorde personligen avstickare till Nef, Kungstorget, Utopia och Grönsakstorget för att annan livemusik lockade. Ändå hanns en hel del med i behaglig väderlek bland till synes nöjda deltagare under en minst sagt intensiv helg.
Om jag hade rätt information ingick några av konserterna i Kulturkalasets program, lockade på så vis stora skaror av åhörare. (Fick med egna ögon bevis på tillströmningen till framträdanden med All In Trio feat Terese Lien Evenstad, Vier Brillen och folksamlingen när Nanna Carling Swing Band musicerade utomhus.) Däremot kunde noteras att somliga spelningar på exempelvis Auktionsverket borde lockat fler. Festivalen arrangerades av föreningen Göteborg Classic Jazz med stöd av ett antal sponsorer. Schemaläggaren ska harangeras för ett smart upplägg. Dels att scenerna låg så nära varandra, dels att man genomgående fick flera möjligheter att uppleva varje grupp/ artist. Vid lunchtid på fredagen invigdes evenemanget med den parad som dokumenterats på bild ovan. Ska försöka sovra bland mina anteckningar för att undvika en alltför lång betraktelse.
Tributen till Billie Holiday av THILINI GULDBRAND & BÄCK BROTHERS går rätt in, gör avtryck på intima krogen LE PUB. Kan avslöja att jag är väl förtrogen med kvartett och sångerska och hört programmet en gång tidigare. Bäck Brothers som numera består av David på klaviatur, Anders på altsax, Samuel Olsson på kontrabas samt Adam Ross bakom trummorna har förgyllt scener i grannskapet under decennier. Thilini sjunger med ackuratess visor, jazz, blues, folkmusik och har ett program om Janis Joplin plus ett om kvinnliga pionjärer på repertoaren. Haft nöjet att recensera dem flera gånger.
Genom att tolka och berätta om en direkt igenkännbar unik röst tillförs svärta. Att Holiday inte skyggade för den bistra verkligheten bidrog till hennes ikoniska status. Leveransen av energi går inte att ta miste på hos Thilini, som imiterar begåvat på sitt vis vad som sannolikt är en av hennes förebilder. Vi som ganska ofta fått tillgång till hennes vokala förmåga kan skatta oss lyckliga. Dessutom umgås hon undantagslöst i kreativa sällskap vilka här står för utförliga, utsökta tillägg. Efter en innerlig, släpig öppning inträffar första fullträffen i bluesigt gungande Love Me Or Leave Me vars text sjungs omväxlande på originalspråk och svenska. Man fokuserar på kompositioner framtagna i samarbete med Lester Young jämte egna rariteter från Lady Day. Tillfredsställande ljud om än något för högt framför den plats som gjorts till scen i en prisvärd krog med loft. Ofrånkomliga hits såsom Strange Fruit med gripande solo på altsax och God Bless The Child i ett uppdaterat beat med djärva utvikningar, mixas i sista fasen med Billies egna låt Left Alone, vars långa intro av David Bäck och stämman från huvudpersonen får konserten att kulminera.
Fann ingen anledning att lämna lokalen, även om JOHANNA LILLVIK & BLUES ESCAPE kunde ses på Utopia tidigare i år i en underbar tillställning. Under cirka en timme bjuder hon och fyra stadiga män på en ytterst gedigen rhytm & blues show. Ska nämnas att nu var ljudet snarare aningen för svagt där jag tagit plats under lågt tak vid baren för att samtidigt äta prisvärd middag. Lillvik är en expressiv artist med flera fängslande sidor. I förfjol recenserades komplex skiva i eget namn (3/5), i fjol en utomordentlig tribut av Förnuft och känsla feat Lillvik vilka tolkade jazzkompositioner av Åke Johansson. Blues Escape består av elbasisten Lars Mellqvist, pianisten Örjan Hill, Åke Göransson på trummor samt Torbjörn Stenson på tenorsax/ elgitarr.
Efter en signifikant släpig inledning etableras interaktionen med publiken. Johanna säger att de föredrar musik från förr, vilket märks också i egentillverkade låtar. Tilltalas av call and response-teknik i souljazz av bästa snitt. Rytmsektionen svänger subtilt oavbrutet medan Stenson garnerar med fraser och figurer på sitt blåsinstrument respektive gitarr. Örjan Hill gör sig gällande i allt högre grad ju längre konserten pågår, dominerar galant i en boogie-woogie till minne av Pete Johnson. Här finns ett bejakande up tempo-stuns som också erinrar om giganten Jerry Lee Lewis. Ur ett flertal melodier utvinns överhuvudtaget läckert sväng och Lillviks pipa har oss i sitt fasta grepp. Kanske en smula oturligt att jag valde att sitta i ett krypin, vilket gjorde att trycket från musiken inte till fullo kändes i kroppen. Höjdpunkter? Uppfattade tyvärr inte alla presentationer gjorda av Johanna eller Lars. Uppskattar Ray Charles-viben i låt förknippad med en av Billie Holidays förebilder, ösiga dängan Information Blues (R. Milton), hur ledigt alla ingredienser samexisterar i Mr Bojangles och som kronan på verket paradnumret Do I Move You? (N. Simone). Basgången, anslaget på digitalpianot, Tobbes riffande, Göranssons tajming och vokala passionen tar mig i besittning.
Blev triss i konserter på Le Pub i och med att MAMA SHAKERS stod näst på tur, vilket skulle skett tidigare. Men på grund av flygstrul genomförde de den första av två konserter under festivalen cirka två timmar senare än beräknat. Det New Orleans-influerade bandet med säte i Paris är tillbaka på allmän begäran, fast nu med ny sättning. Kvintetten bildades 2016 av svenska Angela Strandberg som sjunger, lirar trumpet och spelar på tvättbräda. Hon omger sig med idel män: Hugo Proy (klarinett), Baptiste Hec (nylonsträngad(?) gitarr), Gabriel Seyer (kontrabas) samt William Ohlund (banjo). Att Strandberg står för mellansnacket faller sig naturligt i denna franska omgivning. Kan meddela att jag hörde dem som hastigast i fjol under slutskedet av paraden på Ystad Jazzfestival. Gruppen specialiserad på låtar från det glada 20-talet jämte en anstrykning av bluegrass uppträder med auktoritet, som ett ytterst tajt band där männen körar i ett företrädesvis ystert mallat beat. Vi befinner oss således överlag i jazzens första guldålder.
Fascinerande att följa hur vokala inslagen ackompanjeras, bryts upp i raffinerade instrumentala solon. Registrerar charmerande lättlyssnade melodier, lätta att dras med i. I en snabb sak kliver klarinettisten fram och sjunger lead. Med tanke på kemin medlemmarna emellan kan man tro att kvintetten hållit på betydligt längre. Första krönet nås i Mess Around, i form av en bluesig fördjupning genom eggande rytm. Underfundigt sound uppstår! Det nosas på countryfåran i låt som Hank Williams gjorde populär jämte i eget original. En lågmäld blues i maklig takt utvecklas till en av konsertens mest givande stunder. Man tvingas kasta om i låtlistan när en banjosträng går av, men sedan blir det till slut desto mer åka av i When The Banjo Played Everybody´s Walking Away. Som avrundning sjungs och spelas energiskt om zombies. Finns egentligen inget att anmärka på. Sammanfattningsvis å ena sidan en kul konsert med ett mycket duktigt gäng, å andra sidan en aning enahanda i längden för otränade öron.
Återvänder på kvällen efter att ha varit på Nef och upplevt en fusionfest med Jojje Wadenius och Cleo-bandet. Hinner i god tid till andra set av Stockholm Swing All Stars vars senaste skivor jag recenserat. Har hört stjärnorna live minst tre gånger tidigare. Häromåret firades en 20-årig karriär. Frontande blåssektion innehåller Fredrik Lindborg på främst tenorsax, Klas Lindquist på altsax och klarinett, Karl Olandersson på trumpet och sång samt Dicken Hedrenius på trombon. Bakom dem huserar deras ålderman Göran Lind med sin slap bass teknik, batteristen Mattias Puttonen och pianisten Dabiel Tilling.
Bandnamnet förpliktigar. Det råder dock ingen som helst tvekan att de välekiperade herrarna lever upp beteckningen. Minst tre av blåsarna driver framgångsrikt egna projekt och Tilling märks frekvent i högkvalitativa sammanhang. Ska inte fördjupa mig mer i imponerande meriter, bör däremot påpekas att den på samma gång seriösa som leklystna konstellationen dessutom behärskar det mer avancerade bopp-idiomet. Instämmer i Lindquists omdöme (träffade honom på jam efteråt), att man agerat avslappnat, vilket resulterade i en synnerligen njutbar stund i oklanderligt ljud.
Lyser av spelglädje hos rutinerade gentlemän av vilka blåssektionen bländar på sedvanligt maner. Alla ges plats i framkant, några i större utsträckning än andra. Mattias Puttonens påverkan på deras sofistikerade sound bör särskilt framhållas, dennes manövrar och solo är en upparbetad attraktion i sig. Vad ur anteckningar ska tas med? Gör det enkelt för mig, listar en handfull höjdpunkter. Hur trumpeten lösgör sig efter originellt intro till A Night In Tunisia. varpå tenorsaxen tar vid. Stardust i arr av Dicken Hedrenius som liksom drar benen efter sig förför, accentuerat av Tillings känsla anslag. Individuella skickligheten är hisnande! Vidare Lindborgs inspirerade utflykt i vad som liknar en rumba, Count Basie-stuket i ett outro, Lindquists lyriska hållna spel på klarinett i vackra molltoner, Tuxedo Junction med feature av Göran Lind, hur solisterna glänser i kvickfotade Cherokee och en fantastiskt polerad version av Ain´t Misbehavin´ som leder tanken till klassiska Smokerings. Ekvilibristerna avslutar med en av Ellingtons mest älskade up tempo-melodier.
Under lördagen blir första anhalt Contrast Public House. Ser återigen ett kollektiv jag tidigare recenserat live och sett i Ljungskile. Har dessutom hört sångerskan glänsa live ett par gånger med storband, beatbaserad trio och med ackompanjemang från pianist. Talar om SWEET LITTLE ANGELS & JOHANNA HJORT vilka fiskar i bluesens och soulens mest näringsrika hav av svängig och innerlig musik. Hävdar efteråt till dem att man uppvisat synnerligen god dagsform. Samtliga tar sig instinktivt till samma pulserande eldorado. Vågar man sig på att generalisera kan fastslås att vi får kvintessensen av beat och ballader framodlat mestadels av svarta musikskapare.
Sweet Little Angels består av på Västkusten välkända musiker med många uppdrag på sina cv:n. Medlemmarna heter Dan Helgesen (hammondorgel), Tobias Grim (gitarr), Tobe Stensson (tenorsax), Mats Boogh (elbas) samt Tomas Olsson (trummor) och i blickfånget finns sångfågeln Johanna Hjort. Under cirka en trekvart avverkas ett knippe ösiga alster samt ett par innerliga ballader. Till tongångar vi känner igen adderas väl valda rariteter.
Åtråvärd ton anges omgående genom en fartfylld Let The Good Times Roll. ”Kul att man införlivat bluesakter i festivalen” kommenterar Hjort som sjunger med enorm kraft utan att tappa fokus. Beundransvärd inlevelse i texterna! Fängslande dänga kryddas med avancerade taktbyten och en vibrerande spiritual skvallrar om bandets kompetens jämte sångerskans standard, fogas samman till en av konsertens klimax.
Utan att på något sätt te sig förutsägbara reagerar vi mottagare direkt på vad som förmedlas. Rytmsektions häng och tajming förtjänar beröm medan de tre melodileverantörerna inspirerat ägnar sig åt att brodera ut gungande, alternativt djuplodande teman. Ett anmärkningsvärt påkopplat band (förvisso ingen överraskning) triumferar i Dr. Feelgood, sällan spelade Mercy Mercy Mercy av Joe Zawinul från 1966, i en instrumental shuffle där härliga solon fyller ut temat samt i flera andra låtar jag saknar titel på. I samspelet med varandra och interaktionen med karismatisk huvudrollsinnehavares stämband, tar man sig upp på extatiska höjder. Ingen tvekan om att Johanna Hjort & Sweet Little Angels kände sig hemma på en Classic Jazz Festival. Publiken involveras på slutet i ett oemotståndligt, repetitivt fyrverkeri av riff.