• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Jag är Ozzy – obligatorisk läsning för besökare på Sweden Rock

27 april, 2011 by Rosemari Södergren

Ozzy Osbourne är största rubriknamnet på Sweden Rock i sommar, för att använda svengelska så headlajnar han festivalen.
Jag har precis läst hans biografi ”Jag är Ozzy” som sedan ett tag finns i pocketupplaga, ett format som lämpar sig utmärkt att ha i jackfickan på pendeltåget eller tunnelbanan.

Rockikoners biografier kan vara rätt tjatiga, när de skryter om alla droger de tagit och alla tjejer de haft sex med. Ibland, när jag läste skräckrockaren Marilyn Mansons biografi hade jag svårt att ens tro på det. Det var så mycket att han borde varit totalt urblåst i hjärnan för tjugo år sedan, typ.

Men i Ozzys biografi känns det äkta. Boken är väl skriven så att han berättat för Chris Ayres som sedan skrivit ned det på ett sätt att det känns som att sitta bredvid Ozzy och han själv berättar.

Ozzy berättar om sin uppväxt i det fattiga arbetarkvarten i Aston i Birmingham. Han berättar hur hans båda föräldrar jobbade och slet inom industrin. Men med sex barn var de ändå ständigt fattiga och hade ekonomiska bekymmer. Det säger mycket om orättvisorna i samhället. Arbetarklassen är nedtryckt och Ozzys analys är träffsäker: när det inte hjälper hur mycket de än jobbar blir de ändå inte av med de ekonomiska bekymren.

Black Sabbath bildades i Birmingham 1968 av Ozzy Osbourne (sång), Tony Iommi (gitarr), Geezer Butler (bas) och Bill Ward (trummor). Bandet blev känt för sina skandalösa uppträdanden och skapade något helt nytt i musikbranschen med sitt tunga beat och texter fyllda av ockultism. Deras skivor, till exempel Paranoid och Sabbath Bloody Sabbath, sålde guld- och platina många gånger om på 1970-talet och de rankas som tidernas näst bästa hårdrocksband, bara slagna av Led Zeppelin.
Men det kostade på. De var grova narkotikamissbrukare och alkoholister alla fyra. Ozzy berättar, som det känns, ärligt om den tiden. Han har också en krass syn på sig själv och menar att han är långt ifrån någon casanova, utan fick ta de tjejer som blev över.

Droger slår ut människor och gör dem knäppa, speciellt när det handlar om sådana mängder och i sådan blandning som Ozzy tog dem. Han berättar också om riktigt idiotiska saker han gjort när han varit påtänd, som när han slog sin styvdotter eller sköt ihjäl höns. Vissa saker han gjort är så vidriga att om jag varit anhörig till honom skulle jag ha svårt att förlåta. Det verkar som han delvis skrivit boken lite för att kunna be om ursäkt. Absolut något som är bra. Alldeles för många människor har svårt att erkänna att de gjort något fel.

Ozzy har ju fått en slags andra och till och med tredje chans. I och med såpserien ”The Osbournes” har han fått en utvidgad och större publik.

Jag tycker det är skönt att se ett exempel på att det går att resa sig och ta sig ur sådan skit som droglivet. Sedan kanske Ozzy inte är den person jag vill vara kompis med, han lär ha ställt upp till stöd för George Bush i ett presidentval till exempel. Men jag har fått ökad respekt för Ozzy efter att ha läst biografin.

Malin The Writer skriver i sin recension:

Jag har läst ganska många biografier genom åren, och tyvärr är det så att den ena är den andra lik. Just den här biografin tänkte jag att den nog skulle vara lite som att läsa Mötley Crues eller Marilyn Mansons biografi en gång till, men det visade sig vara något helt annat. ”Jag är Ozzy” har en hel del ingredienser som de båda andra saknar, och det är 1. Variation 2. Humor 3. Ärlighet.

Jag är Ozzy
Författare: Ozzy Osbourne
Författare: Chris Ayres
Översättare: Linnea Olsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201005
ISBN10: 9113027840
ISBN13: 9789113027845

Läs även andra bloggares åsikter om Ozzy, biografi, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Biografi, Ozzy, Recension

Recension: The Head And the Heart: The Head And the Heart

27 april, 2011 by Rosemari Södergren


Artist: The Head And the Heart
Titel: The Head And the Heart
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 13 april 2011

The Head and the Heart kommer från Seattle och måste väl definieras som ett band som skönsjungande folkpop med intelligenta texter. Någonstans mellan Ryan Adams, Fleet Foxes och Okkervil River.

Flera av sångerna är vemodiga och vackra, men det höga betyget får de får spåren som ”Coeur D’Alene” och ”Ghosts” som är lite mer fartfyllda.

Det amerikanska NPR:s musikkritiker jämför bandet med Crosby, Stills, Nash and Young, och det är ett oerhört gott betyg:

The five twentysomethings met a little more than a year ago during a weekly open mic at a Seattle bar. Chemistry was instant, and a collective love of classic folk harmonies (a la Crosby Stills Nash and Young) was evident, as was a natural knack for fortifying melancholic Americana sounds with the bright, powerful structures of pop songwriting. Collaboration was also quick, and the group released its self-titled debut in July, where it proceeded to sit atop local charts for weeks. A little more than two months after the album’s release, the band has vaulted from its open-mic origins to opening for Vampire Weekend at Seattle’s 2,800-seat Paramount Theater.

Debutalbumet visar att The Head and the Heart är ett band att hålla utkik efter. Hoppas de blir bokade till någon svensk festival snart.

På bandets hemsida bjuder de på två av låtarna gratis.

Betyg 4 i Sydsvenskan

Här kan du lyssna på The Head and the Heart på Myspace.

Läs även andra bloggares åsikter om The Head And the Heart, folkpop, recension, musik, Seattle

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: folkpop, Musik, Recension, Seattle, The Head And the Heart

Thor, en av årets storfilmer – recensionen

27 april, 2011 by Redaktionen


Thor
Betyg: 3
Premiär: 27 april 2011

En av årets första storfilmer är här, Thor. Det var ganska höga förväntningar på den här filmen efter den hårda marknadsföringen och jag tycker att filmen uppfyllde förväntningarna. Filmen var bra, men jag älskade den inte.

Någon har släppt in jättar från Jotunheim och därmed förrått Asgård. Detta sker när Oden (spelas av Anthony Hopkins) ska kröna Thor (Chris Hemsworth) till kung och ceremonin avbryts innan han blir kung. Thor är rasande. Denna incident betyder att freden mellan Asgård och Jotunheim är över och Thor vill ge tillbaka omedelbart. Oden, som är gammal och vis, förbjuder detta. Loke (Tom Hiddleston) lyckas övertyga sin bror om att ta sig till Jotunheim ändå och visa dem vad Asagudarna går för, så Thor, Loke och ett gäng andra gudar far till Jotunheim. Heimdall (Idris Elba) vakar över bron Bifrost, som är den enda länken från Asgård till resten av universum, men det tar inte lång tid innan Thor har övertygat honom och han låter dem fortsätta.

När de kommer till Jotunheim tycker de andra i gänget att det känns fel att vara i jättarnas rike och att de borde återvända innan någon skada har skett. Men Thor är arrogant och vill visa sin far att han är modig och stark nog att besegra jättarna på egen hand, så de fortsätter. Snart visar det sig att striden blir svårare än de trodde och Oden måste rädda dem.

Oden är vansinnig på sin son som nu har garanterat att ett nytt krig mot jättarna. Han bannlyser sin son och Thor hamnar på jorden tills han har lärt sig sin läxa. Han kan bara få tillbaka sin älskade hammare om han visar sig värdig att vara kung i Asgård.

Medan Thor kämpar sig igenom världen i Midgård där han träffar på forskarna Jane Foster (Natalie Portman), Erik Selvig (Stellan Skarsgård) och den roliga Darcy Lewis (Kat Dennings), hamnar Oden i en av sina djupa sömnperioder när han behövs som mest och Loke tar över tronen.

Om man är en fan av Marvels superhjälte Thor så kommer man troligen tycka om och känna igen sig mycket i den här filmen. Det verkar som om regissören Kenneth Branagh verkligen har försökt återskapa Marvels version av gudarna och Asgård. Men om man inte är bekant med Marvels superhjälte så kan man undra vad som har hänt med Asgård som har blivit någon slags modern scifi-planet.

Skådespelarna var noga utvalda. Redan efter de första två minuterna av filmen i en scen med Stellan Skarsgård och den oscarsbellönade Natalie Portman förstod jag de har satsat på att få de bästa skådelspelare som går att få. Chris Hemsworth är verkligen trovärdig som en arrogant och mäktig nordisk gud.

Någonting som dock förbryllade mig var att i den här filmen var jätten Laufey en man medan i nordisk mytologi är Laufey Lokes mor. Jag undrade hur det kan komma sig att denna film kunde göra en sådan miss så jag gjorde lite research efteråt och tydligen så är Laufey Lokes far och kung över Jotunheim i Marvelserierna. Troligen beror det här könsbytet på att tecknaren av Thor serien missuppfattade den nordiska mytologin och råkade göra Laufey till en man.

I övrigt var filmen bra, men inte fenomenal. Det är tveksamt om det är värt att se den i 3D. Vissa scener i Asgård var visserligen väldigt vackra med 3Deffekten men andra scener, som när Thor befinner sig på jorden, hade de inte behövt vara i 3D alls.

Läs även andra bloggares åsikter om Thor, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, thor

Kejsar Fukushima borde spelas runt om på universitet, i kommuner …

27 april, 2011 by Rosemari Södergren

En kvinna från Tokyo och en man från Tjernobyl. De sitter på var sin fåtölj och läser med allvarlig stämma upp sin berättelse om när kärnkraften slog till och förändrade deras liv.
Kejsar Fukushima är en slags monolog fast med två personer som växlar sinsemellan och läser upp sin berättelse. Johan Holmberg och Elin Klinga läser sina karaktärers berättelse med allvar och stor närvaro, starkt och fyllt av respekt för människors öden.

Den högaktuella nyskrivna pjäsen Kejsar Fukushima skrevs av dramatikern Jacob Hirdwall för Dramatens Japankväll Tetsudai 11 april. Premiären var fullsatt, och fler än vad som rymdes i salongen tvingades att vända i dörren. Publiken fick därför en ny chans att se denna enaktare med kärnkraften i fokus, tisdagskvällen den 26 april, som dessutom var 25-årsdagen av Tjernobyl-katastrofen.

Jacob Hirdwall skrev inför premiären några rader om processen bakom pjäsen, på Dramatens blogg:
Det sägs ibland att teatern har svårt att berätta om samtiden, att det går så lång tid från idé till en färdig föreställning att aktualiteten riskerar gå förlorad. Med kortpjäsen Kejsar Fukushima vill vi här på teatern se om det är möjligt att korta ned processerna och ändå samtidigt berätta något väsentligt om något som sker just nu, i vår omvärld. Vad som kan ta allt från 6 månader till 2 år har denna gång fått ske på 3 veckor, varav pjäsen tog ungefär 1 ½ vecka i anspråk.

Pjäsen som bara är en timme lång tar upp kärnkraften på ett starkt sätt, speglat genom drabbade människors liv. Jag såg att Svenska Dagbladets teaterkritiker tyckte att föreställningen måste upp på Dramatens ordinarie repertoar. Jag tycker den borde spelas mer än så. Den borde åka på turné runt om i landet och åtföljas av samtal och diskussioner.
Kärnkraften är en alltför stor fråga för att sopas under mattan. Bara vetskapen om att avfallet måste förvaras i hundratusentals år borde få varenda människa att fundera på om vi inte borde sätta in alla krafter som finns på att hitta tryggare, säkrare och mindre farlig energi.

Pjäsen kommer även att sändas av Radioteatern 7 maj.

Manus/regi Jacob Hirdwall, Medverkande Johan Holmberg, Elin Klinga, Ljuddesign: Fredrik Söderberg

Lars Ring skrev i SVD:

Kejsar Fukushima är en stark och obeveklig text som man lämnar skakad med insikten att människan gör vad som helst för att skaffa sig ständig tillgång till energi. Hirdwall berättar om Hiroshima och om det monster som människan släppt loss. Han berättar om zonen utanför Tjernobyl där kriminella nu tillverkar narkotika och lever fritt eftersom ingen vågar sig dit. Vad man än tycker om kärnkraft förtjänar Kejsar Fukushima absolut en plats bland den övriga repertoaren.

Relaterat: Dramatenbloggen

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, Fukushima, Tjernobol, Elin Klinga, Johan Holmberg, teater, Dramaten

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Elin Klinga, Fukushima, Johan Holmberg, kärnkraft, Teater, Tjernobol

Shelby Lynne på Göta Källare – som anpassad för en vardagskväll i en källare i Stockholm

27 april, 2011 by Redaktionen

Shelby Lynne är en av mängder av begåvade country/folkartister från USA. Artister som ytterst sällan når Sverige, på Göta Källare i Stockholm hade dock dryga hundratalet besökare det stora nöjet att lyssna till Lynne.

Lynne är i samma skola som Gillian Welch, Laura Veirs och Allison Moorer, men hon har bättre röst än Welch, är en bättre låtskrivare än Veirs och mindre hitinriktad än Moorer. Hon är som anpassad för en vardagskväll i en källare i Stockholm. Tillsammans med John Jackson på elgitarr och munspel lyckas hon fylla konsertlokalen med skön stämning.

Som förband får vi den svenska countrystjärnan Christian Kjellvander som bland annat bjuder på en finstämd Two Souls. Men han når inte i närheten av vad Lynne och Jackson skapar. Det är inte mer än rättvist att nämna båda. Visst är det Lynnes låtar och det är hon som sjunger, men utan Jacksons gitarrspel hade kvällen varit ganska blek. Nu får vi istället flertalet låtar där Lynnes akustiska gitarr ackompanjeras av Jacksons ens pockande, ens storslagna ljudlandskap som utsmyckar de i grunden ganska enkla countrylåtarna med bluesstänk. De är samspelta och det är tillsammans de skapar de bästa stunderna på konserten.

Dreamsome är en av de finare låtarna, och Jacksons gitarrspel får hela lokalen att koncentrerat ta till sig varje del av fingrarnas rörelser över strängarna. I If I Were Smart ger Jacksons gitarrspel låten sin säregna
karaktär tillsammans med Lynnes direkta och ärliga röst. Rösten är som gjord för countryballader och när hon lyckas, som i de nämnda låtarna har hon faktiskt få överkvinnor. Här är Emmylou Harris och Lucina Williams två av få värdiga riktpunkter.

En annan höjdpunkt är hyllningslåten till Johnny Cash, Johnny Met June. Konserten är något för lång, det är tisdagskväll, många jobbar dagen efter och när klockan närmar sig midnatt är många i publiken trötta. Det är inte heller den typen av musik som piggar upp, snarare blir man lugnt sövd in i en dröm om en svensk musikscen där countryn är en självklar del.

Relaterat: Recension av Shelby Lynnes spelning i Göteborg.

Läs även andra bloggares åsikter om Shelby Lynne, Göta Källare, country

Arkiverad under: Recension Taggad som: country, Göta Källare, Shelby Lynne

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1371
  • Sida 1372
  • Sida 1373
  • Sida 1374
  • Sida 1375
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in