Ozzy Osbourne är största rubriknamnet på Sweden Rock i sommar, för att använda svengelska så headlajnar han festivalen.
Jag har precis läst hans biografi ”Jag är Ozzy” som sedan ett tag finns i pocketupplaga, ett format som lämpar sig utmärkt att ha i jackfickan på pendeltåget eller tunnelbanan.
Rockikoners biografier kan vara rätt tjatiga, när de skryter om alla droger de tagit och alla tjejer de haft sex med. Ibland, när jag läste skräckrockaren Marilyn Mansons biografi hade jag svårt att ens tro på det. Det var så mycket att han borde varit totalt urblåst i hjärnan för tjugo år sedan, typ.
Men i Ozzys biografi känns det äkta. Boken är väl skriven så att han berättat för Chris Ayres som sedan skrivit ned det på ett sätt att det känns som att sitta bredvid Ozzy och han själv berättar.
Ozzy berättar om sin uppväxt i det fattiga arbetarkvarten i Aston i Birmingham. Han berättar hur hans båda föräldrar jobbade och slet inom industrin. Men med sex barn var de ändå ständigt fattiga och hade ekonomiska bekymmer. Det säger mycket om orättvisorna i samhället. Arbetarklassen är nedtryckt och Ozzys analys är träffsäker: när det inte hjälper hur mycket de än jobbar blir de ändå inte av med de ekonomiska bekymren.
Black Sabbath bildades i Birmingham 1968 av Ozzy Osbourne (sång), Tony Iommi (gitarr), Geezer Butler (bas) och Bill Ward (trummor). Bandet blev känt för sina skandalösa uppträdanden och skapade något helt nytt i musikbranschen med sitt tunga beat och texter fyllda av ockultism. Deras skivor, till exempel Paranoid och Sabbath Bloody Sabbath, sålde guld- och platina många gånger om på 1970-talet och de rankas som tidernas näst bästa hårdrocksband, bara slagna av Led Zeppelin.
Men det kostade på. De var grova narkotikamissbrukare och alkoholister alla fyra. Ozzy berättar, som det känns, ärligt om den tiden. Han har också en krass syn på sig själv och menar att han är långt ifrån någon casanova, utan fick ta de tjejer som blev över.
Droger slår ut människor och gör dem knäppa, speciellt när det handlar om sådana mängder och i sådan blandning som Ozzy tog dem. Han berättar också om riktigt idiotiska saker han gjort när han varit påtänd, som när han slog sin styvdotter eller sköt ihjäl höns. Vissa saker han gjort är så vidriga att om jag varit anhörig till honom skulle jag ha svårt att förlåta. Det verkar som han delvis skrivit boken lite för att kunna be om ursäkt. Absolut något som är bra. Alldeles för många människor har svårt att erkänna att de gjort något fel.
Ozzy har ju fått en slags andra och till och med tredje chans. I och med såpserien ”The Osbournes” har han fått en utvidgad och större publik.
Jag tycker det är skönt att se ett exempel på att det går att resa sig och ta sig ur sådan skit som droglivet. Sedan kanske Ozzy inte är den person jag vill vara kompis med, han lär ha ställt upp till stöd för George Bush i ett presidentval till exempel. Men jag har fått ökad respekt för Ozzy efter att ha läst biografin.
Malin The Writer skriver i sin recension:
Jag har läst ganska många biografier genom åren, och tyvärr är det så att den ena är den andra lik. Just den här biografin tänkte jag att den nog skulle vara lite som att läsa Mötley Crues eller Marilyn Mansons biografi en gång till, men det visade sig vara något helt annat. ”Jag är Ozzy” har en hel del ingredienser som de båda andra saknar, och det är 1. Variation 2. Humor 3. Ärlighet.
Jag är Ozzy
Författare: Ozzy Osbourne
Författare: Chris Ayres
Översättare: Linnea Olsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201005
ISBN10: 9113027840
ISBN13: 9789113027845
Läs även andra bloggares åsikter om Ozzy, biografi, recension