Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Your Fat Friend – en dokumentär som ger mycket att prata om och fundera kring

by

Your Fat Friend
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 september 2024
Regi Jeanie Finlay

En film om en imponerande ung kvinna som tar upp kampen mot fördomar mot feta människor. Your Fat Friend är namnet på Instagram-kontot där Aubrey Gordon startade sin resa från anonym bloggare till aktivist och bästsäljande författare. Hennes mål: att radikalt förändra hur samhället ser på feta människor. Jag vill egentligen inte kalla någon för fet, jag vill hellre säga ”överviktig” men Aubrey Gordon påpekar om och om igen att vi ska säga ”feta”. Jag vet inte riktigt varför hon vill det, jag tycker ”fet” låter mer nedvärderande är överviktig. Kanske är det som när homosexuella började använde ordet ”bög” för att själva äga ordet.

Aubrey Gordon väger 160 kg och berättar om hur hon bli bemött i många olika sammanhang. Till och med när hon vill handla kläder i en butik för de som har stora storlekar händer det ofta att det inte finns kläder i hennes storlek. Hon berättar att om hon ska resa någonstans med flyg är hon alltid orolig för att bli stoppad och inte få gå ombord på planet.

Att människor med stora storlekar i kläder och skor aldrig har samma valmöjligheter som personer med mindre storlek är vanligt. Försök få tag på damskor i storlek 41. En kvinna med storlek 41 i skor måste nästan alltid gå till herravdelningen för att få tag på skor. Så jo, det är en slags diskriminering av de som har stora storlekar. Fast å andra beror det väl på att sko- och klädesbutiker är kommersiella företag och det ligger inte i deras intresse att finnas till för någon mer ovanlig storlek.

Aubrey Gordon är modig och duktig och kan uttrycka sig. Filmen skildrar hennes resa från att posta sina tankar under en pseudonym till att bli författare med sitt eget namn. Helt klart betyder hennes kamp mycket för många men hon har också fått ta emot mycket näthat. En hel del vidriga kommentarer trillar in.

Filmen skildrar henne och hon får utveckla sitt resonemang och hur hon tänker. Det är välgjort men samtidigt är inte allt hon hävdar korrekta fakta. Någon annan inställning än hennes kommer inte till tals. Det är på gott och ont. Att hon betyder mycket för många är tydligt. Till hennes boksläpp kom många, många för att lyssna och hon har hundratusentals följare på sina sociala medie-konton.

Som jag tolkar det hon säger är huvudbudskapet: Den som är fet har rätt att ha självförtroende och ska inte behöva tryckas ned. Hon är skeptisk till många bantningsmetoder och pekar på att många som bantar går upp all vikt igen efter ett tag – och att bantning kan sätta igång ätstörningar och ge många problem. Hon har både rätt och fel. Att ätstörningar ofta kan gå hand i hand med försök att banta är erkänt inom vetenskapen. Men att nästan ingen lyckas med att banta går nog inte att fånga i statistiken. Det är nog mest de som misslyckas som registreras statistiskt.

Att vara fet ger fler sjukdomar, det är inte särskilt konstigt. Det belastar knän, det belastar hjärta och gör det lättare att få diabetes. Aubrey Gordon pekar dock på något oerhört viktigt. Människor som är ”feta” måste få tycka om sig själva, få ha självförtroende. Problemet med att människor blir ”feta” handlar om annat än den enskilda individen. Vissa länder har mycket högre andel med kraftig övervikt. Aubrey Gordon bor i USA och amerikansk matkultur är extremt övervikts-framkallande.

Your Fat Friend hade premiärvisning med efterföljande samtal mellan filmens huvudperson Aubrey Gordon (på länk) och regissör Jeanie Finlay (på länk) och Stina Wollter. Det måste vara ett bra sätt att se denna film. Den ger mycket att tänka på och att prata om. Det är ett slitit uttryck, men det är inte desto mindre sant: Your Fat Friend är en viktig film som sätter fingret på ett stort problem i samhället.

Otäck lätt förvirrande maskulin monolog – Fri lejd av Teater Dictat

by

Text: Johan Svensson och Matthew Short

Regi: Johan Svensson

Dramaturgi: Matthew Short

Ljud & Ljus: Adrian Kautsky

på scen: Mathias Olofsson (rösten: Johan Svensson)

Premiär hos Cinnober i Göteborg 18/9 2024

Spelas i Malmö och Varberg sept – okt

Monologen Fri lejd som pågår under cirka 75 minuter kallas scenisk skröna. Den är skriven i nära samarbete mellan Teater Dictats konstnärlige ledare Johan Svensson och brittiske dramatikern och dramaturgen Matthew Short. Texten har vaskats fram i en stegvis process för att landa i en lokalt förankrad miljö, nämligen Varberg där frigruppen är baserad. 2022 försökte jag mig på att skriva om deras existentiella drama Den du är vars gåtfulla dramatik i kammarspelets form kretsade kring maktförhållanden, anspelade på tortyr.

Har inte tillräcklig överblick över Dictats verksamhet och historik sedan starten 2005. Men i en tid med nästintill krav på inkludering och jämställdhet kan det tyckas remarkabelt att man jobbar queer-inriktat med uteslutande(?) män på scen. Den manliga kroppen, förträngd sexualitet och konsekvenser av bögskräck utgör grundelement i denna märkliga monolog med anmärkningsvärt få åskådare under kvällsföreställningen 19/9. Pjäsen lanseras via en belysning på hur vi alla bär på berättelsen om oss själva. Hur vi odlar, friserar och betonar den genom att förtränga eller lyfta fram episoder. Vi påminns om att många av oss släpar med oss incidenter som satt avgörande spår.

Monologen utgår från en specifik plats, närmare bestämt Strandpromenaden i Varberg och herrarnas nakenbad Goda hopp alldeles intill. Natursköna kombinerade cykel- och gångbanan vid Kattegatt sträcker sig runt Fästningen och ett par kilometer bort till Apelviken. Kuriöst nog har jag vandrat här två gånger i sommar. En blåsig höstdag orsakar berättaren en allvarlig olycka efter sitt nakenbad, då badlakanet han har virat runt kroppen flyger iväg. Två mötande cyklister ser därför inte varandra, utan krockar och åker i asfalten. Dictat menar att cyklister och fotgängare inte i tillräcklig utsträckning förmår att samexistera i Varberg. Andra lokala inslag är vissa adresser, Leninparken (har för mig att centralt belägen park inte tilläts namnbytet, fast kontroversielle entreprenören Lasse Diding däremot skapat Leninland som ett kulturcentrum) samt givetvis stadens cykelfabrik. Berättarens farfar omnämns som monarken, utmålas som despot.

Det tar ett tag innan Mathias Olofsson äntrar scen och tar oss på ett par meters avstånd i besittning, med sin skrämmande historia utvidgad med fler perspektiv, i en monolog som underligt nog benämns tragikomisk. Johan Svenssons speakerröst ger oss inledningsvis vissa förutsättningar, återkommer kontinuerligt med kommentarer, ifrågasättanden och förklaringar. Ändå blir det komplicerat att hänga med. Kan vara första gången jag skådar frilansaren vars karriär verkar ha tagit fart i engelskspråkiga spänningsfyllda filmer och i psykologiska porträtt på scen, parat med absurdistiskt inriktade projekt. Det han saknar i perfekt hörbarhet kompenseras av fysiskt övertygande variation i kroppsspråk. Regissören ombesörjer att enmansföreställningen håller oss i sitt grepp genom olika sorts tilltal, vilka Olofsson gestaltar med finess.

Ljussättning och ljudläggning ramar begåvat in och understryker hur dramatiskt vindlande berättelsen badar i undertryckta känslor. I en låda ligger delar till en cykel, en stol är utplacerad och i ena hörnet finns en spotlight bakom ett ljust draperi där fakta läses upp (till exempel vad Fri lejd betyder). I övrigt är det sparsamt med rekvisita. I en cykelkorg vid scenkanten finns de lappar vilka publiken ombeds att välja ut vars innehåll skådespelaren redovisar.

Utan att röja alltför mycket av den hiskeliga intrigen är min tolkning att manusförfattarna hävdar att så här illa kan det gå om människor i uppväxten inte blir sedda och uppskattade. Om individen i fråga dessutom gör motstånd mot sin läggning. Berättaren som på ytan är en sund hälsoivrare uppfyller kriterierna för förövare som kunnat gå under radarn och getts beteckningen ”ensam galning”. Ett annat sidotema är intolerans gentemot homosexualitet och konsekvenser av att ej accepteras, inte minst inom Svenska kyrkan. En fängslande, obehaglig och stundtals svårtydd monolog ger oss långtifrån alla nycklar, istället stoff att grunna på.

OBS Uppgift om vem som tagit bilderna saknas!

Filmrecension: Transformers One

by

Transformers One
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Josh Cooley

Man kan inget annat än beundra Paramount Pictures och Hasbro för deras konstanta försök att rädda det som räddas kan av varumärket Transformers i skepnaden av biofilm. Förutom den stabila Bumblebee från 2018 har det varit en kamp på liv och död vad gäller att tvätta bort stanken från det otyg som Michael Bay släppte lös på en ont anande biopublik 2007. De hängivna fans som växt upp med den animerade serien och en uppsjö av transformerande leksaker fick tårögt se hur deras barndomsminnen blev till en ren perversion där sexism och renodlad idioti fick hålla i taktpinnen.

Michael Bay må inte bli ihågkommen för filmer som Armageddon eller Pain & Gain, men hans totala massaker av Transformers har visat sig vara lika bestående som Gotlands raukar. Saneringen har dock varit svår och långtifrån lyckad, den senaste filmen Rise Of The Beasts må ha varit bättre än valfri Bay episod men framstod gammal, trött och menlös. När det nu blivit dags för den första animerade Transformers-filmen sedan 1986 görs det en ansats att genomföra en rejäl renovering. Övergången från spelfilm till animation har visat sig vara något av en blandad kompott. Det mest självlysande och lyckade projektet Spider-Man: Into The Spider Verse, fullkomligt briljerade genom att bibehålla de grundstenar som gjort Spider-Man så igenkännbar men samtidigt nyttja det animerade formatet för att bjuda på helt nya infallsvinklar. Ett mindre framgångsrikt exempel är Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem från ifjol som gärna ville nå samma höjder som Spider-Verse men som föll platt genom en total brist på engagemang från alla involverade.

Transformers inträde till den animerade världen liknar – olyckligtvis, snarare de berömda Ninja-sköldpaddorna mer än Spider-Man. Filmens regissör Josh Cooley har spenderat majoriteten av sin tid som filmskapare hos Pixar och regisserade senast Toy Story 4. Att Cooley har erfarenhet av mediets visuella egenheter är tydligt, Transformers One är en visuellt strålande upplevelse. Animationen som erbjuds här är av första klass, framförallt scenografin med skinande och högteknologiska skyskrapor är både slående och förföriska.

Tyvärr räcker det inte med ett öga för det visuella, någonstans måste det också finnas en film med en tydlig identitet som vågar göra sig sedd och hörd. Och vad gäller att differentiera sig, att lägga Bay bakom sig och ge Transformers en distinkt och igenkännbar identitet, blir det hela något av en soppa. Cooley må vara både bekväm och självsäker vad gäller det utseendemässiga, men då det kommer till att forma något mer personligt är det uppenbart att Cooley inte är fullt redo. För tillskillnad mot Toy Story, finns här inga strukturer eller givna vägar att gå. Även om Transformers figurerat på bioduken förut måste Cooleys bryta ny mark då serien byter skepnad. Uppgiften visar sig vara alltför komplex och övermäktig, något som leder till att filmen många gånger känns som ett lapptäcke, där alla beståndsdelar har hämtats från större och mer bejublade projekt.

Det ohyggliga tempot från Spider-Verse hämtas in, detsamma gäller Pixars moralkakor samt den glättiga och självironiska tonen från Guardians Of The Galaxy. Inspirationskällorna är det sannerligen inget fel på, men det finns skäl till varför dessa exempel utmärker sig som lyckat filmskapande, för att replikera dem har visat sig vara svårt, om inte omöjligt. Förhoppningen att sy ihop en rad olika filmer och modellera om dem till något eget leder till att filmen känns instabil och spretig. Humorn som genomsyrar hela filmen är aningen tafatt och rör sig mellan slapstick och halvdana ordvitsar.

Berättelsen som sådan är inledningsvis nedtyngd av otroligt klumpig exposition och förklaringar, framförallt för oss som inte kan Transformers-mytologin i detalj. Där Spider-Verse är genuint rafflande i sin hiskeliga fart blir Transformers One mest flåsig och utmattande. Och tyvärr gör sig små spår av Bay fortfarande påminda, framförallt i den onödigt bombastiska musiken av Brian Tyler och actionscener som är alltför koreograferade, även om de är ljusår bättre än något vi fått se i någon av spelfilmerna.

Filmens fragmenterade persona är som mest beklämmande vad gäller karaktärsutvecklingen. För tro det eller ej, men Transformers One innehåller ett oväntat mörkt och allvarligt sidospår som tar sig an tematik som oskyldighet och fanatism, element som fascinerar men som aldrig känns tillräckligt utvecklade eller genomtänkta. Känslan att filmen är ofärdig eller saknar polering är också det bestående intrycket. Även om detta utan tvekan är ett steg i rätt riktning så behövs det ett försök till innan alla bitarna kommer på plats, först då kanske Transformers äntligen kan börja bjuda på genuint god popcorn-underhållning.

Filmrecension: Hollywoodgate – filmad med livet som insats

by

Hollywoodgate
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Ibrahim Nash’At

En dokumentär som är filmad med livet som insats. Den ger en skrämmande inblick i skallen på krigshetsande talibaner som totalt förnekar kvinnor rätten till fria liv. När den sista amerikanske soldaten lämnade Afganistan fick den Berlinbaserade dokumentärfilmaren Ibrahim Nash’At tillåtelse att följa några av talibanernas ledare under ett år. Nash’At hotades flera gånger av talibanerna och han fick inte spela in något från livet för de maktlösa vanliga medborgarnas liv i Afganistan men av det vi ser av de talibanska ledarnas beteende förstår vi att livet för de maktlösa är svårt, ja ofta outhärdligt. Samtidigt som talibanernas ledare undersöker och leker med alla de miljoner vapen som amerikanarna lämnade kvar svälter två tredjedelar av Afghanistans befolkning och kvinnor fråntas alla sina rättigheter.

Talibanernas nya befälhavare för landets flygvapen, Mawlawi Mansour, var en av de talibanledare som filmaren fick rätt att följa och spela in. Vid flera tillfällen förklarar Mansour för sina talibankollegor:
– Om filmarens avsikter är dåliga kommer han snart att dö.

Hur lyckades filmaren få tillåtelse att följa Mawlawi Mansour? Mansour säger vid några tillfällen att filmen ska visa upp dem och ge reklam för talibanerna. Jag tror inte någon som ser dokumentären och som ser och hör hur talibanerna beter som får en positiv inställning till dem.

Filmaren är inte den enda som talibanerna hotar att döda. De finns rebeller i landet som inte stöder talibanerna och med jämna mellanrum letar talibanerna upp motståndare och dödar dem. Kvinnor som inte täcker sig tillräckligt kan också bli dödade. Dessutom hotar talibanerna grannlandet Tadzjikistan. Att talibanerna har en stor förkärlek för att döda är tydligt i det inspelade. De sitter ofta och diskuterar om vem de vill döda. Mycket skrämmande är också under en stor militär uppvisning talibanerna arrangerar: där finns en självmordsbataljon.

När amerikanarna gav sig av lämnade de kvar avancerad militär utrustning från västvärlden av ett värde av minst sju miljarder, bland annat flera bombplan och några större flygplan också. Visserligen hann de amerikanska soldaterna att klippa av en del ledningar i flygplanens motorer men talibanerna har tillgång till kunniga flygmekaniker och lagar flera av planen. Läskigt. Med tillgång till dessa bombplan växer talibanernas självförtroende och de hotar med att ta över grannlandet Tadzjikistan och det är också tydligt att talibanerna har ambitioner att ta över fler länder. Som flera av dem förmedlar på olika sätt är deras stora livsintresse att döda.

Förutom att talibanernas styre är ett hot mot resten av världen innebär deras regim ett av världens värsta förtryck av kvinnor, till och med värre än i Iran och Saudiarabien, som ju inte har något skryta med när det gäller kvinnors rättigheter. I flera samtal mellan några talibaner får vi höra dem diskutera sin syn på kvinnor. I talibanernas Afganistan får kvinnor inte gå på gator utan att vara helt täckta, kvinnor och flickor över tolv år får inte gå i skolan. Talibanledaren berättar att hans fru är utbildad läkare men så fort de förlovade sig fick hon sluta att arbeta, vilket han är mäkta stolt över.

Det är en gåta för mig varför FN och för den delen också EU och de europeiska länder som vill kalla sig civiliserade inte protesterar högljutt mot det förtryck mot kvinnor som pågår i Afganistan och ett antal andra länder som Iran och Saudiarabien. Hur kan det vara tyst kring detta kvinnoförtryck?

Hollywoodgate är en dokumentär som är skrämmande och som dröjer sig kvar inom mig länge och gör mig väldigt ledsen och besviken över mänskligheten. Det är en mycket modig insats av filmaren att genomföra denna inspelning. Vi får en inblick bakom kulisserna på ett av världens värsta regimer där våld och kvinnoförtryck är den bas landet byggs på.

Herr Arnes penningar – Fantastisk, förunderligt vacker och drabbande ny opera

by

Foto: Mats Bäcker

Herr Arnes penningar
Musik Peter Nordahl
Libretto Sara Bergmark Elfgren fritt efter Selma Lagerlöfs roman
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Musikalisk ledning Henrik Schaefer
Ensemble Elsalill Emilia Utter/ Tessan-Maria Lehmussaari Sigrid Johanna Rudström/Ebba Lejonclou Sir Archie Joa Helgesson/Bernt Ola Volungholen Sir Reginald Kristoffer Töyrä Skepparen Olle Persson Skepparen/Sir Reginald Caspar Engdahl Fiskrenserskor Ulrika Tenstam, Rebecka Elsgard samt damkör
Orkester ledd av dirigenterna Henrik Schaefer/Cathrine Winnes
Urpremiär på Folkoperan 18 september 2024

Herr Arnes penningar är en djärv storsatsning av Folkoperan och det är härligt att konstatera att denna nyskrivna opera är en konstnärlig fullträff. Att tonsättaren Peter Nordahl och författaren Sara Bergmark Elfgren – som båda är debutanter i musikteatersammanhang – lyckas skapa ett sådan helgjuten opera är inget mindre än en sensation. Deras mäktiga, svindlande vackra och gruvligt hemska musikdrama river ner våra skyddsmurar och öppnar våra sinnen.
Alla teman i berättelsen – girighet, mord, hämndbegär, passion och naturens makter – flätas skickligt samman till en enhet. Som en bro över allt finns ett systerskap så starkt och kärleksfullt att det vidmakthålls även efter att den ena är död.

Upphovsmakarna har bearbetat, eller destillerat som de själva kallar det, Selma Lagerlöfs spökhistoria om mordet på den rike prästen herr Arne och allt gårdsfolk till ett hårt knutet kammarspel. I en spiral som obevekligt snurrar mot mer lidande och död utkämpar tre själar en inre och yttre strid. Handlingen utspelas som i originalet i karg bohusländsk natur där havet fryser till is och skeppen blir obrukbara efter de ogärningar som begåtts.

Central karaktär i operan, liksom i Selma Lagerlöfs roman, är den späda systern Elsalill, som undkom massmordet. När hon möter den stilige och karismatiske Sir Archie förälskar hon sig handlöst utan att veta att han är en av de kallblodiga mördarna. Systern Sigrid som går igen/spökar sörjer och vredgas över att hon bestulits på sitt liv. Sigrid vill ha hämnd för de hemska illdåden och varnar lillasystern Elsalill för att hon håller på att begå ett fruktansvärt misstag.

Peter Nordahls musik målar skickligt fram känslor och stämningar och lyfter texten så att vi verkligen på djupet förstår det som berättas. Det finns hjärtskärande vackra arior, vemodiga och ångestfyllda ”dialogscener”, förföriskt sirliga tongångar och körpartier som brusar vilt som havet där fiskrenserskorna utför sitt arbete. Att Elsalill vid ett tillfälle av dem träs på ett blodigt förkläde ger en föraning av hur hennes liv kommer att sluta.
Sara Bergmark Elfgrens libretto/språkbehandling fungerar synnerligen väl sångmässigt. Texten blir aldrig för högstämd eller skräckmässigt överbelastad utan den känns enkel och rättfram i meningen oförställd.

Huvudrollerna/sångarna på urpremiären Emilia Utter (Elsalill), Johanna Rudström (Sigrid) och Joa Helgesson ( Sir Archie) är alla enastående. De backas effektfullt upp av skepparen (Olle Persson) och en damkör som frejdiga skarpa fiskrenserskor.
Tillsammans får denna väl sammansvetsade ensemble musikdramat att vibrera av styrka och skörhet. Några tråkiga transportsträckor finns inte och tiden rinner snabbt iväg. Det är också en njutning att se hur trovärdigt och inlevelsefullt sångarna här på Folkoperan agerar och roligt att den eminenta orkestern under ledning av Henrik Schaefer ges en framträdande plats på scenen.
Äras för Herr Arnes penningar ska givetvis också den erfarne och välmeriterade regissören Tobias Theorell. Han har gett denna ödesbundna berättelse både en gnistrande klarhet och ett okuvligt mörker. Det är dessutom mycket skickligt att få Sigrids osaliga ande att kännas som en självklart närvarande part i detta triangeldrama.

Handlingen utspelas mot en fond av ett stormigt Marstrand där skeppet som mördarna/legoknektarna skulle ta hem till Skottland med herr Arnes penningar är det enda som inte kan segla när isen bryts upp. Scenografin förmedlar berättelsens tidsanda på ett högst överraskande och samtidigt strålande vis. Den består av till synes gammeldags kulisser och ett vackert bildspel. En fullmåne stiger upp och lyser blodröd när passionen slår till, fåglar flyger mot höjden och den stora orkestern spelar bakom böljande vågor. Kostymerna som går i dova färger, grått, blågrått, svart och blodbesudlat vitt passar väl in i sammanhanget.

Inför premiären var det lätt att tro att denna opera skulle bli ett skräckromantiskt drama inte minst med tanke på Folkoperans iögonfallande affisch. Men Herr Arnes penningar är något betydligt mer intressant och angeläget. Den står stolt och stark i sin egenart men det går givetvis att dra paralleller till det som utspelas i vårt land i dag. Här sker ju dagligen nya beställningsmord, pengar är en stark drivkraft för de kriminella gängen och unga kvinnor kan tjusas av farliga män.
Någon försoningstanke finns inte i operan utan det hela slutar i en himmelsk vedergällning eller en naturens sammansvärjning om man så vill. Ett annat slut hade också varit att göra för stora ingrepp i Selma Lagerlöfs berättelse.

Herr Arnes penningar mottogs unisont med stående ovationer och stort jubel av premiärpubliken. Detta musikdrama är självfallet ett måste för operaentusiaster och rekommenderas varmt även till de som känner sig tveksamma till denna konstart. Det är bara att gratulera Folkoperan som är inne i en mycket lyckosam konstnärlig period. Nyligen den underbara operetten Hotell Vita Hästen i regi av Staffan Valdemar Holm och nu denna fantastiska nya opera av den överraskande kombinationen Peter Nordahl och Sara Bergmark Elfgren.