Text: Johan Svensson och Matthew Short
Regi: Johan Svensson
Dramaturgi: Matthew Short
Ljud & Ljus: Adrian Kautsky
på scen: Mathias Olofsson (rösten: Johan Svensson)
Premiär hos Cinnober i Göteborg 18/9 2024
Spelas i Malmö och Varberg sept – okt
Monologen Fri lejd som pågår under cirka 75 minuter kallas scenisk skröna. Den är skriven i nära samarbete mellan Teater Dictats konstnärlige ledare Johan Svensson och brittiske dramatikern och dramaturgen Matthew Short. Texten har vaskats fram i en stegvis process för att landa i en lokalt förankrad miljö, nämligen Varberg där frigruppen är baserad. 2022 försökte jag mig på att skriva om deras existentiella drama Den du är vars gåtfulla dramatik i kammarspelets form kretsade kring maktförhållanden, anspelade på tortyr.
Har inte tillräcklig överblick över Dictats verksamhet och historik sedan starten 2005. Men i en tid med nästintill krav på inkludering och jämställdhet kan det tyckas remarkabelt att man jobbar queer-inriktat med uteslutande(?) män på scen. Den manliga kroppen, förträngd sexualitet och konsekvenser av bögskräck utgör grundelement i denna märkliga monolog med anmärkningsvärt få åskådare under kvällsföreställningen 19/9. Pjäsen lanseras via en belysning på hur vi alla bär på berättelsen om oss själva. Hur vi odlar, friserar och betonar den genom att förtränga eller lyfta fram episoder. Vi påminns om att många av oss släpar med oss incidenter som satt avgörande spår.
Monologen utgår från en specifik plats, närmare bestämt Strandpromenaden i Varberg och herrarnas nakenbad Goda hopp alldeles intill. Natursköna kombinerade cykel- och gångbanan vid Kattegatt sträcker sig runt Fästningen och ett par kilometer bort till Apelviken. Kuriöst nog har jag vandrat här två gånger i sommar. En blåsig höstdag orsakar berättaren en allvarlig olycka efter sitt nakenbad, då badlakanet han har virat runt kroppen flyger iväg. Två mötande cyklister ser därför inte varandra, utan krockar och åker i asfalten. Dictat menar att cyklister och fotgängare inte i tillräcklig utsträckning förmår att samexistera i Varberg. Andra lokala inslag är vissa adresser, Leninparken (har för mig att centralt belägen park inte tilläts namnbytet, fast kontroversielle entreprenören Lasse Diding däremot skapat Leninland som ett kulturcentrum) samt givetvis stadens cykelfabrik. Berättarens farfar omnämns som monarken, utmålas som despot.
Det tar ett tag innan Mathias Olofsson äntrar scen och tar oss på ett par meters avstånd i besittning, med sin skrämmande historia utvidgad med fler perspektiv, i en monolog som underligt nog benämns tragikomisk. Johan Svenssons speakerröst ger oss inledningsvis vissa förutsättningar, återkommer kontinuerligt med kommentarer, ifrågasättanden och förklaringar. Ändå blir det komplicerat att hänga med. Kan vara första gången jag skådar frilansaren vars karriär verkar ha tagit fart i engelskspråkiga spänningsfyllda filmer och i psykologiska porträtt på scen, parat med absurdistiskt inriktade projekt. Det han saknar i perfekt hörbarhet kompenseras av fysiskt övertygande variation i kroppsspråk. Regissören ombesörjer att enmansföreställningen håller oss i sitt grepp genom olika sorts tilltal, vilka Olofsson gestaltar med finess.
Ljussättning och ljudläggning ramar begåvat in och understryker hur dramatiskt vindlande berättelsen badar i undertryckta känslor. I en låda ligger delar till en cykel, en stol är utplacerad och i ena hörnet finns en spotlight bakom ett ljust draperi där fakta läses upp (till exempel vad Fri lejd betyder). I övrigt är det sparsamt med rekvisita. I en cykelkorg vid scenkanten finns de lappar vilka publiken ombeds att välja ut vars innehåll skådespelaren redovisar.
Utan att röja alltför mycket av den hiskeliga intrigen är min tolkning att manusförfattarna hävdar att så här illa kan det gå om människor i uppväxten inte blir sedda och uppskattade. Om individen i fråga dessutom gör motstånd mot sin läggning. Berättaren som på ytan är en sund hälsoivrare uppfyller kriterierna för förövare som kunnat gå under radarn och getts beteckningen ”ensam galning”. Ett annat sidotema är intolerans gentemot homosexualitet och konsekvenser av att ej accepteras, inte minst inom Svenska kyrkan. En fängslande, obehaglig och stundtals svårtydd monolog ger oss långtifrån alla nycklar, istället stoff att grunna på.
OBS Uppgift om vem som tagit bilderna saknas!