Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dokumentår

Filmrecension: Your Fat Friend – en dokumentär som ger mycket att prata om och fundera kring

by

Your Fat Friend
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 september 2024
Regi Jeanie Finlay

En film om en imponerande ung kvinna som tar upp kampen mot fördomar mot feta människor. Your Fat Friend är namnet på Instagram-kontot där Aubrey Gordon startade sin resa från anonym bloggare till aktivist och bästsäljande författare. Hennes mål: att radikalt förändra hur samhället ser på feta människor. Jag vill egentligen inte kalla någon för fet, jag vill hellre säga ”överviktig” men Aubrey Gordon påpekar om och om igen att vi ska säga ”feta”. Jag vet inte riktigt varför hon vill det, jag tycker ”fet” låter mer nedvärderande är överviktig. Kanske är det som när homosexuella började använde ordet ”bög” för att själva äga ordet.

Aubrey Gordon väger 160 kg och berättar om hur hon bli bemött i många olika sammanhang. Till och med när hon vill handla kläder i en butik för de som har stora storlekar händer det ofta att det inte finns kläder i hennes storlek. Hon berättar att om hon ska resa någonstans med flyg är hon alltid orolig för att bli stoppad och inte få gå ombord på planet.

Att människor med stora storlekar i kläder och skor aldrig har samma valmöjligheter som personer med mindre storlek är vanligt. Försök få tag på damskor i storlek 41. En kvinna med storlek 41 i skor måste nästan alltid gå till herravdelningen för att få tag på skor. Så jo, det är en slags diskriminering av de som har stora storlekar. Fast å andra beror det väl på att sko- och klädesbutiker är kommersiella företag och det ligger inte i deras intresse att finnas till för någon mer ovanlig storlek.

Aubrey Gordon är modig och duktig och kan uttrycka sig. Filmen skildrar hennes resa från att posta sina tankar under en pseudonym till att bli författare med sitt eget namn. Helt klart betyder hennes kamp mycket för många men hon har också fått ta emot mycket näthat. En hel del vidriga kommentarer trillar in.

Filmen skildrar henne och hon får utveckla sitt resonemang och hur hon tänker. Det är välgjort men samtidigt är inte allt hon hävdar korrekta fakta. Någon annan inställning än hennes kommer inte till tals. Det är på gott och ont. Att hon betyder mycket för många är tydligt. Till hennes boksläpp kom många, många för att lyssna och hon har hundratusentals följare på sina sociala medie-konton.

Som jag tolkar det hon säger är huvudbudskapet: Den som är fet har rätt att ha självförtroende och ska inte behöva tryckas ned. Hon är skeptisk till många bantningsmetoder och pekar på att många som bantar går upp all vikt igen efter ett tag – och att bantning kan sätta igång ätstörningar och ge många problem. Hon har både rätt och fel. Att ätstörningar ofta kan gå hand i hand med försök att banta är erkänt inom vetenskapen. Men att nästan ingen lyckas med att banta går nog inte att fånga i statistiken. Det är nog mest de som misslyckas som registreras statistiskt.

Att vara fet ger fler sjukdomar, det är inte särskilt konstigt. Det belastar knän, det belastar hjärta och gör det lättare att få diabetes. Aubrey Gordon pekar dock på något oerhört viktigt. Människor som är ”feta” måste få tycka om sig själva, få ha självförtroende. Problemet med att människor blir ”feta” handlar om annat än den enskilda individen. Vissa länder har mycket högre andel med kraftig övervikt. Aubrey Gordon bor i USA och amerikansk matkultur är extremt övervikts-framkallande.

Your Fat Friend hade premiärvisning med efterföljande samtal mellan filmens huvudperson Aubrey Gordon (på länk) och regissör Jeanie Finlay (på länk) och Stina Wollter. Det måste vara ett bra sätt att se denna film. Den ger mycket att tänka på och att prata om. Det är ett slitit uttryck, men det är inte desto mindre sant: Your Fat Friend är en viktig film som sätter fingret på ett stort problem i samhället.

Filmrecension: Hollywoodgate – filmad med livet som insats

by

Hollywoodgate
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 september 2024
Regi Ibrahim Nash’At

En dokumentär som är filmad med livet som insats. Den ger en skrämmande inblick i skallen på krigshetsande talibaner som totalt förnekar kvinnor rätten till fria liv. När den sista amerikanske soldaten lämnade Afganistan fick den Berlinbaserade dokumentärfilmaren Ibrahim Nash’At tillåtelse att följa några av talibanernas ledare under ett år. Nash’At hotades flera gånger av talibanerna och han fick inte spela in något från livet för de maktlösa vanliga medborgarnas liv i Afganistan men av det vi ser av de talibanska ledarnas beteende förstår vi att livet för de maktlösa är svårt, ja ofta outhärdligt. Samtidigt som talibanernas ledare undersöker och leker med alla de miljoner vapen som amerikanarna lämnade kvar svälter två tredjedelar av Afghanistans befolkning och kvinnor fråntas alla sina rättigheter.

Talibanernas nya befälhavare för landets flygvapen, Mawlawi Mansour, var en av de talibanledare som filmaren fick rätt att följa och spela in. Vid flera tillfällen förklarar Mansour för sina talibankollegor:
– Om filmarens avsikter är dåliga kommer han snart att dö.

Hur lyckades filmaren få tillåtelse att följa Mawlawi Mansour? Mansour säger vid några tillfällen att filmen ska visa upp dem och ge reklam för talibanerna. Jag tror inte någon som ser dokumentären och som ser och hör hur talibanerna beter som får en positiv inställning till dem.

Filmaren är inte den enda som talibanerna hotar att döda. De finns rebeller i landet som inte stöder talibanerna och med jämna mellanrum letar talibanerna upp motståndare och dödar dem. Kvinnor som inte täcker sig tillräckligt kan också bli dödade. Dessutom hotar talibanerna grannlandet Tadzjikistan. Att talibanerna har en stor förkärlek för att döda är tydligt i det inspelade. De sitter ofta och diskuterar om vem de vill döda. Mycket skrämmande är också under en stor militär uppvisning talibanerna arrangerar: där finns en självmordsbataljon.

När amerikanarna gav sig av lämnade de kvar avancerad militär utrustning från västvärlden av ett värde av minst sju miljarder, bland annat flera bombplan och några större flygplan också. Visserligen hann de amerikanska soldaterna att klippa av en del ledningar i flygplanens motorer men talibanerna har tillgång till kunniga flygmekaniker och lagar flera av planen. Läskigt. Med tillgång till dessa bombplan växer talibanernas självförtroende och de hotar med att ta över grannlandet Tadzjikistan och det är också tydligt att talibanerna har ambitioner att ta över fler länder. Som flera av dem förmedlar på olika sätt är deras stora livsintresse att döda.

Förutom att talibanernas styre är ett hot mot resten av världen innebär deras regim ett av världens värsta förtryck av kvinnor, till och med värre än i Iran och Saudiarabien, som ju inte har något skryta med när det gäller kvinnors rättigheter. I flera samtal mellan några talibaner får vi höra dem diskutera sin syn på kvinnor. I talibanernas Afganistan får kvinnor inte gå på gator utan att vara helt täckta, kvinnor och flickor över tolv år får inte gå i skolan. Talibanledaren berättar att hans fru är utbildad läkare men så fort de förlovade sig fick hon sluta att arbeta, vilket han är mäkta stolt över.

Det är en gåta för mig varför FN och för den delen också EU och de europeiska länder som vill kalla sig civiliserade inte protesterar högljutt mot det förtryck mot kvinnor som pågår i Afganistan och ett antal andra länder som Iran och Saudiarabien. Hur kan det vara tyst kring detta kvinnoförtryck?

Hollywoodgate är en dokumentär som är skrämmande och som dröjer sig kvar inom mig länge och gör mig väldigt ledsen och besviken över mänskligheten. Det är en mycket modig insats av filmaren att genomföra denna inspelning. Vi får en inblick bakom kulisserna på ett av världens värsta regimer där våld och kvinnoförtryck är den bas landet byggs på.