• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recensioner från Hultsfred: Kebnekajse och Det Vackra Livet

17 juli, 2011 by Rosemari Södergren

Kebnekajse
Hultsfred White Stage
Betyg 5

Kebnekajse, proggrockbandet med fiolspelare, två basister, två slagverkare och en gitarrist blandar folkmusiktoner med hårdrock, lades ned i slutet av 1970-talet med återförenades i mitten av 2000-talet. Det har gjort att bandet har en publik av två generationer. Det märktes när de nu spelade på Hultsfred.
Bandet är ett av de få som nästan fyllde The White Stage, som blivit namnet på den scen som placerats i det vita trähuset.

Det var magiskt och helt instrumentalt. De började med låtar från de två senaste albumet, ett släppt i år och ett 2009. Alla andra album släpptes på sjuttiotalet.

Låtlistan var mycket varierad, det var polskor i rockton och det var mer psykedeliska inslag med gitarrsolon och det var några låtar inspirerade av afrikanska musik med mycket slagverk och till och med en sång, Sangenoten, från Norge.

Medlemmarna i Kebnekajse har varierat något, men nuvarande (enligt Wikipedia) är: Kenny Håkanson (gitarr), Mats Glenngård (fiol), Göran Lagerberg (elbas), Thomas Netzler (elbas), Pelle Ekman (trummor), Hassan Bah (slagverk).

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Kebnekajse?

Foto bilden ovan (Kebnekajse): Ditte Edin

Det vackra livet
Hultsfred White Stage
Betyg 2

The Mary Onettes-bröderna Philip och Henrik Ekström driver projekt Det vackra livet som i våras gav ut ett hyllat debutalbum. Albumet är det första där de skriver låtar på svenska.

Soundet på Det vackra livet är något mer finstämt än när de spelar i The Mary Onettes. Det vackra livet är nog helt enkelt som namnet säger: mer vackert med spröda melankoliska gitarrslingor och filosofiska vemodiga texter. Fast ändå finns där en tydlig dansant rytm, med fyllig popmusik, och de fans som som stod i de främre raderna svängde med i musiken.

Fast trist nog hade Det Vackra Livets spelning på Hultsfred stenhård konkurrens med White lies och solen. Den vita scenen ligger inomhus med ett kallt cementgolv och utan sol. När solen äntligen tittade fram med värmande strålar var det inte många som ville befinna sig inomhus i en småkylig lokal. Spelningen lockade bara de givna fansen, gissar jag. När Det Vackra Livet spelat en kvart började dessutom White Lies spelning på Green Stage och det bandet har nog delvis samma målgrupp. En hel del drog också efter en kvart.

Det Vackra Livet svslutade sin spelning med deras absolut bästa låt från debutalbumet: Barn av en istid.

Tyvärr tror jag att bandet tappat sugen när en del av publiken trappat av, så jag saknade energi och musikglädje vilket tillsammans med att de bara spelade lite drygt trettio minuter, drar ned betyget.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Det Vackra Livet?

Läs även andra bloggares åsikter om Kebnekajse, progg, hårdrock, folkmusik, Hultsfred, Det vackra livet, popmusik indie

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Det Vackra Livet, Folkmusik, Hårdrock, Hultsfred, Kebnekajse, progg

Limbo, recension av spelet

17 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Limbo
Format: Xbox 360, Playstation 3 (20 juli 2011) och Windows (2 augusti 2011)
Betyg: 3

Sverigepremiär: 21 juli 2010
När den ena halvan utav Tale of Tales skrev ett blogginlägg om att ge upp hoppet om spelmediet skrev han bland annat ”Spel är roliga. Låt dem vara roliga. Och låt oss göra någonting annat när vi vill mena allvar”. Inlägget var förstås bara ett dramatiskt utspel från utvecklaren, som senare postade ett nytt inlägg där man myntade begreppet notgames; icke-spel som går mot den strömlinjeformade spelindustrins regler för vad ett spel kan vara för någonting.

Nu är visserligen inte Limbo utvecklat utav Tale of Tales, utan av den danska studion Playdead, men med den gravt stilrena motljusgrafiken i svartvitt och ångestframkallande dekorationer i bandesignen kan man ana att spelvärlden man vandrar i är en isolerad väg genom skaparens egna depressioner. Inre demoner, om man så vill. För det finns nämligen inte mycket, om ens något, som skvallrar om att det här skulle vara ett roligt spel. Tvärtom. Det är ett plattformsspel med inslag av pussel, av den gamla skolan, och hela spelupplevelsen vänder sig hela tiden emot dig. Du löser ett pussel, går vidare till nästa men däremellan möter du människor som bara vill dig illa. Vägen mot räddningen verkar oändlig, även om spelet i sig är ganska kort.

Det är alltså aldrig speciellt roligt, det man upplever och får se. Men det är heller aldrig riktigt meningen. Istället är det en kompromisslös resa genom ett skuggland man inte riktigt är välkommen i. Och den upplevelsen är absolut värd att ta sig igenom, om man vet vad man ger sig in på. Är man däremot ute efter ett roligt plattformsspel med genuina banor och millimeter-precisa hopp finner man inte så mycket hos Limbo, även om dess design är ganska gammalmodig och ointressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Limbo, spel, recension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Limbo, Recension, Spel

Flinkas och Meyer tolkar Barbro Hörberg i Galärparken

17 juli, 2011 by Redaktionen

Tre kvällar i rad, den 15-17 juli, intar vissångerskan Barbro Hörberg Parkteaterns scen i Galärparken på Djurgården. Det är charmiga Albin Flinkas och Fredrik Meyer som tolkar Hörbergs Frankrikeinspirerade visor. Många av Barbros gamla fans fanns i publiken på lördagkvällen.

Barbro Hörberg, som dog bara 43 år gammal 1976, hade en oslagbar känsla för guldkornen i vardagen och vemodet i de lyckliga stunderna. I hennes sånger fångar hon med talspråk tillvarons nyanser och förvandlar vardag till poesi.  Albin och Fredrik gör absolut sångerna rättvisa.

Den sjungande och spelande skådespelarduon har också med sig tre gästartister, en ny varje kväll. På fredagen var det sångerskan, cellisten och pianisten Marika Willstedt, på lördagen Lina Hedlund från Alcazar. Söndag 17 juli är det Emily McEwan Fornhammar, svensk/skotsk sångerska och låtskrivare.

Albin och Fredrik har tidigare gett föreställningen på Dansmuseet och på Klara Soppteater. För er som inte har möjlighet att se den ikväll finns chansen att se dem framföra valda delar i Svts Allsång på Skansen den 9 augusti. Förhoppningsvis kommer Albin Flinkas och Fredrik Meyer också att komma tillbaka med Barbros pärlor på någon annan scen snart igen.

Barbro Hörberg sjunger sin Gamla älskade barn med musik av Lasse Berghagen:

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om Barbro Hörberg, Albin Flinkas, Fredrik Meyer, Parkteatern

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Albin Flinkas, Barbro Hörberg, Galärparken

Irene Huss – Den som vakar i mörkret, recension

14 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Irene Huss – Den som vakar i mörkret
Betyg: 2
Premiär: 6 juli 2011 – DVD

Så var det dags igen för svensk kriminalfilm. Det kommer sex nya filmer om kriminalaren Irene Huss och man är redan klar med inspelningen av samtliga och först ut är Den som vakar i mörkret. Filmerna är baserade på författarinnan Helena Turstens karaktär med samma namn.

I Den som vakar i mörkret hittar två pojkscouter en kvinnokropp begravd på ett fält. Polisen kopplas genast in och man upptäcker snart att här ligger inte bara en, utan flera kvinnor begravda. Alla är de begravda med ett personligt föremål som representerar dem som personer. Jakten på en brutal seriemördare är snabbt igång. Under utredningens gång får Irene (Angela Kovács) en allt starkare och intensivare känsla av att vara förföljd.

I tidigare Huss-filmer (och många andra svenska krimfilmer och böcker), spelar privatlivet en stor roll i berättandet. Så även i denna. Jag såg filmen på premiärvisningen och hade då den stora äran att få en kommentar av regissören Richard Holm (Johan Falk, Beck) innan filmen började. Richard nämnde då bl.a. att det var extra kul att få göra en film om en kriminalinspektör vars privata liv inte var ensamt och dystert. Det är just vid de delar som utspelar sig kring familjen som filmen har en av sina största svagheter. Privatlivet får för mycket plats. Det stör och gör filmen mer förutsägbar. Storyn kring seriemorden går i sin tur aldrig in på djupet och jag upplever att den missar sitt mål. Det blir tunt och ytligt.

Ett nytt ansikte dyker upp i filmen, nämligen kriminalteknikern Elin Nordenskjöld som spelas av Moa Gammel. En frisk vind bland annars gråa, trista stofiler. Det enda problemet med hennes intåg är de kommentarer som läggs av kollegan Johnny Blom (Dag Malmberg). De känns några halvhjärtade försök till någon form av komik och smakar mest illa. Malmberg gör, liksom Moa och Angela, annars en bra insats rent skådespelarmässigt.

Filmen är knappt godkänd och får därmed en tvåa. Önskar kommande fem filmer tonar ner privatlivet och lägger mer fokus på det team bekämpar mordgåtor på Göteborgs gator.

Läs även andra bloggares åsikter om Irene Huss, deckare, dvd, recension, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Deckare, dvd, Filmrecension, Irene Huss, Recension

Enter the Void, recensionen

14 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Enter the Void
Betyg: 5
Premiär: 15 juli 2011

Filmens inledning är en färggrann och intensiv innehållsförteckning över den drogtripp vi skall komma att bevittna; en japansk neonskylts-dröm som kan komma att ge många tittare epilepsi av nyfikenhet för det granna och designmässigt futuristiska. Och om kombinationen ungdomar, drogproblem och Tokyo inte vore intressant nog finns där mer att finna. Som stilistiskt foto, svindlande kameraåkningar och vinklar man knappt kunnat drömma om innan. Samt de ständiga tripparna filmen lotsar en igenom, både från droger och den påverkade livsresan som görs när människor dör och lämnar kroppen.

Som många tidigare stilistiska filmkonstverk i historien kommer säkerligen även denna bli en vattendelare där en smal grupp älskar vad verket gör och vill säga; medan resten nästan förbehållslöst avskyr den för att anspela på ren experimentlusta snarare än filmisk renhet. Men som vanligt blir den senare delen de stora förlorarna, eftersom de väljer att sluta sina ögon och förbise det annorlunda och otroligt vackra (även om det till stor del handlar om sorg och upprepad process för att komma över den).

Men bakom det estetiska och alla experimenten finns även någonting annat; banden mellan människor som får dem att handla och hamna i trånga men ack så intressanta situationer. Vilket bildar en enhetlig och mästerlig cineastisk helhet när man korsbefruktar med flygturerna mellan gator, mardrömmar och husfasader som nödvändigtvis inte existerar utanför tankarna. För även om Sofia Coppola bjuder in till ett mer förlovande Tokyo i ”Lost In Translation” och Darren Aronofsky visar det perfekta exemplet på anti-drogpropagande med sin ”Requiem for a Dream” (som skolor borde visa för ungdomar i ung ålder istället för att varna dem om eventuella bieffekter som snarare intresserar och bjuder in till farliga experiment istället för att avskräcka) så erbjuder man här en slags förvriden mix som inte liknar mycket, om ens något, man sett tidigare. Och till skillnad från dem, och många andra filmer, är det här ingenting man bara tittar på. Det är någonting man upplever; en gränsöverskridande och virtuos sanndröm som förbluffar en, samtidigt som den tömmer ens sinnen från övriga intryck för att tillsist belägra dem helt. Med rätta!

Läs även andra bloggares åsikter om Enter the void, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Enter the void, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1340
  • Sida 1341
  • Sida 1342
  • Sida 1343
  • Sida 1344
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in