Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Sommar, 1976 – en föreställning som helt sög in mig och jag glömde att jag satt i salongen

by

Foto: Viktor Kjellberg

Sommar, 1976
Av David Auburn
Översättning och regi Stefan Marling
Scenografi och kostymdesign Marcus Olson
Ljuddesign Anna Haglund
Ljusdesign Kajsa-Sara Hogenlid
Mask Catharina Lundin
Producent Louise Helgesson
Scenteknik John Jarlelind
Premiär 25 september 2024 på Playhouse Teater i Stockholm
Med Annika Olsson och Angela Kovács

En sjusärdeles fascinerande och stark föreställning som drog in mig i vad som hände på scen så totalt att jag helt glömde att jag satt i en stol i salongen. Träffsäkert, underfundigt om livet och om vänskap, om våra hemligheter och hur vi lurar oss själva – med två strålande skådespelare som bär föreställningen. Annika Olsson och Angela Kovács är lysande som de två mammorna Alice och Diana som träffas sommaren 1976, blir vänner men sedan förlorar kontakten och slumpvis möts igen tjugo år senare.

Jag tror alla kan känna igen sig i berättelsen. Alla har väl någon gång haft en vänskap som sedan tappats bort då livet rullat på. Alla har väl haft en vän eller väninna som påverkat ens inställning till livet och som vi funderat kring hur det skulle blivit om vi fortsatt ha tät kontakt.

Alice och Diana träffas en sommarkväll 1976 genom sina jämnåriga döttrar. Hollie, Alice dotter, och Gretchen, Dianas dotter, är fem år och de blir vänner direkt och leker och leker. De två mammorna har inte så stort val utan måste träffas för att flickorna ska kunna leka. Alice och Diana är väldigt olika varandra, tror de själva och frågan är vem de lurar mest, sig själva eller omgivningen? Alice är gift med Dagg och vill ge sken av att hon är en fri själ som röker hasch och inte följer samhällets regler men samtidigt har hon gett upp sin egen karriär för att vara hemmafru. Hon har det rörigt och ostädat hemma och tror att det är beviset på att hon är rebellisk. Alice är hemmafru för att hennes man ska kunna göra klart några akademiska artiklar som ska kunna ge honom ett välbetalt arbete som professor. Diana arbetar på universitet och är ensamstående mamma. Diana har sitt hus elegant inrett och är suverän på att laga god mat.

De har båda fördomar om varandra och har inga förväntningar på att ha något gemensamt men de överraskar både sig själva och varandra och en vänskap växer fram. Vänskapen får dem att sakta också öppna sig för varandra och inte minst för sig själv. De får båda syn på delar av sig själva de inte varit medvetna om. Skildringen av hur vänskapen växer är suveränt skapad. Men det finns alltid delar inom varje människa som är mer känsliga, delar som de flesta inte vill visa ens för sig själv och en dag säger en av dem något som sårar den andra så det blir ett avbrott i gemenskapen och då börjar livets andra delar att ta sig in. Ingen av dem lever i ett vakuum. Omgivningen har sina förväntningar och krav.

Alice och Diana är föreställningens två huvudkaraktärer men där finns andra karaktärer som påverkar dem och deras liv: Alice make Dagg, de två döttrarna och Mörn som Dagg är mentor åt på universitet och som målar deras hus under sommaren för en billig peng. De dyker upp i vad Alice och Diana berättar och i några scener får de gestalt av Annika Olsson eller Angela Kovács. Framför allt Alice man Dagg får jag en tydligt bild av. Med några avslöjande beskrivningar kan jag se honom framför mig och det är minst lika mycket det som inte sägs om honom som fyller ut bilden. Suveränt gestaltat i manus och på scen.

En stor del av berättelsen framförs genom att Alice och Diana växelvis berättar om olika händelser, ibland ur olika perspektiv. De berättar för publiken eller som om det vore en bok vänder de sig till läsaren. När det började tänkte jag att det skulle bli tråkigt att höra något berättas istället för att se det dramatiseras. Oj vad bedrog mig. Det blev en annan form av dramatisering och Annika Olssons och Angela Kovács sätt att berätta ger djup åt händelserna. Jag sögs in i deras berättelse och glömde tid och rum, jag var där sommaren 1976, kändes det som. Jag var där och var en fluga på väggen som registrerade allt. Det är minst lika mycket det som inte sägs eller som bubblar under ytan som berättar om människorna som det som uttalas. Så som det ofta är i livet.

De två skådepelarna har jag redan gett deras välförtjänta beröm men också övriga ensemblen har hjälpt till att skapa denna strålande helhet. Scenografin med fönster av olika starka färger och två tältstolar ger en sommarkänsla och ljud och musik stryker under och förstärker känslorna. Ett genomproffsiga helhetsarbete av hela ensemble. De får mina stående ovationer. Sommar, 1976 är bland det bästa jag sett på en svensk teaterscen i år.

Pjäsen är skriven av Pulitzerbelönade David Auburn och hade urpremiär på Broadway i april 2023.

Filmrecension: Så länge hjärtat slår – stark och drabbande

by

Så länge hjärtat slår
Betyg 4
Regi Ella Lemhagen
Biopremiär 27 september 2024

Vad som börjar väldigt trevligt och festligt i en konsertlokal, där ett band framför titellåten Så länge hjärtat slår med sångaren Hanne (Bianca Kronlöf) i fronten, följs av att hon drar upp sin vän Katrin (Liv Mjönes) upp på scenen för att fira hennes födelsedag med sång och tillrop. Det är tydligt att de är såta vänner som står varandra nära på ett personligt plan – men också professionellt ska det visa sig, då de också jobbar ihop. Dock inte som kollegor, utan Katrin är Hannes chef på ett vårdhem för äldre och dementa. Men Hanne identifierar sig såklart inte som skötare ändå, utan är ju musiker.

Vad som börjar väldigt varmt och glatt, nästan som en komedi, förvandlas snart till någonting helt annat. Någonting mycket mörkare och allvarligare. För precis som samhället och världen i stort förändrades väldigt snabbt i våren 2020 efter att Covid-19 blev en global pandemi, så påverkas också både Katrins och Hannes liv otroligt mycket. Både professionellt och privat. Inledningen blir en snygg kontrast som påminner oss hur snabbt allting kan vända, både i våra personliga liv men också mer allmänt ute i samhället. Och då covid fortfarande är som ett öppet sår på samhällskroppen som knappt hunnit läka, är det många som fortfarande inte återhämtat sig helt efter detta även om samhället i stort ändå kunnat göra det.

Baserad på verkliga händelser handlar detta främst om Hanne och hennes arbetskollegor på ålderdomshemmet och hur deras arbetsplats och situation drastiskt förändrades, precis som stora delar av samhället i stort, och utan att riktigt veta hur de så snabbt skulle anpassa sig och hantera den enorma krissituation som livet blev då. Men det handlar också om Hanne och hennes kamp mot vårdbolaget, deras olika chefer som vägrar lyssna till hennes larmrapporter och om styrelser som trots enorm bristande arbetsmoral ändå sätter vinstintresse framför att få in rätt hjälpmedel så personalen kunde göra sitt jobb. Och om chefer som tar ut bonusar istället för att sätta in de pengarna och täppa igen de resursbrister de så uppenbart hade då. Det blir först en ensam kamp som gör henne lite till paria på sin arbetsplats, då de övriga arbetarna inte vill stöta sig med ledningen och riskera sina jobb, men sen också ger henne ett sammanhang och högre mening.

Trots sin någorlunda ljusa och lätta ton är det ändå en väldigt stark och drabbande film. Flera gånger känner jag att den ger mig en klump i magen, och lämnar mig nära till tårar mer än en gång. Att jobba inom vården är nog inte så lätt vanligtvis, men under specialtillstånd som dessa och dessutom inte ha ledningen bakom sig utan närmast blir gaslightad till att allt är som det ska trots enorma resursbrister och krishantering som mestadels byggs på lögner så måste det verkligen vara en helt ny sorts helvetesring ingen kunnat föreställa sig innan. Vilket gör att en verkligen känner med Hanne och hennes situation, känner hennes hopplöshet och förtvivlan, och Bianca gör verkligen en otrolig rollprestation här. Liv Mjönes är också väldigt bra, som alltid, även om det är svårare att känna med henne som mest ljuger och tar avstånd från sin vän när det blir jobbigt. Hanne bryr sig mer på ett personligt plan, om de andra anställda, brukarna hon jobbar med och anhöriga som också drabbades. Hennes engagemang blir lika värmande som hjärtskärande.

Filmen blir som ett testamente för vikten av personligt mod, att våga ta fighten mot företag som gör fel, att inte vika sig när det blir tufft, men också för att stå upp för sanningen – och varandra. Men också för hur viktig media och journalistiken ändå fortfarande är i vårt moderna tidevarv, hur det kan ge röst åt den lilla människan som försöker tystas av det stora maskineriet trots att det är hon som befunnit sig på golvet och sett hur deras felhantering påverkat både anställda och brukare. Det är lätt för chefer som sitter på sina fina kontor i helt andra byggnader att säga att allting är bra och går rätt till när de varken behöver hantera eller personligen drabbas av konsekvenserna. Tack vare bra anställda som insåg hur fel allting blev, och som gick till media och vågade prata om det så allmänheten fick upp ögonen för det kom de inte undan med det. Så händer någonting liknande igen hanteras det förhoppningsvis bättre. Och inte på de arbetandes bekostnad.

Recension av tv-serie: The Rookie: Feds – når inte upp till samma nivå som The Rookie

by

The Rookie: Feds
Betyg 3
Första avsnittet hade premiär i september 2022
Visas på tv4 Play
Skapad av Alexi Hawley och Terence Paul Winter

The Rookie: Feds är en spinoff på tv-serien The Rookie. Båda skildrar en medelålders person som väljer att utbilda sig för ett nytt yrke och karriär i medelåldern. I The Rookie är det byggaren John Nolan som blir polis i Los Angeles och i The Rookie: Feds är det Simone Clark, en före detta skolkurator i Washington, D.C. som, vid 48 års ålder, äntligen uppnådde sin livslånga dröm om att gå med i FBI som specialagent.

I båda serierna möter vi hur de får kämpa mot fördomar för att de är medelålders. John Nolan blir till och med varnad av sin chef kommissarie Grey att Grey kommer att göra allt han kan för att få bort honom. Enligt Grey ska en polisaspirant vara i tjugoårsåldern. Simone Clark får kämpa mot ännu djupare fördomar, tänker jag, eftersom hon är en svart medelålders kvinna. I båda serierna får vi följa dem både i jobbet och i privatlivet och i båda serierna får vi också lära känna några av deras kollegor på jobb och privatliv.

Det första avsnittet av The Rookie sändes 2018 och serien har nu sex säsonger och den sjunde säsongen kommer i början av 2015. The Rookie: Feds har inte gjort samma succé och det är också officiellt bekräftat att det inte kommer någon andra säsong.

The Rookie: Feds är en sämre version av The Rookie. Det råder ingen tvekan om det. Först och främst har The Rookie John Nolan i huvudrollen. Den spelas av duktiga Nathan Fillion som också gjort succé tidigare i serien The Castle. Som John Nolan gör han en sympatisk person som definitivt vinner omgivningens respekt. Simone Clark, huvudkaraktären i The Rookie: Feds är kaxig och gör precis som hon själv tycker och struntar ofta i vad cheferna säger. Det gör att hennes karaktär inte är särskilt trovärdig. Att en så egensinnig rookie-agent skulle få så fria tyglar och kunna styra och ställa som hon gör är inte alls realistiskt. Ödmjukhet är ett ord hon inte alls känner till. Hennes kaxighet är så enorm att det är svårt att sympatisera med henne. Seriens skapare har inte heller lyckats så bra med sido-karaktärerna. Hennes pappa är extremt gubbig och envis och rent av elak. Det blir löjligt när han behandlar en dotter som nästan är femtio år som någon som han förväntar sig ska lyda honom.

Simone Clark har ingen brist på självförtroende. Men hon tar det många steg utöver det. Hon är ganska uppblåst, men hon är också modig och tuff och hennes arbetslivserfarenhet är i hög grad användbar i hennes jobb inom FBI. Seriens styrka är att den precis som moderserien The Rookie pekar på att medelålders män och kvinnor kan tillföra en hel del inom polis- och rättsväsendet eftersom de har livserfarenhet på ett helt annat sätt än tjugoåringar.

Jag funderar på varför serieskaparna valt att göra Simone Clark så enormt kaxig. Frågan är om hon får vara det för att hon är en svart kvinna och ingen vågar trycka ned henne för att ingen vill bli beskylld för att vara rasist eller bli anmält för metoo. jag vet inte, men för mig minskar seriens kvalitet på grund av hennes stöddighet och störighet. Men det är också övriga karaktärer som är förutsägbara och svårt att riktigt engagera sig i. Hennes chef Garza uppfyller många klichéer om agent- och polischefer med tre skilsmässor i bagaget.

En plus för denna spinoff är att flera av karaktärerna från The Rookie dyker upp och samarbetar med Simone och hennes kollegor i FBI, bland annat John Nolan, förstås. Han och Simone fick bra kontakt då hon dök upp två avsnitt i The Rookie. Så i väntan på den sjunga säsongen kan The Rookie-fans trösta sig med The Rookie: Feds.

Svajig sång står i vägen för lysande klarinettist – Synergi med Alexander Ivarsson

by

Alexander Ivarsson

Synergi

3

Inspelad i Studio Epidemin Göteborg av Johannes Lundberg

Jotun Records

Releasedatum: juli 2024 (vinylutgåvan försenad)

Den 32-årige klarinettisten, kompositören och sångaren Alexander Ivarsson debuterar i eget namn med ett ambitiöst upplagt projekt. Känner för egen till honom främst genom samarbetet med hustrun, jazzviolinisten Terese Lien Evenstad live och på skiva. Han har vidare framträtt med bland andra Per Texas Johansson, Peter Asplund, Nils Landgren och Jojje Wadenius. Klarinett har övats på sedan åtta ålder och debuten lanseras ungefärligen med frågeställningen ”hur kan Putte Wickmans arvtagare låta?” Han säger sig vara influerad av honom och Ken Peplowski, två instrumentkollegor jag hört live. Hjärtat finns i både boppen och i ett impulsivare, mer samtida tonspråk. ”Stan” Åke Hasselgård och Buddy Defranco är två andra hjältar. På det album jag generöst tillhandahållits som recensionsex i form av en påkostad vinyl, medverkar Max Agnas på piano, Arvid Jullander på kontrabas samt trumslagaren Jonas Bäckman. Agnas har jag hört live minst tre gånger medan rytmsektionen består av musiker, vars produktivitet live och på skiva varit så förbluffande hög, att jag för länge sedan tappat räkningen på alla sammanhang jag haft förmånen att höra dem.

Synergi består av tre kompositioner på varje sida, varav fyra över sex minuter. Två låtar är original signerade Ivarsson medan övriga tillhör amerikanska sångboken. A-sidan har ett filmtema med kompositörer som Charles Chaplin, Harold Arlen och den romantiskt lagda tonsättaren Michel Legrand (Vivian Buzcek är för övrigt aktuell med tolkningar av dennes musik). Lyssnaren får således en mix av slitstarka standards och egentillverkade nytillskott vilka sägs reflektera skivdebutantens musikaliska resa. Genomgående har inspelningarna skett utan omtagningar som vore de hämtade från en liveupptagning. Vi får på konvolutet lite matnyttig info om hur det tänkts och idéer bakom varje låtval och utförande.

Inledande Smile görs i en tappning som lockar till lyssning. Kvartetten tillför efter Ivarssons anvisningar en lekfullt studsande rytm, vilket förädlar melodins melankoliska ton. Skulle kunna vara en älskvärd version totalt sett. Men redan här kommer min första invändning. Ställer mig högst tveksam till crescendot i sången vars överslag borde strukits. Frånvaron av producent gör sig tyvärr påmind alltför ofta på ett annars mycket ambitiöst album. Ur ett instrumentalt perspektiv firas triumfer i varje spår, rättfärdigar ofta omdömet 4+ när man kulminerar. Ett sådant tillfälle värt att framhålla sker i en yster dänga skriven för Judy Garland, närmare bestämt Get Happy av Harold Arlen. Uppe på den remarkabla nivån befinner sig stundom Max Agnas sittandes vid flygeln. Hans intro i Legrands What Are You Doing The Rest Of Your Life rymmer avsevärda kvaliteter. Ivarsson nämner att han tagit stort intryck av Frank Sinatra, vars mästerliga version vokalisten på Synergi är ljusår ifrån. När intensiteten når orkanstyrka blir det gapigt dissonant, skär sig brutalt i mina ,förvisso oskolade, öron.

B-sidan inleds med Tired, en självbiografisk sak vars omvälvande sjok energiskt tar oss i besittning. Diskanten från slingrande blåsinstrument, flygelns ackord och superb rytmsektion borgar för framrullande, fängslande harmonier. Skulle jag behöva tvingas utse en mvp ( ”most valuable player” kategori i sportens värld då jury korar viktigaste/ bäste spelare i en match eller mästerskap) väljer jag batterist Jonas Bäckman. Har verkligen stor behållning av vad han uträttar. Också denna låt lider dock av skev sång. Uppenbart att ett bollplank saknas! Klarinettisten uppvisar anmärkningsvärd kapacitet och kan i sina maxprestationer konkurrera med omtalade namn som Magnus Lindgren, Klas Lindquist och Per ”Texas” Johansson. Fast med det vokala inslaget blir det kontraproduktivt, skymmer sikten för en virtuos som önskar ses som arvtagare till den svenska klarinettkung vars 100-års födelse uppmärksammas i år. Ivarssons expressiva solo i egenskrivna Hold Me sammanfattar strålande hans sound och teknik. Plattan avslutas med ett gemensamt arr på Night And Day (C. Porter). Ett lika utbroderat som pregnant basintro av Arvid Jullander inleder. Därefter tar ett läckert groove vid.

Att kunna närstudera musiken i förstklassiga hörlurar och på så vis uppfatta vinylens remarkabla resonans, borde enbart vara en fördel. Varje instruments akustik finfördelas självklart sofistikerat som sig bör. Men förvånansvärt nog upptäcks oväntade problem. I vissa sekvenser låter ljudet frapperande orent. Beror det på pressningen, att jag fått tillgång till ett måndagsexemplar eller är det en signal om att stiftet på skivspelaren behöver bytas?

Inkännande fragmentarisk skildring av livet på landsbygden – E45, ett vandringsdrama på Hagateatern

by

foton Harald Nilsson

Manus: Marit Kapla (bearbetning: Bortas Josefine Andersson och ensemblen)

Regi: Bortas Josefine Andersson

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Gustave Lund

Komposition & ljuddesign: Catharina Jaunviksna

Skådespelare: Helena Gezelius, Sara Klingvall & Edgar Lindholm (praktikant från Teaterhögskolan Malmö)

I samarbete med Strindbergs Intima Teater

Urpremiär 20/9 2024 hos Hagateatern i Göteborg

Spelas till och med 20/10 och i november i Stockholm

Fram tills mångfaldigt prisade Osebol där invånarna i värmländska lilla byn mycket utförligt intervjuas förknippades Marit Kapla främst med film och redaktörskap för Ord & bild. Under en period var hon konstnärlig ledare för Göteborgs Filmfestival, satt i jury i Cannes och medverkade i SVT Filmkrönikan. Har hört henne pata om och läsa ur sin August-belönade bok som i särskilda föreställningar inramas av pianomusik från Martin Hederos. Den följdes upp med ännu en intervjubok, denna gång baserad på en dokumentärfilm gjord under pandemin.. Att Kapla tagit sig för att vandra från födelseorten Malung i omgångar till platsen i Göteborg där hon vill begravas, var tills ganska nyligen okänt för mig. Vad som betecknas vandringsdrama har getts beskrivningen ”om hur landet ligger, om hur tiden går, om att ses längs vägen”

.

Kapla fick i uppdrag av Hagateatern att skriva en pjäs. Enda villkoret var referens till Strindberg och att många röster skulle inkluderas, då produktionen sker i samarbete med Strindbergs Intima Teater. Hans sista pjäs Vid landsvägen utgör en influens. Den 54-åriga kvinnan ser sin pjäs som en allegori över livets gång, fast vandringen genomfördes konkret av henne själv i etapper. Fyrtio mil på tjugosex dagar över ett förlopp på ungefär ett halv år. Om genomförandet skrivs i programhäftet: ””du blir bjuden, du bjuder till, du går på, det går an, du kommer fram. Vandringen är slut. / Du är en annan.”

Hennes alter ego med vandringskängor och ryggsäck gestaltas växelvis av uppsättningens tre aktörer. Skildringen pendlar på ett fascinerande vis mellan krass realism och inslag av landsbygdsromantik. Vi får knappt veta något om vandringens vedermödor när hon förflyttar sig till fots, bredvid den europaväg som utgår från Italien och tar slut långt uppe i Norge, inga upplysningar om var hon sover och hur måltider intas. Estetiken att lysa med sin frånvaro delas med en Nobelpristagare, vittnesmål-författaren Svetlana Aleksijevitj.

Fokus inriktas så gott som uteslutande på de intressanta karaktärer hon möter, somliga av de tillfrågade nappar på erbjudandet om att bli intervjuade. Indirekt får vi reda på somligt om huvudpersonen genom att frågor returneras av vissa nyfikna på kvinnan bakom projektet. Till uppsättningens plusfaktorer hör formatet, dess ideala längd på cirka sjuttio minuter känns alldeles lagom. Ges plats för både luftigt reflekterande och en fascinerande, slumpartad undersökning av representanter för invånare utanför metropoler.

Färden till fots utgår som sagt från Dalarna, samhället känt för sin populära Dansbandvecka och skinnindustri. Något dramatikern som samlar in material förstås blir upplyst om. Kan inte låta bli att skjuta in att jag i skönlitterär form läst mycket om trakten då jag hängivet plöjt dalkullan Aino Trosells verk. I Åmål är man sommartid engagerade i midsommarfirande – Dalslands Bokdagar (tippar att Kapla deltagit) – Bluesfestivalen. I Brålanda(?) träffar hon en pizzeriaägare vars svenska flagga gav upphov till en orolig omvärldsreflektion, som anknöt till det islamistiska terrordåd i Bryssel media bagatelliserat. En annan individ som träder fram ur det förbipasserande persongalleriet är en fembarnsmamma från Somalia. Hon drömmer om en lägenhet i Trollhättan. Vidare görs åtskilliga uppehåll för inhämtning av stoff på gårdar och jordbruk, vilket ibland ger upphov till lite komiska demonstrationer.

Scenen är i det närmaste tom på rekvisita. Draperier avskärmar däremot fiffigt frilagda ytor på sidorna, från vilka skådespelarna gör oväntade entréer. Vidare präglas ljusdesignens nivåer av skuggande dis ett slags förtrollande drag mitt i vardagen. Tycker nog ändå det blir i fattigaste laget att den sammansvetsade trion tillsammans med ljudläggaren själva tvingas illustrera vad som ske, likt charader med skillnaden att dessa här ackompanjeras av repliker. Trumfkortet är istället en monterad vridscen som emellanåt medför ett drastiskt ökat tempo, som en accelererande karusell. Kul utvikning av regissören i en framväxande berättelse med fragmentariska episoder. Speglar möjligen hur olika vi kan se på vår resa genom livet. Hinner vi med? Hur ofta blir det långtråkigt?

Hagateaterns sinnliga och humoristiska varumärke märks i denna stimulerande produktion. Bortsett från Handla med hjärtat har man senaste åren åstadkommit ett halvdussin mycket lyckade uppsättningar. Återigen triumferar deras kvinnliga veteraner. Duon kompletteras följsamt av en praktiserande yngling. Hade jag fått bestämma skulle jag låtit Helena Gezelius få fortsätta gestalta den prisbelönta kvinnans planerade strövtåg. Hon lyser av trovärdighet. Kan förstå att att regissören vill rotera rollistan, men högpresterande Gezelius besitter en extraordinär naturlighet i huvudrollen. Den hårt jobbande ensemblen agerar storögt i rapsodiska biroller med tydligt markerade gester. Ett par gånger skulle de kunna anklagas för att överdriva, men vi får hoppas att de intervjuade inte anser sig blivit karikatyrer.

Ligger nära till hands att jämföra med hur somliga icke offentliga personer framställs i Jan Troells dokumentär Sagolandet, hur tittare skrattat åt deras utsagor. Det är en bedömningsfråga om vandringsdramat E45 rymmer liknande tendenser. Noterar drag av exotism i framställning, vilket nog ska tillskrivas regissören i första hand. Skådespelarnas skicklighet avseende dialekter jämte hur några av de porträtterade bryter, lockar ofrånkomligen premiärpubliken till leenden och skratt. En obestridlig kvalitet i ensemblen!

En mycket positiv omständighet måste slutligen framhållas extra. Syftar på kompositören Catharina Jaunviksnas kompetens. Stimuleras i synnerligen hög grad av hennes försynt moderna folkmusik. Understödjande musiken öppnar upp för tolkning, betonar händelser och uttalanden med exakt tonträff. Hennes ”soundtrack” befinner sig på den absoluta toppen, tillhör kategorin bästa musik någonsin konstruerad för scen.

Foton Harald Nilsson