Manus: Marit Kapla (bearbetning: Bortas Josefine Andersson och ensemblen)
Regi: Bortas Josefine Andersson
Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Gustave Lund
Komposition & ljuddesign: Catharina Jaunviksna
Skådespelare: Helena Gezelius, Sara Klingvall & Edgar Lindholm (praktikant från Teaterhögskolan Malmö)
I samarbete med Strindbergs Intima Teater
Urpremiär 20/9 2024 hos Hagateatern i Göteborg
Spelas till och med 20/10 och i november i Stockholm
Fram tills mångfaldigt prisade Osebol där invånarna i värmländska lilla byn mycket utförligt intervjuas förknippades Marit Kapla främst med film och redaktörskap för Ord & bild. Under en period var hon konstnärlig ledare för Göteborgs Filmfestival, satt i jury i Cannes och medverkade i SVT Filmkrönikan. Har hört henne pata om och läsa ur sin August-belönade bok som i särskilda föreställningar inramas av pianomusik från Martin Hederos. Den följdes upp med ännu en intervjubok, denna gång baserad på en dokumentärfilm gjord under pandemin.. Att Kapla tagit sig för att vandra från födelseorten Malung i omgångar till platsen i Göteborg där hon vill begravas, var tills ganska nyligen okänt för mig. Vad som betecknas vandringsdrama har getts beskrivningen ”om hur landet ligger, om hur tiden går, om att ses längs vägen”
.
Kapla fick i uppdrag av Hagateatern att skriva en pjäs. Enda villkoret var referens till Strindberg och att många röster skulle inkluderas, då produktionen sker i samarbete med Strindbergs Intima Teater. Hans sista pjäs Vid landsvägen utgör en influens. Den 54-åriga kvinnan ser sin pjäs som en allegori över livets gång, fast vandringen genomfördes konkret av henne själv i etapper. Fyrtio mil på tjugosex dagar över ett förlopp på ungefär ett halv år. Om genomförandet skrivs i programhäftet: ””du blir bjuden, du bjuder till, du går på, det går an, du kommer fram. Vandringen är slut. / Du är en annan.”
Hennes alter ego med vandringskängor och ryggsäck gestaltas växelvis av uppsättningens tre aktörer. Skildringen pendlar på ett fascinerande vis mellan krass realism och inslag av landsbygdsromantik. Vi får knappt veta något om vandringens vedermödor när hon förflyttar sig till fots, bredvid den europaväg som utgår från Italien och tar slut långt uppe i Norge, inga upplysningar om var hon sover och hur måltider intas. Estetiken att lysa med sin frånvaro delas med en Nobelpristagare, vittnesmål-författaren Svetlana Aleksijevitj.
Fokus inriktas så gott som uteslutande på de intressanta karaktärer hon möter, somliga av de tillfrågade nappar på erbjudandet om att bli intervjuade. Indirekt får vi reda på somligt om huvudpersonen genom att frågor returneras av vissa nyfikna på kvinnan bakom projektet. Till uppsättningens plusfaktorer hör formatet, dess ideala längd på cirka sjuttio minuter känns alldeles lagom. Ges plats för både luftigt reflekterande och en fascinerande, slumpartad undersökning av representanter för invånare utanför metropoler.
Färden till fots utgår som sagt från Dalarna, samhället känt för sin populära Dansbandvecka och skinnindustri. Något dramatikern som samlar in material förstås blir upplyst om. Kan inte låta bli att skjuta in att jag i skönlitterär form läst mycket om trakten då jag hängivet plöjt dalkullan Aino Trosells verk. I Åmål är man sommartid engagerade i midsommarfirande – Dalslands Bokdagar (tippar att Kapla deltagit) – Bluesfestivalen. I Brålanda(?) träffar hon en pizzeriaägare vars svenska flagga gav upphov till en orolig omvärldsreflektion, som anknöt till det islamistiska terrordåd i Bryssel media bagatelliserat. En annan individ som träder fram ur det förbipasserande persongalleriet är en fembarnsmamma från Somalia. Hon drömmer om en lägenhet i Trollhättan. Vidare görs åtskilliga uppehåll för inhämtning av stoff på gårdar och jordbruk, vilket ibland ger upphov till lite komiska demonstrationer.
Scenen är i det närmaste tom på rekvisita. Draperier avskärmar däremot fiffigt frilagda ytor på sidorna, från vilka skådespelarna gör oväntade entréer. Vidare präglas ljusdesignens nivåer av skuggande dis ett slags förtrollande drag mitt i vardagen. Tycker nog ändå det blir i fattigaste laget att den sammansvetsade trion tillsammans med ljudläggaren själva tvingas illustrera vad som ske, likt charader med skillnaden att dessa här ackompanjeras av repliker. Trumfkortet är istället en monterad vridscen som emellanåt medför ett drastiskt ökat tempo, som en accelererande karusell. Kul utvikning av regissören i en framväxande berättelse med fragmentariska episoder. Speglar möjligen hur olika vi kan se på vår resa genom livet. Hinner vi med? Hur ofta blir det långtråkigt?
Hagateaterns sinnliga och humoristiska varumärke märks i denna stimulerande produktion. Bortsett från Handla med hjärtat har man senaste åren åstadkommit ett halvdussin mycket lyckade uppsättningar. Återigen triumferar deras kvinnliga veteraner. Duon kompletteras följsamt av en praktiserande yngling. Hade jag fått bestämma skulle jag låtit Helena Gezelius få fortsätta gestalta den prisbelönta kvinnans planerade strövtåg. Hon lyser av trovärdighet. Kan förstå att att regissören vill rotera rollistan, men högpresterande Gezelius besitter en extraordinär naturlighet i huvudrollen. Den hårt jobbande ensemblen agerar storögt i rapsodiska biroller med tydligt markerade gester. Ett par gånger skulle de kunna anklagas för att överdriva, men vi får hoppas att de intervjuade inte anser sig blivit karikatyrer.
Ligger nära till hands att jämföra med hur somliga icke offentliga personer framställs i Jan Troells dokumentär Sagolandet, hur tittare skrattat åt deras utsagor. Det är en bedömningsfråga om vandringsdramat E45 rymmer liknande tendenser. Noterar drag av exotism i framställning, vilket nog ska tillskrivas regissören i första hand. Skådespelarnas skicklighet avseende dialekter jämte hur några av de porträtterade bryter, lockar ofrånkomligen premiärpubliken till leenden och skratt. En obestridlig kvalitet i ensemblen!
En mycket positiv omständighet måste slutligen framhållas extra. Syftar på kompositören Catharina Jaunviksnas kompetens. Stimuleras i synnerligen hög grad av hennes försynt moderna folkmusik. Understödjande musiken öppnar upp för tolkning, betonar händelser och uttalanden med exakt tonträff. Hennes ”soundtrack” befinner sig på den absoluta toppen, tillhör kategorin bästa musik någonsin konstruerad för scen.
Foton Harald Nilsson