Så länge hjärtat slår
Betyg 4
Regi Ella Lemhagen
Biopremiär 27 september 2024
Vad som börjar väldigt trevligt och festligt i en konsertlokal, där ett band framför titellåten Så länge hjärtat slår med sångaren Hanne (Bianca Kronlöf) i fronten, följs av att hon drar upp sin vän Katrin (Liv Mjönes) upp på scenen för att fira hennes födelsedag med sång och tillrop. Det är tydligt att de är såta vänner som står varandra nära på ett personligt plan – men också professionellt ska det visa sig, då de också jobbar ihop. Dock inte som kollegor, utan Katrin är Hannes chef på ett vårdhem för äldre och dementa. Men Hanne identifierar sig såklart inte som skötare ändå, utan är ju musiker.
Vad som börjar väldigt varmt och glatt, nästan som en komedi, förvandlas snart till någonting helt annat. Någonting mycket mörkare och allvarligare. För precis som samhället och världen i stort förändrades väldigt snabbt i våren 2020 efter att Covid-19 blev en global pandemi, så påverkas också både Katrins och Hannes liv otroligt mycket. Både professionellt och privat. Inledningen blir en snygg kontrast som påminner oss hur snabbt allting kan vända, både i våra personliga liv men också mer allmänt ute i samhället. Och då covid fortfarande är som ett öppet sår på samhällskroppen som knappt hunnit läka, är det många som fortfarande inte återhämtat sig helt efter detta även om samhället i stort ändå kunnat göra det.
Baserad på verkliga händelser handlar detta främst om Hanne och hennes arbetskollegor på ålderdomshemmet och hur deras arbetsplats och situation drastiskt förändrades, precis som stora delar av samhället i stort, och utan att riktigt veta hur de så snabbt skulle anpassa sig och hantera den enorma krissituation som livet blev då. Men det handlar också om Hanne och hennes kamp mot vårdbolaget, deras olika chefer som vägrar lyssna till hennes larmrapporter och om styrelser som trots enorm bristande arbetsmoral ändå sätter vinstintresse framför att få in rätt hjälpmedel så personalen kunde göra sitt jobb. Och om chefer som tar ut bonusar istället för att sätta in de pengarna och täppa igen de resursbrister de så uppenbart hade då. Det blir först en ensam kamp som gör henne lite till paria på sin arbetsplats, då de övriga arbetarna inte vill stöta sig med ledningen och riskera sina jobb, men sen också ger henne ett sammanhang och högre mening.
Trots sin någorlunda ljusa och lätta ton är det ändå en väldigt stark och drabbande film. Flera gånger känner jag att den ger mig en klump i magen, och lämnar mig nära till tårar mer än en gång. Att jobba inom vården är nog inte så lätt vanligtvis, men under specialtillstånd som dessa och dessutom inte ha ledningen bakom sig utan närmast blir gaslightad till att allt är som det ska trots enorma resursbrister och krishantering som mestadels byggs på lögner så måste det verkligen vara en helt ny sorts helvetesring ingen kunnat föreställa sig innan. Vilket gör att en verkligen känner med Hanne och hennes situation, känner hennes hopplöshet och förtvivlan, och Bianca gör verkligen en otrolig rollprestation här. Liv Mjönes är också väldigt bra, som alltid, även om det är svårare att känna med henne som mest ljuger och tar avstånd från sin vän när det blir jobbigt. Hanne bryr sig mer på ett personligt plan, om de andra anställda, brukarna hon jobbar med och anhöriga som också drabbades. Hennes engagemang blir lika värmande som hjärtskärande.
Filmen blir som ett testamente för vikten av personligt mod, att våga ta fighten mot företag som gör fel, att inte vika sig när det blir tufft, men också för att stå upp för sanningen – och varandra. Men också för hur viktig media och journalistiken ändå fortfarande är i vårt moderna tidevarv, hur det kan ge röst åt den lilla människan som försöker tystas av det stora maskineriet trots att det är hon som befunnit sig på golvet och sett hur deras felhantering påverkat både anställda och brukare. Det är lätt för chefer som sitter på sina fina kontor i helt andra byggnader att säga att allting är bra och går rätt till när de varken behöver hantera eller personligen drabbas av konsekvenserna. Tack vare bra anställda som insåg hur fel allting blev, och som gick till media och vågade prata om det så allmänheten fick upp ögonen för det kom de inte undan med det. Så händer någonting liknande igen hanteras det förhoppningsvis bättre. Och inte på de arbetandes bekostnad.