• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

It’s Opeth, Jim, but not as we know them

20 september, 2011 by Redaktionen

Artist: Opeth
Album: Heritage
Utgivningsdatum: 19 September
Betyg: 5

Ett ramaskri uppstod bland hängivna Opethfans när det avslöjades att den nya skivan skulle vara helt befriad från growling. Det pratas om en ny riktning, en återgång till 80-tals prog. Men vad är det som har hänt egentligen?

Opeth är inte ett band som viker ut sig för mainstreamen eller lägger allt för stor vikt på andras åsikter. Istället fortsätter de experimentera med sitt sound och gör sin grej precis som de själva vill.
Opeths 10e skiva, ”Heritage”, som utan tvekan är det längsta Opeth har kommit från dödsmetal hittills, är förutom lättflytande och lugn samtidigt även minst lika mörk och spännande som deras tidigare verk. Och trots att det känns lönlöst, nästan löjligt att försöka jämföra Opeth är det endast soundet i deras egna ”Ghost Reveries” som ”Heritage” kommer någorlunda i närheten av.

Till en början måste jag erkänna att det faktiskt känns ganska tomt utan Mikael Åkerfeldts vanliga röstnivåer men efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger är det inget som besvär mig det minsta. Skivan växer och växer och växer. Opeth är tillbaka med årets kanske bästa skiva och levererar, om inte progressive death metal, sitt genuina jag som precis som deras musik befinner sig i ständig progression.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: heritage, metal, Opeth, prog, progressive

Pirzadehs Fjäril i koppel – färgstarkt om en ung kvinnas liv och uppbrott från Iran

19 september, 2011 by Redaktionen

En ung kvinna sitter i Teheran och planerar sin flykt från make och fosterland. Från lägenheten i Teheran tänker 19-åriga Shirin tillbaka på sin barndom och tonårstid. En livfull berättelse om såväl goda som onda dagar målar upp sig framför läsaren.

Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh handlar om Shirins far- och morföräldrar, mor och far, syskon och andra nära släktingar och vänner. Vi får glimtar från hennes egen uppväxt och från hur livet förändras i och med revolutionen och den nyordning som kom med Ayatollan Khomeini när Shirin var i lägre tonåren. Villkoren hårdnar nu framför allt för kvinnorna och bidrar till att Shirin blir bortgift mot sin vilja som 16-åring.

Shirins historia är baserad på Zinats egen. Zirat Pirzadeh flydde till Sverige med sin 2-årige son 1991. Fjäril i koppel avslutas med att Shirin lämnar Iran med sin 2-åriga dotter. Även om delar av historien är fiktion så känns boken väldigt självbiografisk, som om minnena skrivits ned i den takt de poppat upp.

Språket känns lite barnsligt, men samtidigt lyckas Zinat förmedla en spännande berättelse som griper tag. Det brokiga och färgstarka persongalleriet bidrar till en mer nyanserad och mångbottnad bild av livet i Iran. Så även om författarstilen känns lite omogen så sugs man in i berättelsen och får ett mycket levande förhållande till Shirin och hennes släktingar.

Zinat har en förmåga att skildra svåra upplevelser osentimentalt och dramatiskt på samma gång. Boken har en lättsamhet blandad med stort allvar och starka känslor som känns igen från Zinats komikerframträdanden. Zinat Pirzadeh är idag ståuppkomiker, syokonsulent, skådespelare och föreläsare. Fjäril i koppel är hennes debutroman.

Fjäril i koppel
Zinat Pirzadeh
Utgiven: 2011-09-14
Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0365-6

Relaterat: Recension i HD

Läs även andra bloggares åsikter om Böcker, Iran, Zinat Pirzadeh
 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: barndomsskildring, Bokrecension, Iran

Recension av filmen Happy End, betyg 5

18 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Happy End
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 23 september 2011

Svensk film brukar (nästan) alltid anklagas för att vara totalt underlägsen de högspända Hollywood-produktionerna och ses nästan som de fula kusinerna från landet i jämförelse. Kritiken brukar dels handla om vi inte alls har samma produktionskultur med varken samma volym i kapital eller studiomöjligheter, men också om att vi endast har stela polisfilmer att erbjuda. Men med senaste tidens filmer som Apan, Svinalängorna, Apflickorna och nu Happy End av regissören Björn Runge visar man mer tendenser till den franska filmen och dess känslighet, konstnärlighet men framförallt klarsynt ärlighet snarare än massproducerade amerikanskt skräp utan någon som helst högre verkningsgrad. Varför vi ens skulle vilja efterlikna deras (alltför ofta) skit är för mig en gåta.

Denna tredje och avslutade del i ”Befrielsetriologin”, som föregåtts av ”Om jag vänder mig om” och ”Mun mot mun”, introducerar oss för fem karaktärer som alla vadar i sina problem: Jonna, Peter, Katrin, Asger och Mårten. Och visst kan det låta avskräckande, om man inte sett de tidigare filmerna i trilogin, men jag kan redan nu uppmärksamma er på att denna film är ett obligatorium oavsett om man är cineast eller ej: ty den erbjuder en inzoomning i de mest privata av familjefotografier man kan tänka sig och kastar in betraktaren så våldsamt att det känns i hela kroppen.

Det som drabbar våra karaktärer drabbar även oss. Hårt! Detta mycket tack vare det nakna bildspråket och den nårgående kameran, men också de väldigt skickliga skådespelarna som verkligen tillåter oss att leva oss in i deras situationer. Bland annat gör Gustaf Skarsgård en av sina paradroller som den något psykiskt instabila Peter, som också mister sin flickvän precis innan de ska gifta sig.

Av dessa fem huvudrollsinnehavare är det bara Jonna och Peter som innehar blodsband till varandra, men snart introduceras de på ett eller annat sätt för varandra och har mer eller mindre inverkan på varandras vardagar. Detta ter sig mycket logiskt och högst troligt, vilket så klart bidrar till allt obehag som följer. Självmordsförsök, misshandel av flickvän, äldre människor som är ensamma till följd av dödsfall och många andra problem. Ja, ni hör. Denna orgie i dekadens är lika mörk som insiktsfull och inte alls fri från humor som man skulle kunna tro.

Men det är inte ens i det mörka som fokus ligger, utan som trilogi-titeln antyder i kampen ut ur den vardag och livssituation man inte längre finner möjlig att leva i. Det är just därför denna film fungerar inte bara som en pusselbit i helheten utan också för sig själv, för att man sammanfattar alla dessa personligheters vardagsproblem men också vägen ut ur dem. Och detta med en sällsynt skärpa man sällan annars erbjuds på film.

Och på tal om titlar viskar ju även filmens dito om hur denna säck vävs ihop, men resan mot slutet (som är början på våra rollkaraktärers fortsättning) är inte desto mindre gripande eller intressanta för det. Tvärtom. Alla beståndsdelar engagerar och paketeras så attraktivt att man nästan gråter mot filmens slut. Dock inte av sorg utan snarare av glädje, för att man fått följa dem alla ur svårigheter men också fått komma ut i den ljusare delen av tunneln med de flesta. Tillsammans. De som blev kvar i mörkret har bara sig själv att skylla och saknas aldrig riktigt heller. Precis som i det verkliga livet, som sig bör.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Björn Runge, Gustaf Skarsgård, Happy End, Recension, Scen

A Beautiful Friend: We were heading for the Sun, höstens feelgoodskiva

18 september, 2011 by Rosemari Södergren


Artist: A Beautiful Friend
Titel: We were heading for the Sun
Betyg: 4
Release: 21 september

We Were Heading For The Sun är titeln på det nya albumet med A Beautiful Friend. Här presenteras en delvis ny och mer omedelbar sida. Bakom namnet A Beautiful Friend döljer sig Pelle Ekerstam, låtskrivare, sångare, gitarrist, arrangör och producent.

Att Pelle behärskar många instrument märks med allt finlir som finns att upptäcka då du lyssnar om och om igen på spåren. ”We were heading for the Sun” är absolut ett feelgood-album med mjuk musik och positiva texter.

På debutalbumet var hans låtar mer storslagna med romantiskt anslag och orkestrering som fick folk att dra paralleller till neo-crooners som Rufus Wainwright och Richard Hawley.

Nya albumet har enklare, mer omedelbara poplåtar med också en hel del av eftermiddagsjazz i sig. Inte så konstigt eftersom acid jazz och soul länge varit en del av Pelles musikaliska vokabulär, innan han flyttat till Stockholm hade nästan bara spelat sådan musik.

Några av spåren, för övrigt de som gör att jag ger albumet betyg 4, är spår som Love Finds A Way, Ordinary Faces och titelspåret We Were Heading For The Sun som känns nästan som 80-talsdisco.

Titelspåret We Were Heading For The Sun är mitt favoritspår, det glad pop men ändå stråk av vemod i det.

Lite kul är också att Pelles gamle hjälte Mark Olson (The Jayhawks), sjunger duett i Soul To Body. De träffades av en slump i hemmamiljö. Pelle var på middag hemma hos sin bror tillsammans med föräldrar och fästmö.
– Gitarrbyggaren David Sundberg var inbjuden och undrade om han kunde ta med en vän. Det visade sig vara Mark. Vi hade en trevlig kväll, om än lite bisarr.
Det slutade med att Pelle frågade om han ville sjunga på nästa skiva. Sagt och gjort. När Mark kom till Sverige nästa gång hörde han av sig och sa att han hade en lucka, och så fick Pelle producera sin gamle favorit.
– En speciell upplevelse. Han hade just varit hos tandläkaren och dragit ut en tand och gick på smärtstillande.

Pelle flyttade för 15 år sedan från hemstaden Värnamo till Stockholm. Han har sedan dess kunnat höras och ses i en rad olika sammanhang. Bland annat har han turnerat som gitarrist med en rad etablerade svenska artister, frontat i alt-countrybandet Yukon AK (tillsammans med bland andra Jennie Abrahamson) och släppt sitt första soloalbum som A Beautiful Friend. Debuten (You’ve Already Passed) This Moment, som kom 2008 fick ett fint mottagande i media. 8/10 i Sonic bland annat.

Han har sedan dess turnerat flitigt, både ensam, med förinspelat komp på rullbandspelare, med stråkkvartett och med elektriskt band. I samband med debutalbumet turnerade han både själv och som uppvärmare åt The Perishers, Elin Ruth Sigvardsson och John Hiatt. De som följt hans MySpace-sida har kunnat förbluffas av några läckra omarrangemang av ett antal mer eller mindre förvånande covers som avslöjar att han både har fantasi och självdistans (eller vad sägs om att ge sig på I Surrender av Samantha Fox?). En av dessa covers, Robyns Keep this Fire Burning, har till och med smugit sig in som avslutningsspår på det nya albumet.

Lite extra information om Pelle som vi fick i ett pressmail:
Parallellt har han skrivit stråkarrangemang åt andra och läst en roman i veckan under hela det gångna året.
– Jag älskar ju att läsa – jag inspireras nästan mer av litteratur än musik. Känslan som hänger kvar efter att jag har läst nåt bra är otroligt närande om jag sätter mig ner och skriver just då. När jag märkte att jag snittade på ungefär en bok i veckan blev det lite av en sport att hålla den statistiken året ut, erkänner han.
Ekerstam kunde därför regelbundet ses på puben Oliver Twist djupt försjunken i en bok medan hans Bedarö Bitter på fat blev avslagen. Vissa av dem i alla fall.
Mitt i allt bokslukande har han också hunnit skriva en mängd låtar.

Läs även andra bloggares åsikter om A Beautiful Friend, musik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: A Beautiful Friend, Musik, Recension

Roberto Bolaño i den nyutgivna Amulett – låter oss känna en rysning i tidens flöde

17 september, 2011 by Rosemari Södergren

Roberto Bolaño skriver som om tankarna bara kommer, de flyter på och sväller ut åt olika håll, men ändå visar det sig allt är genomtänkt, välskrivet och inte ett ord finns där utan någon orsak.

Det brukar sägas om den chilenske författaren Roberto Bolaño att han skapade en romanvärld med helt egna lagar, hallucinatorisk och skrämmande autentisk på en gång, där moståndet mot övergrepp och politiskt våld utgör själva bränslet i prosan. Inte minst har han bidragit till välrdslitteraturen med en egen fasaväckande geografi i staden Santa Teresa, verklighetens Ciudad de Juarez precis på gränsen till Texas, de många kvinnomordens stad som spelar en viktig roll i ”2666” och ”De vilda detektiverna”.

Roberto Bolaño Ávalos föddes 28 april 1953 i Santiago, Chile och dog 15 juli 2003 i Barcelona, Spanien. På svenska finns romanen ”De vilda detektiverna” (Los detectives salvajes), utgiven 1998 och ”Om natten i Chile” (”Nocturno de Chile”) utgiven 2008. Hans sista verk blev den 1100-sidiga romanen ”2666”, som han avslutade strax innan sin död. ”2666” är hyllad och recenserad av Jonas Thente i DN.

Roberto Bolaño är utan tvekan en säregen författare med ett personligt språk och en berättelse där händelser och människor och öden vävs in i varandra, som en kurragömmalek med både fiktiva och verkliga personer. Till ytan, vid en första anblick, kan allt verka rörigt men som alltid visar sig berättelsen bli en sammanhållen helhet.

För den som inte vågar sig på hans stora verk ”2666” som ju består av 1100 sidor är den nyutgivna ”Amulett” en bra start in i hans författarskap. ”Amulett” är en behändig liten bok, i fickformatstorlek och med 191 sidor.

Huvudpersonen i Amulett – poeten Auxilio Lacouture, den mexikanska poesins moder – är för övrigt en av birollsinnehavarna i De vilda detektiverna.

I Amulett sitter hon gömd på en toalett på den filosofiska och litterära institutionen i ett av Mexiko Citys universitet, som är ockuperat av armén. Hon sitter där i tolv dagar 1968 och minns sitt liv i en medvetandeström som går mellan dröm och vaka. I Amulett dyker också än en gång den mystiska sifferkombinationen 2666 upp.

Ett exempel på Bolaños speciella sätt att uttrycka sig, ur ”Amulett”:

När Ernesto sa det såg jag inte Arturos ansikte man jag anade att hans ansiktsuttryck, som dittills varit lätt frånvarande, på ett subtilt sätt löstes upp och efterträddes av en knappt märkbar liten rynka i vilken all världens skräck koncentrerades. Och sedan skrattade Arturo och sedan skrattade Ernesto, deras kristallklara skratt liknade mångformiga fåglar i Encrucijada Veracruzanas vid den här tiden på dygnet liksom askgrå rymd, ….

Som det står på bokförlagets sida om ”Amulett”:
Precis som titeln antyder är Amulett ett smycke, ett skimrande stycke prosa som vävs kring Latinamerikas folk och historia: det som är bokens sanna amulett.

Amulett är fylld av poetiskt språk med meningar som trädde fram lager efter lager:
Och det är då tiden stannar upp igen, vilket är en sliten och dålig bild, för antingen stannar tiden aldrig upp eller också har den alltid stått stilla, så låt oss istället säga att det uppstår en rysning i tidens flöde, eller att tiden ställer sig bredbent och böjer sig fram och stoppar huvudet mellan ljumskarna och tittar på mig upp och ner, så att jag ser ansiktet bara några centimeter under rumpan, och blinkar åt mig, en galen blinkning, …

Amulett
Originaltitel: Amuleto
Författare: Roberto Bolaño
Översättare: Lena E. Heyman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100124540
ISBN13: 9789100124540

Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om Roberto Bolaño, bok, litteratur, Mexico, författare, Amulett, chilensk

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Amulett, Bok, chilensk, författare, Mexico, Roberto Bolaño

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1320
  • Sida 1321
  • Sida 1322
  • Sida 1323
  • Sida 1324
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in