Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

prog

Opeth på Gröna Lund

by

Opeth, Gröna Lund
14 September 2012
Betyg: 4

Opeth hyllas över hela världen för sina utomordentliga spelningar som binder briljans, skicklighet och melankoli med humoristiska inslag och en aning självdistanserad arrogans. Och när progmetalbandet spelar på hemmaplan vet vi att vi kan förvänta oss det där lilla extra.

Gröna Lunds stora scen skapar tyvärr  inte direkt någon intimare atmosfär som progressiv musik egentligen passar allra bäst i och det hotfulla vädret under dagen verkar ha lyckats skrämma bort en hel del fans. Men det finns som bekant inte mycket som kan hålla Opeth från att leverera.

Spelningen inleds med fyra raka spår från aningen kontroversiella ”Heritage”, bandets senaste skiva som delat upp fansen i två läger – de som hyllar den och de som avskyr den, innan det blir dags för lite äldre godbitar från en rad olika skivor. ”Windowpane” är först upp och blir den perfekta övergången som bygger upp för ordentligt headbangande lagom till ”Heir Apparent”.

Mikael Åkerfeldts mellansnack är lika underhållande som vanligt och publiken roas extra mycket när han passar på att slänga en känga mot Göteborg när han presenterar ”Demons Of The Fall” från ”My Arms Your Hearse” som spelats in i just Göteborg.

Efter någon dryg minuts frånvaro från scenen som Åkerfeldt kallar ett ”Spinal Tap moment” är det dags för ”låten Guns ’N’ Roses stal en gång i tiden”, ”Deliverance”, från skivan med samma namn. Låten får stå som en värdig avslutare på en fantastisk konsert, om än inte lika mäktig som ”Folklore” blev sist Opeth spelade i Stockholm.

 

 

Rapport från Sweden Prog Festival

by

Mike Portnoy skrev vid ett tillfälle att i en perfekt värld skulle ett flertal av Dream Theaters låtar vara ”hits”. Det var förstås innan han fick sparken men jag kan inte låta bli att att undra hur han hade beskrivit progkvällen på Bryggarsalen med samma kriterier.


Coste’s Cosmos blir bandet som öppnar den lilla festivalen. Det inleds med några klassiska progriff men går snart över till en lite hårdare progressiv metal. Det dundrar i lokalen och efter spelningen kan jag inte låta bli att höra hur besökare runt omkring mig verkar förvånade över hur bra det faktiskt lät.


Gösta Berlings Saga som verkar sänka snittåldern en hel del imponerar stort när de dyker upp bakom ett tjockt lager rök för att leverera kvällens mörkaste instrumentala rock och mötas av stående ovationer. Ett spännande band att hålla utkik för, som även ger starka vibbar av post-rock.


I Brighteye Brisons musik går det att urskilja tydliga influenser av Pink Floyd, Genesis, Emerson Lake And Palmer, lite Marillion, ja lite allt möjligt och allt på en gång. Och resultatet blir faktiskt ganska bra.


Agents Of Mercy påminner mig varför jag älskar progressiv rock så mycket. De gör allt rätt och avslutar festen på bästa tänkbara sätt. Det håller i stort sett samma nivå som Transatlantic, supergruppen Roine Stolt medverkar i, och är minst sagt en värdig huvudakt som bevisar att svensk prog fortfarande finns med på världskartan.

Det gemensamma samtalsämnet ikväll är hur fantastiska alla kvällens artister är och jag tror aldrig jag har hört ordet ”bra” lika många gånger under en och samma kväll förut. Succén är ett faktum och jag hoppas Stockholms första Progressiva Rockfestival inte bli den sista.

Mike Portnoy kanske inte skulle tycka det var på samma nivå som Dream Theaters egna ”Progressive Nation” koncept som självklart skulle varit dagens motsvarighet till Woodstock, men ett slutsålt Globen tre-fyra nätter i rad skulle nog duga.

It’s Opeth, Jim, but not as we know them

by

Artist: Opeth
Album: Heritage
Utgivningsdatum: 19 September
Betyg: 5

Ett ramaskri uppstod bland hängivna Opethfans när det avslöjades att den nya skivan skulle vara helt befriad från growling. Det pratas om en ny riktning, en återgång till 80-tals prog. Men vad är det som har hänt egentligen?

Opeth är inte ett band som viker ut sig för mainstreamen eller lägger allt för stor vikt på andras åsikter. Istället fortsätter de experimentera med sitt sound och gör sin grej precis som de själva vill.
Opeths 10e skiva, ”Heritage”, som utan tvekan är det längsta Opeth har kommit från dödsmetal hittills, är förutom lättflytande och lugn samtidigt även minst lika mörk och spännande som deras tidigare verk. Och trots att det känns lönlöst, nästan löjligt att försöka jämföra Opeth är det endast soundet i deras egna ”Ghost Reveries” som ”Heritage” kommer någorlunda i närheten av.

Till en början måste jag erkänna att det faktiskt känns ganska tomt utan Mikael Åkerfeldts vanliga röstnivåer men efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger är det inget som besvär mig det minsta. Skivan växer och växer och växer. Opeth är tillbaka med årets kanske bästa skiva och levererar, om inte progressive death metal, sitt genuina jag som precis som deras musik befinner sig i ständig progression.