Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

progressive

Rush – Time Machine 2011: Live In Cleveland – årets liveskiva

by

Artist: Rush
Album: Time Machine 2011: Live In Cleveland
Betyg: 5
Release: 8 November 2011

Att Rush släpper en liveskiva av årets jubileumturne bör inte överraska någon. Men bandets 9e liveskiva är faktiskt en som sticker ut ur mängden.

Skivan består av 26 spår som sammanfattar bandets 43åriga historia och dessutom innehåller albumet Moving Pictures, bandets längsta och mest framgångsrika skiva, i sin helhet för första gången. Vilken trots sina 40 år känns den fräsch och aktuell. ”Caravan” och ”BU2B” från den kommande skivan får också plats och bidrar till variationen.

Ljudet på skivan är så perfekt det kan bli uppfångat i en spellokal och återspeglar bandets utmärkta prestation samtidigt som publiken känns mer levande än någonsin. Det är lätt att drömma sig in i den och se bandet framför sig omringade av psykedeliska filmklipp.

Den är inspelad under bandets besök i Cleveland men spellistan är nästan identisk den bandet framförde i Sverige tidigare i år, något som gör skivan lite speciellare för alla oss som hade turen att närvara vid någon av spelningarna.

Utan tvekan bandets bästa liveskiva och definitivt något för alla fans.

It’s Opeth, Jim, but not as we know them

by

Artist: Opeth
Album: Heritage
Utgivningsdatum: 19 September
Betyg: 5

Ett ramaskri uppstod bland hängivna Opethfans när det avslöjades att den nya skivan skulle vara helt befriad från growling. Det pratas om en ny riktning, en återgång till 80-tals prog. Men vad är det som har hänt egentligen?

Opeth är inte ett band som viker ut sig för mainstreamen eller lägger allt för stor vikt på andras åsikter. Istället fortsätter de experimentera med sitt sound och gör sin grej precis som de själva vill.
Opeths 10e skiva, ”Heritage”, som utan tvekan är det längsta Opeth har kommit från dödsmetal hittills, är förutom lättflytande och lugn samtidigt även minst lika mörk och spännande som deras tidigare verk. Och trots att det känns lönlöst, nästan löjligt att försöka jämföra Opeth är det endast soundet i deras egna ”Ghost Reveries” som ”Heritage” kommer någorlunda i närheten av.

Till en början måste jag erkänna att det faktiskt känns ganska tomt utan Mikael Åkerfeldts vanliga röstnivåer men efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger är det inget som besvär mig det minsta. Skivan växer och växer och växer. Opeth är tillbaka med årets kanske bästa skiva och levererar, om inte progressive death metal, sitt genuina jag som precis som deras musik befinner sig i ständig progression.