Artist: Opeth
Album: Heritage
Utgivningsdatum: 19 September
Betyg: 5
Ett ramaskri uppstod bland hängivna Opethfans när det avslöjades att den nya skivan skulle vara helt befriad från growling. Det pratas om en ny riktning, en återgång till 80-tals prog. Men vad är det som har hänt egentligen?
Opeth är inte ett band som viker ut sig för mainstreamen eller lägger allt för stor vikt på andras åsikter. Istället fortsätter de experimentera med sitt sound och gör sin grej precis som de själva vill.
Opeths 10e skiva, ”Heritage”, som utan tvekan är det längsta Opeth har kommit från dödsmetal hittills, är förutom lättflytande och lugn samtidigt även minst lika mörk och spännande som deras tidigare verk. Och trots att det känns lönlöst, nästan löjligt att försöka jämföra Opeth är det endast soundet i deras egna ”Ghost Reveries” som ”Heritage” kommer någorlunda i närheten av.
Till en början måste jag erkänna att det faktiskt känns ganska tomt utan Mikael Åkerfeldts vanliga röstnivåer men efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger är det inget som besvär mig det minsta. Skivan växer och växer och växer. Opeth är tillbaka med årets kanske bästa skiva och levererar, om inte progressive death metal, sitt genuina jag som precis som deras musik befinner sig i ständig progression.
Gillar också nya plattan faktiskt. Även fast den känns lite spretig och låtskrivandet kunde vart bättre. Cool idé dock. MEN plattan är ju väldigt 70-tals aktigt, inte 80-tals. Känns som 70-tals prog á la Camel, Jethro Tull blandat med Jan Johansson fast med en Åkerfeldt tvist typ.