Mike Portnoy skrev vid ett tillfälle att i en perfekt värld skulle ett flertal av Dream Theaters låtar vara ”hits”. Det var förstås innan han fick sparken men jag kan inte låta bli att att undra hur han hade beskrivit progkvällen på Bryggarsalen med samma kriterier.
Coste’s Cosmos blir bandet som öppnar den lilla festivalen. Det inleds med några klassiska progriff men går snart över till en lite hårdare progressiv metal. Det dundrar i lokalen och efter spelningen kan jag inte låta bli att höra hur besökare runt omkring mig verkar förvånade över hur bra det faktiskt lät.
Gösta Berlings Saga som verkar sänka snittåldern en hel del imponerar stort när de dyker upp bakom ett tjockt lager rök för att leverera kvällens mörkaste instrumentala rock och mötas av stående ovationer. Ett spännande band att hålla utkik för, som även ger starka vibbar av post-rock.
I Brighteye Brisons musik går det att urskilja tydliga influenser av Pink Floyd, Genesis, Emerson Lake And Palmer, lite Marillion, ja lite allt möjligt och allt på en gång. Och resultatet blir faktiskt ganska bra.
Agents Of Mercy påminner mig varför jag älskar progressiv rock så mycket. De gör allt rätt och avslutar festen på bästa tänkbara sätt. Det håller i stort sett samma nivå som Transatlantic, supergruppen Roine Stolt medverkar i, och är minst sagt en värdig huvudakt som bevisar att svensk prog fortfarande finns med på världskartan.
Det gemensamma samtalsämnet ikväll är hur fantastiska alla kvällens artister är och jag tror aldrig jag har hört ordet ”bra” lika många gånger under en och samma kväll förut. Succén är ett faktum och jag hoppas Stockholms första Progressiva Rockfestival inte bli den sista.
Mike Portnoy kanske inte skulle tycka det var på samma nivå som Dream Theaters egna ”Progressive Nation” koncept som självklart skulle varit dagens motsvarighet till Woodstock, men ett slutsålt Globen tre-fyra nätter i rad skulle nog duga.
Progressive Nation är ju en metalfestival. Skillnaden är rätt stor.
Kvällens clou var ju annars GBS och BB. Agents of Mercy stod sig rätt slätt efter dem med sin lite lagom urvattnade snällprog saltad med helt irrelevanta jazzkeyboarssolon.
Det var inte direkt någon jämförelse mellan festivalerna, spekulerade bara lite över Mike Portnoys perfekta värld. Lite löjligt men så blir det ibland.
GBS var bra men knappast i samma klass som AoM. Brighteye kan jag hålla med om, riktigt tight set.
AoM är för progen vad Tomas Ledin är för rocken. Snällt, oförargligt och lättuggat.
Gbs var i särklass bäst i lördags. Groove-prog som saknar motstycke i vårt och de flesta andra länder. Bb kom på en tydlig andra plats. Beskrivningen av som ovan är korrekt. Snällt, lite trist och alldeles för långa, malplacerade keysolon. Att de sen är klasser bättre än flower kings är ju ingen bragd i sig. Skönt att du inte skrev om det
fruktansvärt pinsamma ”mellanbandet” sim jag inte tänker nämna vid namnet ens. Hoppas på en värdig uppföljare på festivalen i maj.
Tanken var och är att visa på bredden inom en genre som nästan aldrig omnämns och med det i minne tycker jag att varje sekund av årets Sweden Prog Fest var både kul, bra och minnesvärd! 🙂
Hjärta och mage i symbios med hjärna och snille = prog när den är som bäst! 🙂
Själv tyckte jag att det var något av det bästa jag någonsin sett och hört,
och det är inte att säga lite när det kommer från en musiknörd som undertecknad.
Göste Berlings Saga satte helt klart en helt annorlunda prägel på stämningen där på Sweden Prog Fest i lördags.
Agents of Mercy är från en helt annan musikalisk världsdel och det var som sagt var det som var meningen. Vääääldigt många tycker att Lalle Larssons keyboardsolon var några av kvällens absoluta höjdpunkter och några kom fram och påpekade vilken genialisk bokning The Kingdom/Willbow var med sin 70-tals, lätt galna och lite punkiga attityd.
Det är helheten som räknas och den blev i mina ögon så bra som jag och Mats bara vågade hoppas på.
Helt ärligt förstår jag inte BB över huvudtaget. De har ju inga låtar eller ens partier som sätter sig. AoM däremot har ju sång-, gitarr-, och synthmelodier som verkligen sätter sig.
Men det är ju tur att smaken är delad.
Den som tyckte att The Kingdom var annat än bedrövligt dåligt behöver inhandla nya öron. Ostämt, otajt och ointelligent – jag var tvungen att lämna lokalen för att inte drabbas av akut hjärnblödning. Man kan vara punkig i attityden och galen utan att vara nästan medvetet usel på det man gör.
Att det var konferencieren som bokat dem kändes iofs. helt i linje med hans egen insats. Kan man hitta nån som inte drar grabbiga pruttskämt till nästa gång?
Men dessa saker var i sammanhanget små smolk i en annars överfull glädjebägare. Det säger faktiskt en del om hur otroligt bra det var i övrigt.
AoM som progens Tomas Ledin är rätt träffande, även om jag måste ge dem poäng för att de har en riktig frontman. Sånt är kul att se.
Melodier som sätter sig? Det är det vi har Schlagerfestivalen till.
Det är med den jämförelsen som grund synd att vi inte får se Genesis i Schlagerfestivalen.
Jag vet tine om du menar Gabriel-genesis (under Colins har de ju visat sig vara hur poppiga som helst), men om du gör det så ber jag dig göra följande: lyssna på början på Dancing with the Moonlit Knight. Det tar mer än 50 sekunder innan melodin upprepas en enda gång och över typ 32 takter. Nåt sånt hör du aldrig på melodifestivalen eller på popradion. Den sortens intrikata melodihantverk är en ganska genomgående gemensam faktor i den ursprungliga progrocken. Utan den så känns det som att man har missat nåt i själva upplägget.
Tyckte det mesta var mer än OK, så vadan denna jämförelse eller tävling, det har väl inte sjunkit till ”idol” nivå ?
Coste’s Cosmos:lite otacksamt att öppna festivalen och Coste har ju varit lysande i SMM och med Jukka, hade velat hör bandet uppvärmt och med ngt mindre basgitarrvolym.
GBS har nå’t spännande pg även om man saknar lite melodi och handfasta riff, volymen var ngt för mycket. Lovande, lite introvert och skönt nördigt anonymt. Bri Brison var ambitiöst (och riktig mellotron) trevligt,välljudande men utan känslo-explosioner kanske, bra gitarrist,tight komp.
AoM Jaha ”schlagerfestival” och ”Tomas Ledin” är nog kanske inte det första man tänker på, men nyanser är väl kanske inte progsnobbens starka sida.
I mitt tycke det bandet som levererade rikligt med ”progrock”, på total proffsnivå, med lite ”balls” dessutom. Beträffande keyboardsolon så kan man nog tycka att just det att spela synth som INTE låter Rick Wakeman eller Keith Emerson var ett progressivt grepp som faktiskt borde hyllas, inte hånas, men jag kan hålla med om att ngt solo var långt.
Men AoM keyboardisten var överlag outstanding och kompet supersolitt.
När blev en bra melodi fel ? Yes,King Crimson och Genesis byggde en hel karriär på kombinationen bra melodi&text och gränsöverskridande melodier och improvisationer. Så vad är är fel med AoM’s prog då? Är vi progheads så snåla och snobbiga ?
Arrangörerna var ju kvällens hjältar hursomhelst!
Hoppas på mer för oss i Stockholm. Vote for Klippkort SWEDENPROG !
Bra sammanfattning och väl talat. 🙂
Jo, jag menar Gabriel-eran och efterlyser just ”den sortens intrikata melodihantverk” hos BB. När det gäller musikernas kompetens och deras sound så håller BB en hög nivå.
Men som sagt, smaken är delad.
Jag håller med FrasseSass som hyllar arrangörerna som hjältar och tillägger att det även är bra för oss på landet att det anordnas progfest i hufvudstaden.
Jag gick verkligen i mål på AoM som levererade med både hjärta, hjärna och dessutom något som är viktigt för mig… muskler (läs ”hårt”)!
Coste´s mix med allt mellan folkvisa á la Samla Mammas Manna och riffglädje + intrikata passager är som gjort för mig och det är en STOR ära att få vara med och rocka vid hans sida! 🙂
Att arrangera med allt trix & fix och sedan hux flux ställa sig på scenen var lite ”spännande” till en början men damn vad kul det blev när jag landat lite. Ser verkligen fram emot nästa gig med CC.
🙂
Einar Baldursson GBS tog priset 🙂
Synd att man inte kunde gå denna gång.
Hur stor publik var det ungefär? Lokalen tar väl ungefär 400 pers.
Jag måste säga att Willbow var en energikick. Eftersom det sällan är någon progg sångare som kan sjunga så bidrog dom med det. Deras basist hade en underbar attityd & det gav hela kvällen en juste tusch. Costes Cosmos gick inte heller av för hackor. Mer avslappnad kille än Coste får man leta efter.
Först och främst får man tacka för en trevlig tillställning med fin inramning.. ett lysande initiativ!
Hoppas att vi får se en uppföljare till denna festival och då kanske med en lite jämnare kvallité på banden.
Öppningen med Coste var trevligt och gemytligt gubbsväng som satte en hemtrevlig stämning på tillstälningen.
Gösta Berlings Saga petade upp pinnen rejält många snäpp med sin fantastigt välarrade nästintill suggestiva musik, en av kvällens två riktiga höjdpunkter enl mig.
band nr3 the kingdom.. en uppenbar panikinsatt ersättare.. jag personligen räknar lite kallt med att en progfestival ska ha band som kan lira, och i detta fallet kunde de sannerligen inte det, bland det taffligaste jag hört på en scen. otajt, dålig sång, bedrövligt sound, ostämd bas.. ja listan kan göras lika lång som deras speltid.
Brighteye Brison kvällens andra bottennapp.. hyffsade musiker till trots så får bandet inte till det.. låtarna saknar bra arrangemang och sången är fruktansvärt falsk.. ett klassigt skott över mål kan man säga.. skulle kanske förköka lira lite enklare prylar som det säkert skulle klara av bättre.
Agents of Mercy visar vad skåpet ska stå! Tänk att bra musiker och låtskrivare gör sådan enorm skillnad.. man mehöver bara sammanfatta spelningen så här: PROFFS!! bra musiker, bra låtar, bra scennärvaro, bra sång.. bra allt!!
+ även till trevlig personal i baren och trevliga arrangörer.. och att man slapp Falcon och annan blasköl 🙂
Tack för en fantastisk festival och ett trevligt sällskap!