Mike Portnoy skrev vid ett tillfälle att i en perfekt värld skulle ett flertal av Dream Theaters låtar vara ”hits”. Det var förstås innan han fick sparken men jag kan inte låta bli att att undra hur han hade beskrivit progkvällen på Bryggarsalen med samma kriterier.
Coste’s Cosmos blir bandet som öppnar den lilla festivalen. Det inleds med några klassiska progriff men går snart över till en lite hårdare progressiv metal. Det dundrar i lokalen och efter spelningen kan jag inte låta bli att höra hur besökare runt omkring mig verkar förvånade över hur bra det faktiskt lät.
Gösta Berlings Saga som verkar sänka snittåldern en hel del imponerar stort när de dyker upp bakom ett tjockt lager rök för att leverera kvällens mörkaste instrumentala rock och mötas av stående ovationer. Ett spännande band att hålla utkik för, som även ger starka vibbar av post-rock.
I Brighteye Brisons musik går det att urskilja tydliga influenser av Pink Floyd, Genesis, Emerson Lake And Palmer, lite Marillion, ja lite allt möjligt och allt på en gång. Och resultatet blir faktiskt ganska bra.
Agents Of Mercy påminner mig varför jag älskar progressiv rock så mycket. De gör allt rätt och avslutar festen på bästa tänkbara sätt. Det håller i stort sett samma nivå som Transatlantic, supergruppen Roine Stolt medverkar i, och är minst sagt en värdig huvudakt som bevisar att svensk prog fortfarande finns med på världskartan.
Det gemensamma samtalsämnet ikväll är hur fantastiska alla kvällens artister är och jag tror aldrig jag har hört ordet ”bra” lika många gånger under en och samma kväll förut. Succén är ett faktum och jag hoppas Stockholms första Progressiva Rockfestival inte bli den sista.
Mike Portnoy kanske inte skulle tycka det var på samma nivå som Dream Theaters egna ”Progressive Nation” koncept som självklart skulle varit dagens motsvarighet till Woodstock, men ett slutsålt Globen tre-fyra nätter i rad skulle nog duga.