• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Björn Runge

Teaterkritik: Jussi – magiskt, jag sugs in totalt

9 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Jussi
Manus och regi Björn Runge
Scenografi och kostym Peder Freij
Ljus Max Mitle
Ljud Kasper Val Bjerregaard Larsen
Mask Nina Lagnefeldt, Patricia Svajger
Urpremiär 8 mars 2024 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

En magisk föreställning som gör att jag helt tappar uppfattningen om tid. Jag sugs totalt in i det som utspelas på scen. Den är nästan tre timmar men tiden bara rusar iväg. Mattias Nordkvist är Jussi Björling och Vanna Rosenberg är hans fru Anna-Lisa – och då menar jag inte bara att de har dessa roller utan jag syftar på att de är så fenomenalt trovärdiga i sina roller att jag upplever det som att de ÄR Jussi och Anna-Lisa.

Scenmagi skapas av alla skådespelare men också av alla övriga i teamet som regi, ljus, ljud, scenografi, kostym, mask – alla i teamet gör ett magnifikt arbete. Föreställningen tar med oss på en berg-och-dal-bane-färd genom tid och rum med ljus som förtätar och gör att det känns som att skådespelarna rör sig mellan tid och rum. Tiden hoppar fram och tillbaka och ibland är vi till och med i nutid och Jussi och Anna-Lisa ser på sitt liv från någon slags andlig existens. Jussi och Anna-Lisa tycks befinna sig utanför tiden.

Det är intressant att jag så drogs in i det som hände på scenen trots att föreställningen bitvis är metateater där någon slags regissör sitter i ett glasbås till vänster på scenen och avbryter och ger scenanvisningar. Ändå sjunker jag in i det som berättas om Jussis liv och jag känner med honom och de omkring honom. Inledningsscenen är fantastiskt rolig där Jussi sitter i en loge på Kungliga operan och vägrar gå ut på scenen då han menar att hans röst inte fungerar för att han varit ute i snö-oväder. Föreställningen ska dessutom direktsändas i Sveriges Radio. Men operans chefer har varit med förr och vet hur de ska få igång honom.

Jussi Björling var en av världens främsta tenorer. Han sjöng på turné redan som fyraåring tillsammans med sin pappa och sina bröder. Liksom sin pappa fick Jussi grava alkoholproblem. Hans missbruksproblem blev inte direkt bättre av mediciner som han knaprade. Bitvis är det en mörk berättelse. Vi får en inblick i Jussis liv där han som världsberömd tenor var bokad i åratal framåt. Han sjöng på Metropolitan i New York, han sjöng på världens berömda operascener i Italien, i London, i Wien, med mera. Men där han trivdes bäst var på bryggan på sommarstället i Siarö i Stockholms skärgård där han kunde stå i lugn och ro med sitt metspö.

Vi får uppleva delar av hans liv alkohol mediciner mot hjärtproblem och för viktnedgång som också gjorde honom beroende. Johan Jonatan ”Jussi” Björling dog innan han hann fylla 50 år, han föddes 5 februari 1911 i Borlänge och dog 9 september 1960 på Siarö i Stockholms skärgård.

För mig ställer föreställningen frågan om vad vi, publiken, och arrangörer ställer för krav och förväntningar på stora artister som gör att de bränner sina ljus i två ändar.

Mattias Nordkvist berättar:
– Jussi var unik, hans röst drabbar en rent fysiskt, den går rätt in i kroppen. Hans storhet blev begriplig för mig när jag hörde Pavarotti säga i en intervju att han brukade lyssna på Jussis inspelning för att höra hur rollen skulle göras.
– Det är som att Jussi var den tidens Avicii, fortsätter Mattias Nordkvist. Jussi var hela tiden betittad och bedömd, alla operachefer, skivbolagsbossar, bokare och publik ville ha en del av honom och som perfektionist kunde han inte göra något halvdant. Så även om han älskade det han gjorde, blev det till slut för mycket. Jussi gick till exempel upp på scenen och sjöng för den engelska drottningmodern direkt efter att han fått en hjärtattack i logen, det är ju helt orimligt.

Jussi möter Birgit Nilsson Foto: Sören Vilks

Björn Runge, manusförfattaren och regissör, säger:
– Det var något med utsattheten och envisheten hos den unge Jussi som jag kände igen mig i när jag började läsa på om honom, säger regissören och manusförfattaren Björn Runge. Tänk att ha fått en sådan gåva, att skänka skönhet åt publiken, samtidigt som förväntningarna blev allt större och tyngre. Jag blev drabbad av hur både hustrun Anna-Lisa och Jussi trots allt försökte bejaka det levande inom sig, det är också något som intresserar mig, hur handskas med förväntningar?

Fakta:
Skådespelaren Mattias Nordkvist fick sitt stora genombrott som Gustaf Löwander i tv-serien Vår tid är nu (2017-2019) och har även medverkat i bl.a. Vi i villa (2022) och Snöänglar (2021) och i filmen Hammarskjöld (2023). Han tillhör Göteborgs stadsteaters fasta ensemble där han medverkat i uppåt trettio föreställningar. Jussi är hans första produktion på Kulturhuset Stadsteatern.

Regissören och manusförfattaren Björn Runge har gjort både film, tv och teater. Hans uppsättning av En handelsresandes död (2015) gästspelade på Kulturhuset Stadsteatern med bl.a. Mattias Nordkvist, Anna Takanen och Jakob Eklund i några av rollerna. Jag är en annan nu (2018) är hans senaste uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern. Han har gjort uppåt 20 filmer, bl.a. Om jag vänder mig om (2003), Mun mot mun (2006), Happy End (2011) och The Wife med Glenn Close (2017).

Medverkande
Jussi: Mattias Nordkvist
Anna-Lisa: Vanna Rosenberg
David: Jakob Eklund
Övriga roller: Sven Ahlström, Jan Mybrand, Anna Takanen, Sandra Redlaff

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Björn Runge, Jussi, Jussi Björling, Kulturhuset Stadsteatern Vällingby, Mattias Nordkvist

Recension av filmen Happy End, betyg 5

18 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Happy End
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 23 september 2011

Svensk film brukar (nästan) alltid anklagas för att vara totalt underlägsen de högspända Hollywood-produktionerna och ses nästan som de fula kusinerna från landet i jämförelse. Kritiken brukar dels handla om vi inte alls har samma produktionskultur med varken samma volym i kapital eller studiomöjligheter, men också om att vi endast har stela polisfilmer att erbjuda. Men med senaste tidens filmer som Apan, Svinalängorna, Apflickorna och nu Happy End av regissören Björn Runge visar man mer tendenser till den franska filmen och dess känslighet, konstnärlighet men framförallt klarsynt ärlighet snarare än massproducerade amerikanskt skräp utan någon som helst högre verkningsgrad. Varför vi ens skulle vilja efterlikna deras (alltför ofta) skit är för mig en gåta.

Denna tredje och avslutade del i ”Befrielsetriologin”, som föregåtts av ”Om jag vänder mig om” och ”Mun mot mun”, introducerar oss för fem karaktärer som alla vadar i sina problem: Jonna, Peter, Katrin, Asger och Mårten. Och visst kan det låta avskräckande, om man inte sett de tidigare filmerna i trilogin, men jag kan redan nu uppmärksamma er på att denna film är ett obligatorium oavsett om man är cineast eller ej: ty den erbjuder en inzoomning i de mest privata av familjefotografier man kan tänka sig och kastar in betraktaren så våldsamt att det känns i hela kroppen.

Det som drabbar våra karaktärer drabbar även oss. Hårt! Detta mycket tack vare det nakna bildspråket och den nårgående kameran, men också de väldigt skickliga skådespelarna som verkligen tillåter oss att leva oss in i deras situationer. Bland annat gör Gustaf Skarsgård en av sina paradroller som den något psykiskt instabila Peter, som också mister sin flickvän precis innan de ska gifta sig.

Av dessa fem huvudrollsinnehavare är det bara Jonna och Peter som innehar blodsband till varandra, men snart introduceras de på ett eller annat sätt för varandra och har mer eller mindre inverkan på varandras vardagar. Detta ter sig mycket logiskt och högst troligt, vilket så klart bidrar till allt obehag som följer. Självmordsförsök, misshandel av flickvän, äldre människor som är ensamma till följd av dödsfall och många andra problem. Ja, ni hör. Denna orgie i dekadens är lika mörk som insiktsfull och inte alls fri från humor som man skulle kunna tro.

Men det är inte ens i det mörka som fokus ligger, utan som trilogi-titeln antyder i kampen ut ur den vardag och livssituation man inte längre finner möjlig att leva i. Det är just därför denna film fungerar inte bara som en pusselbit i helheten utan också för sig själv, för att man sammanfattar alla dessa personligheters vardagsproblem men också vägen ut ur dem. Och detta med en sällsynt skärpa man sällan annars erbjuds på film.

Och på tal om titlar viskar ju även filmens dito om hur denna säck vävs ihop, men resan mot slutet (som är början på våra rollkaraktärers fortsättning) är inte desto mindre gripande eller intressanta för det. Tvärtom. Alla beståndsdelar engagerar och paketeras så attraktivt att man nästan gråter mot filmens slut. Dock inte av sorg utan snarare av glädje, för att man fått följa dem alla ur svårigheter men också fått komma ut i den ljusare delen av tunneln med de flesta. Tillsammans. De som blev kvar i mörkret har bara sig själv att skylla och saknas aldrig riktigt heller. Precis som i det verkliga livet, som sig bör.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Björn Runge, Gustaf Skarsgård, Happy End, Recension, Scen

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in