Tröstrapporter
Av Alex Schulman
Regi Alex Schulman
Ljus Patrik Angestav
Peruk och mask Moa Hedberg
Ljud Johan Adling
Scenografi Alex Schulman, Benoit Malmberg
Dramaturg Jacob Hirdwall
Medverkande Gustaf Skarsgård
Premiär på Dramatens stora scen 16 september 2023
Gustaf Skarsgård briljerar i denna avskalade starkt berörande monolog. Att stå på en scen och utan några större tillbehör ändå skapa sådant liv i en monolog att vi lever oss in i berättelsen – det krävs en skickligt och trygg skådespelare. Premiärpubliken var imponerad och gav stående ovationer. Skarsgård äger scenen.
Scenbilden är avskalad och vacker, mesta delen i en blå färg och inga möbler, ingenting. Men när morgon gryr i berättelsen förändras färgen på bakgrund till hoppfullare ljus gul-orange.
Gustaf Skarsgård går sakta in på stora scenen som är i stort sett blå. En blå bakgrund, som en himmel och en liten horisont och blått vatten under. Barfota och iklädd något som ser ut som en sidenpyjamas berättar han om hur uppbrott med sin sambo. Han minns hur de träffades, att hon ljög redan då och nu är det en lögn som gjort att de slutgiltigt fallit isär. Han är rädd att han sa saker om inte går att reparera och hon också. I timmen mellan natt och gryning gör han upp med sig själv. Han möter sina känslor och tankar och minnen från en stor och djup sorg från barndomen. Kanske förstår han själv då vad som gjort honom till den han är. Han berättar också om något tragiskt hans flickvän upplevt i sin barndom. Två människor med ett tungt minne har mötts och bott tillsammans.
Monologen, berättelsen, är så stark för att den inte tar ställning för någon av de två. Vi som hör och betraktar kan förstå dem båda. Vi tolkar det nog däremot olika beroende på vår livserfarenhet. Vi hör mellan raderna att allt inte är som mannen på scenen säger.
Det jag själv allra mest berörs av är bristen på stöd för barn som upplever en stor sorg. De skuldkänslor barn kan bära med sig kan påverka dem resten av livet. Tyvärr tror jag att det ofta är likadant fortfarande. Eftersom jag är med i sammanhang där bara människor som förlorat barn är med vet jag hur dåligt syskon kan må. Och hjälp finns ofta inte.
Monologen Tröstrapporter är skriven av Alex Schulman och den enda tröst som finns är att höra Sjörapporten i Sveriges Radio där någon med en neutral röst läser upp namn på öar. Alex Schulman berättar om bakgrunden:
– Idén föddes efter en artikel i Dagens Nyheter, där det berättades om hur Sjörapporten i Sveriges Radio inte längre har någon praktisk betydelse. De som befinner sig på sjön använder sig av sina egna appar och väderlekstjänster. När Paris-attentaten inträffade beslutade sig P1 för att rensa tablån och ta bort Sjörapporten. Genast hörde lyssnare av sig, förtvivlade. För dem handlade Sjörapporten aldrig om vädret, utan om trygghet. I en värld som är orolig, så är det en tröst för människor att höra att världen står kvar, att öarna ligger där de ligger.
Monologer är krävande att framföra. Gustaf Skargård gör detta så naturligt och starkt, utan överdrivna åthävor. Han helt enkelt äger scenen. Ett stort plus för Dramaten som valt att sätta upp den. Det är väldigt kul att premiärpubliken hade en stor andel yngre personer under denna premiärafton. Medelåldern för Dramatens besökare sänktes nog rejält.
