• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Premiär för Mefisto på Uppsala stadsteater

16 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel på föreställning: Mefisto
Var den spelas: Uppsala Stadsteater
Premiärdatum: 15 oktober

Mefisto bygger på Klaus Manns roman som kom ut 1936. Under 40 år var den förbjuden i Tyskland. Klaus Mann är son till nobelpristagaren Thomas Mann

Hendrik Höfgen är verksam på en liten landsortsteater men drömmer om att får spela på de stora scenerna i europa. I början av pjäsen är han radikal och tycker att de borde spela mer engagerad teater på den lilla teatern Stormfågeln.

Hendrik Höfger spelas av Victor Trägårdh och Eli Ingvarsson. Ett starkt grepp för att samtidigt gestalta två sidor av huvudpersonen. Stundtals spelar de mot varandra i Hendriks försök att tygla sin kreativa, lustfyllda sida som protesterar mot  kompromisserna och sveken.

Föreställningen är våldsam med sexuella inslag och vi konfronteras med nazismens tilltagande grepp om Tyskland och människorna. Vi finns inga marscherande soldater eller poliser på scen. All kontroll och våld utövas av de medverkande själva. Nazismen finns som en styrande kraft som de medverkande själva anpassar sig till. Hendrik offrar allt under sin anpassning. Han sviker vänner, mentor, älskarinnan och sin fru. Till slut är han ensam med en roll som han inte vet hur han skall spela.

Jag blir både förskräckt och imponerad av den här föreställningen. Den är utmanande i sin våldsamhet. Andriy Zholdak gör här sin första uppsättning på svensk mark och det verkar som han är bestämd på att lämna ett bestående intryck. Skådespelarna får ligga i med mycket fysiskt krävande roller och gör det med glans. Ljud, ljus, scenografi och kostym är på samma höga nivå. Läs mer om föreställnignen här.

På samma sida hittar du länkar till Uppsala Tidnings reportageserie om hur föreställningen växte fram. Det är spännande läsning.

Mefisto på Uppsala Stadsteater är en teaterupplevelse utöver det vanliga. Rekommenderas!

 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Uppsala Stadsteater, Mefisto, scen, premiär, recension

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Mefisto, premiär, Recension, Scen, Uppsala Stadsteater

Deportees fjärde album Islands & Shores nära nog ett mästerverk

16 oktober, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: Deportees
Titel: Islands & Shores
Betyg: 5

Deportees fjärde album är nära nog ett mästerverk inom svensk pop och det är ingen tvekan om att de, möjligtvis i konkurrens av Lykke Li som ju även är med på ett hörn här, har gjort årets bästa svenska skiva.

Mitt första intryck är att det, varken på gott eller ont, är mindre organiskt än tidigare. Ljudbilden är helt enkelt annorlunda (och något rymligare). Det är som att de lagt på ett reverb på varje instrument.

Islands & Shores är en skiva som växer med tiden. Om förra skivan, Under the Pavement – the Beach – satte sig direkt så tar det ett par, tre lyssningar innan Islands & Shores öppnar sig till fullo. Men när du väl är där ser du desto klarare. Det är nyansrikt med substans och djup – ju mer jag lyssnar desto mer kär blir jag.

Bästa spår: Islands & Shores

—

Här kan du läsa vår intervju med Deportees.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Deportees, Islands & Shores

Bilderboksretro 50-tal, början på en nostalgiresa genom barnböckernas historia

15 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Bilderboksretro 50-tal
Författare: Susanna Hellsing
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: September 2011
ISBN10: 9129677572
ISBN13: 9789129677577

Bilderboksretro 50-tal är den första delen av fyra som går igenom hur barnböcker såg ut under fyra decennier, från femtiotalet fram till åttiotalet.
I första boken finns Mumintrollet, det är väl en bok som många läst eller fått läst för sig som liten. Historien om någon känns kanske också igen, där bilderna där vi för följa garntråden är spännande för de minsta.

Tonvikten i den här första boken, om barnböcker från femtiotalet, ligger på svenska bidrag men några utländska exempel som satt starka avtryck i svensk barnbokslitteratur har också kommit med.

Visst känns det nostalgiskt att öppna boken, att bläddra runt, se bilderna och läsa. Men jag föddes i mitten av femtiotalet, så jag kan tänka mig att nästa del i serien – om sextiotalet och som släpps i januari 2012 kommer att tala ännu mer direkt till mig.

Att läsa texter och se bilder som jag första gången närmade mig som liten sätter igång minnen och tankar. Det var runt både i känslor och i hjärnan.

Ur ett pressmeddelqnde om boken:

Årets nostalgikick – frossa i bilderböcker och formspråk från femtiotalet. Här är boken som väcker minnen!

Kommer du ihåg ditt första möte med Mumintrollet? Eller hur rysligt och spännande det kändes att följa den röda tråden i Historien om Någon – vem var det som hade vält mjölkkrukan i köket och ätit upp lunchströmmingen? Minns du Trulsa hos mormor i den svartvita fotobilderboken?

Det här är den första i en serie av retroantologier som bygger på bilderböcker.
Tonvikten ligger på svenska bidrag, men några utländska som satt starka avtryck finns också med. Här hittar du både återgivna korta texter och minipresentationer av älskade karaktärer. Tillsammans med information om författare och illustratörer, och redaktionella kommentarer om årtiondets fenomen och titlar. Boken ger ett starkt visuellt intryck av femtiotalet.

Ur innehållet: Krakel Spektakel köper en klubba, Pippi Långstrump på kafferep, Klåfingerdagen, Plupp, Eloise, Kriktor, Trulsa och Mumin.

Serien kommer att omfatta fyra delar, en för vardera femtio-, sextio-, sjuttio- och åttiotalen. Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing står för urvalet. Alla fyra har omslag av Lotta Kühlhorn och tidstypisk formgivning.

Relaterat:
Recension i DN:

”Bilderboksretro 50-tal” lyfter fram så många genomtänkta och välgjorda bilder. Mycket är aptitretande. Inte minst avsnittet om vad man på sätt och vis kan kalla föregångaren till de yngre läsarnas ”En bok för alla”, nämligen utgivningen av FIB:s gyllene böcker. Det är ingen överdrift att kalla detta en barnkulturgärning. Låt vara att långt ifrån alla de över 200 titlarna som gavs ut varken var politiskt eller genuskorrekta. Men de gav möjlighet för många barn att själva äga en bok. Priset var överkomligt, formatet sympatiskt och illustratörerna ofta några av de bästa.

Relaterat:
Bilderboks Retro 60-tal, Intervju med Lisa Bjärbo, om boken hos Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlitteratur, bilderbok, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Barnlitteratur, bilderbok, Recension

Leka med elden på Stockholms stadsteater – visar passionens kraft och lättflyktighet

15 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Leka med elden av August Strindberg
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär 14 oktober 2011

Passion kan vara en förtärande kraft, men också flyktig och inte mycket att lita på. August Strindbergs skrev ”Leka med elden” 1892. Pjäsen handlar om Knut och Kerstin, gifta sen tio år, som väntar på att deras vän Axel ska komma på besök. Knut och Kerstin bor i sitt sommarställe i skärgården. Förra sommaren gästade Axel dem också men gav sig av hals över huvud. Knut misstänker att det var för att han blev förälskad i Knuts fru Kerstin. Det kan vara farligt att leka med passionen.

Strindberg var helt klart inspirerad av egna upplevelser. Sommaren 1891 vistades August Strindberg på Dalarö och umgicks flitigt med målaren Robert Thegerström. Efter en tid blev Strindberg känslomässigt intresserad av Thegerströms fru Elin. Då gav Strindberg sig brådstörtat iväg. Programbladet för föreställningen berättar att Strindberg i ett brev till sin kusin Gotthard skrev: ”Är upprigtigt rädd för mina känslor gentemot Fru Thegerström, och vill varken bli olycklig eller göra andra olyckliga.”

Författaren har fångat något mycket allmänmänskligt. Händelserna skulle kunna utspela sig i dag också, med nutida människor. Passionen kan slå till och vara stark och helt omöjlig att stå emot, men den är inte att lita på. Att följa passionen kostar och vem är beredd att betala vad det kostar?

Knut och Kerstin är dessutom oförskämt förmögna. De lever på räntor och behöver inte arbeta. Knut är konstnär men har inte klarat att måla på senare tid och Kerstin är uttråkad hemmafru och lever i tristess. Kusinen Adele lockar både Knut och Knuts pappa. Knuts rika föräldrar bor nära dem och springer ut och in i huset och lägger sig i. Knuts pappa har byggt huset åt dem för att på så sätt kunna tvinga dem att tillbringa somrarna i deras närhet. Den delen av föreställningen är förstås svår att ta till sig för en person som mig, som alltid försörjt mig själv och aldrig fått något till skänks. Att de lever i ett sådant bortskämt tillstånd både har och har inte med passionen att göra. Kanske människor som måste jobba för att försörja sig inte har tid att falla för tillfälliga passioner? Kanske uttråkade människor har lättare att ta till lek med andras känslor?

Föreställningen är mycket välspelad. Gerhard Hoberstorfer som Knut är klockrent rätt. Han imponerar alltid, jag tror inte jag sett Gerhard Hoberstorfer göra en dålig roll. Behöver jag ens nämna att Johannes Bah Kuhnke är lika rätt i rollen som Strindbergs alter ego: kluven och bränd efter skilsmässan han håller på att genomföra med sin fru, han både dras till Kerstin men vill ändå inte komma henne för nära. Petronella Barker är lite obehaglig i rollen som Kerstin, vilket jag tror är meningen. Vad är det för spel hon driver med sin man och med vännen?

Dekoren är enkel med en liten lätt soffa i mitten, en stol på vänstra sidan och stora luftiga halvt genomskinliga vita gardiner på sidorna som fladdrade i luftdraget och gav små skuggor som gav känslan av att allt kunde tjuvlyssnas på.

Dialogen är rolig men ändå fylld av allvar. August Strindberg är definitivt en av världens bästa dramatiker som träffsäkert skildrar människor som vi är, varken onda eller goda.

”Leka med elden” är en föreställning att rekommendera för den som vill se bra teater men inte vill att det ska ta hela kvällen. Föreställningen är en timme, utan paus. Den passar in perfekt för den som vill se något bra på teatern men också hatid över att gå ut och äta något efteråt eller ta ett glas vin med en vän.

Från Stockholms stadsteater om ”Leka med elden”:

August Strindberg debuterade som dramatiker 1869 och hann därefter skriva ett 60-tal dramer innan sitt sista drama Den stora landsvägen 1909. Leka med elden tillkom under 1892 då han gjorde comeback som dramatiker med hela sju pjäser varav sex enaktare. ”Det är komedi, och icke lustspel; och en mycket allvarlig komedi, der menskorna dölja sin tragedi under en viss cynism”, skrev August Strindberg själv om Leka med elden.

Fotograf Carl Thorborg Bildtext Petronella Barker och Johannes Bah Kuhnke i Leka med elden. Premiär 14 oktober på Klarascenen.
Premiär 14 oktober på Klarascenen
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Ellen Ruge
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Mask: Maria Lindstedt

I rollerna:
Fadern Niklas Falk
Modern Yvonne Lombard
Sonen Gerhard Hoberstorfer
Sonhustrun Petronella Barker
Vännen Johannes Bah Kuhnke
Kusinen Josefin Ljungman


Foto: Carl Thorborg
Petronella Barker och Gerhard Hoberstorfer i Leka med elden.

Läs även andra bloggares åsikter om Leka med elden, Stockholms stadsteater, August Strindberg

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Leka med elden, Stockholms stadsteater

Deus Ex: Human Revolution, cyberpunk i sitt esse

14 oktober, 2011 by Redaktionen


Titel: Deus Ex: Human Revolution
Utvecklare: Eidos Montreal
Betyg: 4
Format: Playstation 3, Xbox 360, PC

Adam Jensen drömmer att han har stålvingar. Han flyger upp mot en gyllengul himmel men kommer för nära solen. Vingarna smälter och han faller skoningslöst mot marken.

Den grekiska mytologins historia om Icarus används som en tydlig metafor för den värld som Deus Ex: Human Revolution porträtterar. Där året är 2027 och den transhumanistiska forskningen har nått sin kulmen. Företagen besitter högre makt än de globala regeringarna, de sociala klyftorna är enorma och de ideologiska motsättningarna har aldrig varit så tydliga. I detta kaos axlar du rollen som Adam Jensen, säkerhetschef på SARIF Industries, en av världens största företag inom transhumanistisk forskning.

När spelet tar sin början ska företaget avtäcka en revolutionerande upptäckt som kommer föra människan till nästa evolutionära steg. Men passande nog blir forskningsanstalten anfallen, den viktiga informationen bortrövad och Adam Jensen i ett försök att rädda situationen lämnas till att dö. Sex månader senare vaknar Jensen upp som hälften människa hälften maskin. SARIF har räddat hans liv under premissen att han räddar företaget.

I Human Revolution är det inte bara mänskligheten som riskerar att bränna sina vingar i sin transhumanistiska färd mot solen – utvecklarna Eidos Montreal gör nämligen samma resa. När Deus Ex släpptes år 2000 revolutionerade det en hel bransch tack vare dess samhällskritiska cyberpunksteman, det för sin tid avancerade narrativet och spelarens möjlighet till påverkan. Uppföljaren Invisible War fick ett ljummet mottagande och nu har turen kommit till Eidos Montreal att visa att de kan föra serien vidare utan att vingarna smälter.

I det stora hela är Human Revolution inte Deus Ex, däremot är det Deus Ex som man minns det. Utvecklarna har skickligt lyckats bevara stämningen, gameplayet och det nostalgiska skimret utan att förvanska originalet, utan snarare för det till samtiden. Det tar inte lång tid förens jag välbekant smyger omkring bland ventilationssystem med min armborst och dödligt infiltrerar fiendebaser. När jag inte gör det är jag upptagen med spelets välregisserade och varierande sidouppdrag. Till en början känns Human Revolutions spelmekanik som en gyllene kombination av Mass Effect och de senare Fallout-spelen.

Tyvärr uppenbarar sig en rad skönhetsfläckar med spelets gång. Att smyga visar sig vara en redig utmaning trots att poängsystemet uppmanar till det. Tanken på att agera likt ett dödligt spöke är tilltalande men i praktiken frustrerande och flera uppdrag avslutas med att jag frenetiskt skjuter min väg igenom. I Deus Ex löser våld alla problem – tyvärr.

Bosstriderna går under samma paroll och tvingar spelaren att döda bossarna utan andra möjliga utgångar. Det blir väldigt komplicerat om man utvecklat en karaktär vars specialitet är att smyga. Striderna är dessutom uselt designade och saknar finess. Spelaren tvingas i de flesta fall att förlita sig på klassiska fegtaktiker som att skjuta, gömma sig, ladda upp liv och upprepa processen tills man vinner. Plötsligt känns det som att man spelar Doom från -93.

Dessa designmissar påverkar i sin tur rollspelsinslagen negativt eftersom spelaren är tvungen att anpassa karaktären efter svårighetsgraden. För varje nivåpoäng du får kan Jensens förmågor uppgraderas. Eftersom Human Revolution uppmuntrar en smygande karaktär satsar man till en början på stealth-egenskaper. När det visar sig vara lönlöst lägger man poängen på egenskaper som gynnar en aggressiv spelstil samt några essentiella hackeregenskaper. Resultatet blir en snarlik karaktär hur du än väljer att spela och möjligheten att ta sig an äventyret som man själv önskar saknas.

Frustrerande stridsscenarion till trots är Eidos Montreals porträttering av år 2027 en värld att slukas in i och det är uppenbart att mycket hjärta och tanke har lagts ner i arbetet. Det känns trovärdigt när jag ser de välbärgade medborgarna klädda i neorenässansmode och boendes i futuristiska arkitektunder medan de fattiga lever i förfallna tegelbyggnader. Den stämningsfulla estetiken och världens detaljrikedom fick mig att vilja utforska varje hörn av spelets världsmetropoler. Grafiskt lämnar spelet inte mycket att önska. Röstskådespelarnas enastående prestationer, det välskrivna manuset och spännande handlingsförloppet bidrar till inlevelsefaktorn och resultatet är en värld och ett äventyr som du med motvilja kommer lämna bakom dig.

Läs även andra bloggares åsikter om Deus Ex: Human Revolution spel, recension
Det går däremot inte att bortse från de stora bristerna i actionmomenten och det är svårt att inte dra en suck av uppgivenhet över att ett spel med sådan enorm potential misslyckas med något så viktigt. Förhoppningsvis får vi se mer av Eidos Montreal och Human Revolution snart igen. Då kanske allt bitar lyckas falla på plats. Men att påstå att de bränt sina vingar – det vore att vara för hård.

Text: Aldo Sartori

Arkiverad under: Recension Taggad som: Deus Ex: Human Revolution spel, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1307
  • Sida 1308
  • Sida 1309
  • Sida 1310
  • Sida 1311
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in