Leka med elden av August Strindberg
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär 14 oktober 2011
Passion kan vara en förtärande kraft, men också flyktig och inte mycket att lita på. August Strindbergs skrev ”Leka med elden” 1892. Pjäsen handlar om Knut och Kerstin, gifta sen tio år, som väntar på att deras vän Axel ska komma på besök. Knut och Kerstin bor i sitt sommarställe i skärgården. Förra sommaren gästade Axel dem också men gav sig av hals över huvud. Knut misstänker att det var för att han blev förälskad i Knuts fru Kerstin. Det kan vara farligt att leka med passionen.
Strindberg var helt klart inspirerad av egna upplevelser. Sommaren 1891 vistades August Strindberg på Dalarö och umgicks flitigt med målaren Robert Thegerström. Efter en tid blev Strindberg känslomässigt intresserad av Thegerströms fru Elin. Då gav Strindberg sig brådstörtat iväg. Programbladet för föreställningen berättar att Strindberg i ett brev till sin kusin Gotthard skrev: ”Är upprigtigt rädd för mina känslor gentemot Fru Thegerström, och vill varken bli olycklig eller göra andra olyckliga.”
Författaren har fångat något mycket allmänmänskligt. Händelserna skulle kunna utspela sig i dag också, med nutida människor. Passionen kan slå till och vara stark och helt omöjlig att stå emot, men den är inte att lita på. Att följa passionen kostar och vem är beredd att betala vad det kostar?
Knut och Kerstin är dessutom oförskämt förmögna. De lever på räntor och behöver inte arbeta. Knut är konstnär men har inte klarat att måla på senare tid och Kerstin är uttråkad hemmafru och lever i tristess. Kusinen Adele lockar både Knut och Knuts pappa. Knuts rika föräldrar bor nära dem och springer ut och in i huset och lägger sig i. Knuts pappa har byggt huset åt dem för att på så sätt kunna tvinga dem att tillbringa somrarna i deras närhet. Den delen av föreställningen är förstås svår att ta till sig för en person som mig, som alltid försörjt mig själv och aldrig fått något till skänks. Att de lever i ett sådant bortskämt tillstånd både har och har inte med passionen att göra. Kanske människor som måste jobba för att försörja sig inte har tid att falla för tillfälliga passioner? Kanske uttråkade människor har lättare att ta till lek med andras känslor?
Föreställningen är mycket välspelad. Gerhard Hoberstorfer som Knut är klockrent rätt. Han imponerar alltid, jag tror inte jag sett Gerhard Hoberstorfer göra en dålig roll. Behöver jag ens nämna att Johannes Bah Kuhnke är lika rätt i rollen som Strindbergs alter ego: kluven och bränd efter skilsmässan han håller på att genomföra med sin fru, han både dras till Kerstin men vill ändå inte komma henne för nära. Petronella Barker är lite obehaglig i rollen som Kerstin, vilket jag tror är meningen. Vad är det för spel hon driver med sin man och med vännen?
Dekoren är enkel med en liten lätt soffa i mitten, en stol på vänstra sidan och stora luftiga halvt genomskinliga vita gardiner på sidorna som fladdrade i luftdraget och gav små skuggor som gav känslan av att allt kunde tjuvlyssnas på.
Dialogen är rolig men ändå fylld av allvar. August Strindberg är definitivt en av världens bästa dramatiker som träffsäkert skildrar människor som vi är, varken onda eller goda.
”Leka med elden” är en föreställning att rekommendera för den som vill se bra teater men inte vill att det ska ta hela kvällen. Föreställningen är en timme, utan paus. Den passar in perfekt för den som vill se något bra på teatern men också hatid över att gå ut och äta något efteråt eller ta ett glas vin med en vän.
Från Stockholms stadsteater om ”Leka med elden”:
August Strindberg debuterade som dramatiker 1869 och hann därefter skriva ett 60-tal dramer innan sitt sista drama Den stora landsvägen 1909. Leka med elden tillkom under 1892 då han gjorde comeback som dramatiker med hela sju pjäser varav sex enaktare. ”Det är komedi, och icke lustspel; och en mycket allvarlig komedi, der menskorna dölja sin tragedi under en viss cynism”, skrev August Strindberg själv om Leka med elden.
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Ellen Ruge
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Mask: Maria Lindstedt
I rollerna:
Fadern Niklas Falk
Modern Yvonne Lombard
Sonen Gerhard Hoberstorfer
Sonhustrun Petronella Barker
Vännen Johannes Bah Kuhnke
Kusinen Josefin Ljungman
Foto: Carl Thorborg
Petronella Barker och Gerhard Hoberstorfer i Leka med elden.
Läs även andra bloggares åsikter om Leka med elden, Stockholms stadsteater, August Strindberg
[…] I Kulturbloggen skrev jag: Föreställningen är mycket välspelad. Gerhard Hoberstorfer som Knut är klockrent rätt. Han imponerar alltid, jag tror inte jag sett Gerhard Hoberstorfer göra en dålig roll. Behöver jag ens nämna att Johannes Bah Kuhnke är lika rätt i rollen som Strindbergs alter ego: kluven och bränd efter skilsmässan han håller på att genomföra med sin fru, han både dras till Kerstin men vill ändå inte komma henne för nära. Petronella Barker är lite obehaglig i rollen som Kerstin, vilket jag tror är meningen. Vad är det för spel hon driver med sin man och med vännen? […]