• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension – Halo: Combat Evolved Anniversary

10 december, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Halo: Combat Evolved Anniversary
Betyg: 4
Utvecklare: 343 Industries
Distributör: Microsoft Games Studio
Format: Xbox 360
Sverigepremiär: 2011

I samband med att språk utvecklas, nya ord bildas och gamla går förlorade publiceras nya utgåvor av litterära verk. De anpassas till samtiden och görs mer mottagliga för nya generationer. Vissa skulle kalla det för en absolut nödvändighet – att läsa igenom den första svenska utgåvan av Dantes Gudomliga Komedi från slutet av 1800-talet idag vore ett helvete. Musiken och filmens värld har följt samma mönster, med skillnaden att tekniken istället för språket varit den avgörande faktorn. LP blev till kassett, ljudet gick från mono blev stereo som blev surround, VHS blev DVD som blev Bluray. Bara bildkonsten har undvikt denna historierevisionism. Eller är det kanske dags att fylla i ’’Skriets’’ konturer?

Nu har turen kommit till Halo: Combat Evolved – mästerverket som radikalt förändrade vad vi trodde oss veta om spelindustrin år 2002 – att anpassas till den grafikkåta HD-generationen. Det är svårt att föreställa sig hur marknaden skulle sett ut idag om inte Microsofts flaggskepp hade bevisat att förstapersonsgenren gör sig minst lika bra på konsol som på pc. Tio år senare är den centrala frågan kritiker ställer sig om Halo fortfarande kan mäta sig med moderna verk. Frågorna jag ställer mig är snarare om det behövs en HD-utgåva, hur påverkar det synen på spelet och vad säger det om industrin?

Att Halo än idag håller är för mig ingen överraskning. Det är ingen tillfällighet att serien efter två uppföljaren och en spin-off valde att återgå till originalets kärnelement i Halo: Reach – stora, öppna slagfält, minimalistiskt historieberättande och taktiska element i ljuvlig balans. Det är imponerande hur Halo: Combat Evolved Anniverasry framstår som mer än en historielektion, utan snarare som en uppläxning till samtidens förstapersonsspel. Medan genrens utveckling mer pekat på linjära, storskaliga och påtvunget episka rälsskjutaräventyr ter sig Halo som en lugn och rationell påminnelse om genrens grundvärden som till stor del gått förlorade.

Den relevanta frågan är enligt mig om historierevisionismen ett verk genomgår vid en remake är rättfärdigad. Vad händer när ett verk rycks loss ur sin historiska kontext och placeras i en ny? Jimmy Håkansson skriver i Blog Em Up att ’’det finns något beundransvärt i att sätta punkt. Och inte punkt punkt punkt’’. Jag är redo att hålla med. Att låta ett klassiskt verk vara absolut och stå som ett heligt monument för sin tid, är något som spelvärlden allt för sällan unnar sina älsklingar. Vi har suttit ett likhetstecken mellan spel och teknik, där vi övertygat tror att det sistnämndas framfart endast kan göra det förstnämnda gott.

Men vem är jag att tala när musiken, filmen och litteraturen genomgår motsvarande förändringar. Det är trots allt bara bildkonsten som slipper undan.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om Halo: Combat Evolved Anniversary, spel, spelrecension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Halo: Combat Evolved Anniversary, Spel, spelrecension

”I sista minuten” ger Carin Mannheimer hopp om ålderdomen

9 december, 2011 by Rosemari Södergren

I sista minuten
Göteborgs stadsteater
Premiär: 9 december 2011

”I sista minuten” är en varm komedi där tre äldre damer i åttioårsåldern, skriven av och i regi av Carin Mannheimer.

Varje måndag samlas de tre väninnorna hemma hos Marianne, Annlouise och Solveig för att spela bridge. Den fjärde spelaren finns inte kvar och Annlouise har därför tagit med sin kusin Per, vilket inte tas emot särskilt väl av Marianne. En man i deras kvinnogäng?

Nu kan inte Per spela bridge så på sätt och vis löser sig det problemet, men en mängd andra problem sätter igång. Solveig som aldrig varit gift blir intresserad av Per, som är änkeman. Per å sin sida är nog mer intresserad av Marianne, som inte alls vill ha någon ny man. Hon är mer intresserad av vänner fast allra mest är hon intresserad av sig själv.

Föreställningen tar upp frågan om kärlek på äldre dar, men framför allt handlar den om vänskap och om att åldras, något som ingen människa kan lära sig, eftersom det är nytt för varje individ. Ingen har åldrats tidigare (såvida vi inte har flera liv, men det är inget vi minns i de nuvarande livet i alla fall).

Att åldras är tufft, hårt. Varje generation åldras dessutom under egna, nya förutsättningar. Marianne och hennes vänner var unga under mitten av nittonhundratalet och var rebeller. De bodde i kollektiv och drömde om en värld där de kunde dela på hushållsarbetet och hjälpas åt med barnpassning. Livet blev inte riktigt så.

Det mesta kretsar kring Marianne (som spelas träffsäkert av Inger Hayman), som var en vass journalist under sitt yrkesliv och var gift med en hjärnkirurg. De tillhörde, som hon är noga att påpeka, övre medelklassen. Marianne är rejält egotrippad och försöker få de flesta att dansa efter sin pipa. En sak är också säker: vänskap på äldre dar är inte särskilt gullig. Människor blir inte snälla för att de blir gamla. Marianne kan vara rätt elak mot sina väninnor. Men ändå, när det verkligen gäller, då finns de där för varandra.

Gerd Hegnell spelar den lustiga Annlouise som alltid skrämmer upp omgivningen med de ruggigaste historier om hur farligt allt är. Ann Lundgren spelar den ogifta Solveig som har stort hjärta, vi vet den där kloka, lugna tjejen som det nästan alltid finns en av i varje kompisgäng.

I vissa delar är föreställningen ruskigt träffande, där kommer många igenkännande skratt från publiken, som att se Mariannes strategier för att inte visa att minnet sviktar, hur hon mer lurar sig själv än omgivningen när hon inte vill inse att demensen börjar krypa in i hjärnan.

Gamla tanter kan vara rätt elaka och ganska missunnsamma. Ingen blir en ängel för att hon åldras. Det är så roligt att se en pjäs där tre äldre kvinnor har de tre huvudrollerna. Det är sällsynt och det är roligt att de alla tre kan vara både elaka och trevliga, kloka och dumma, mogna och visa men samtidigt barnsliga och nyfikna. Carin Mannheimer visar att det är rätt Ok att åldras, det går att ha rätt kul mitt i skiten.

Som spelstil balanserar skådespelarna mellan revy/buskis och komedi med en del realistiska inslag. Det är en spelstil som i Stockholm framför allt brukar hålla till på privatteatrarna, där skådespelarna delvis spelar medvetet mot publiken. En sådan spelstil kräver stor känsla för tajming – och den behärskar de tre damerna väl.

Två män finns med i föreställningen, Stig Engström som spelar änkemannen Per och Thomas Nystedt som spelar Staffan, en man som är anställd av kommunen för att hjälpa äldre människor med småsaker i hemmen, som att sätta upp gardiner. Den som vet något om under vilken tidspress anställda inom hemtjänst arbetar i dagens samhälle kan ju undra. Han har tid att stanna kvar och prata. Mer personal som Staffan till hemtjänsten, säger jag.

Carin Mannheimer gjorde stor succé med Sista dansen som spelade sin 133:e och sista föreställning tidigare i år. ”I sista minuten” har Carin Mannheimer backat bandet och låter oss möta människor som visserligen har några år på nacken men som klarar sig själva och har bettet i behåll. Carin Mannheimer ger oss hopp inför ålderdomen. Rätt utnyttjad med bra vänner som vi kan bråka med men ändå ställa upp på varandra – och kanske till och med flytta ihop och på så sätt få pensionen att räcka till mer – då kan det ha sin charm att komma upp i åldern.

Premiärpubliken reste sig och klappade händerna. Göteborgspubliken var nog mycket nöjda, tror jag.

Skådespelare:
Marianne: Inger Hayman
Annlouise: Gerd Hegnell
Solveig: Ann Lundgren
Kristina och Sara, döttrar till Marianne: Carina Boberg
Staffan: Thomas Nystedt
Per: Stig Engström

Läs även andra bloggares åsikter om Carin Mannheimer, Göteborgs stadsteater, recension, teater, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Carin Mannheimer, Göteborgs stadsteater, Recension, Teater, Teaterrecension

Dickens A Christmas Carol i engelsk uppsättning på Maximteatern

9 december, 2011 by Redaktionen

A Christmas Carol 
Maximteatern
Premiär den 8 december 2011

På Maximteatern i Stockholm kan man fram till den 23 december se Charles Dickens ”A Christmas Carol” i engelsk uppsättning. Pjäsen spelas av en brittisk ensemble, förutom barnskådespelarna som är svenska. Blixten & Co skriver om teateruppsättningen på sin hemsida:

Julsagan om den snåle Ebenezer Scrooge är en av Dickens mest populära berättelser och sattes upp i Stockholm varje jul under stora delar av 80- och 90-talet. För ett par år sedan väcktes traditionen till liv igen och nu är det alltså klart att ”A Christmas Carol” kommer tillbaka även i år. Föreställningen sätts upp i en genuin engelsk musikteaterversion med brittiska skådespelare och sångare i rollerna och flera barnskådespelare.

Sagan om den snåle Ebenezer Scrooge har både humor och allvar och passar hela familjen. Föreställningen innehåller flera välkända sånger som ”We Wish You A Merry Christmas”, ”God Rest You Merry Gentlemen” och ”Ding Dong Merrily on High”.

Handlingen utspelar sig i ett snöklätt London julen 1843, samma år som Charles Dickens skrev berättelsen. Ebenezer Scrooge är girigheten personifierad. Han bryr sig föga om andra människor, såvida de inte kan inbringa pengar förstås. En natt blir han uppsökt av tre andar som påminner honom om allt han inte gjort för sina medmänniskor och att ingen kommer att sakna honom när han är borta.

Teatermagasinet skriver från premiären bland annat:

Det är en stämningsfull föreställning med mycket sång och dans, tidstypiska 1800-talskläder och pittoresk Londonmiljö. Scenen skiftar smidigt mellan gatuliv och inomhusmiljö genom att skådespelarna går in och ut genom dörrarna. Warwick Evans gör en underhållande rolltolkning av gamle Ebenezer Scrooge och brorsonen, som spelas av Colin Gourley, fungerar också som berättare av historien.

Läs vidare i Teatermagasinet.

Foto: Johan Lygrell

Läs även andra bloggares åsikter om A Christmas Carol, Charles Dickens, Maximteatern

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Charles Dickens, julsaga, Maximteatern

The Roots nya album Undun: träffar fullkomligt rätt

9 december, 2011 by Rosemari Södergren

Artist: The Roots
Titel: Undun
Betyg: 5
Release: 6 December 2011

Det är väldigt sällan skivor är värda det högsta betyget. Det ska vara klassiker, och många klassiker är inte heller värda fem plus. Men på Undun träffar Philadelfiabaserade The Roots fullkomligt rätt. Det är en sammansatt skiva, ett album med en tanke bakom. Med ett allvar, utan en enda rad, ett enda beat eller en enda idé som skaver. Det är prickfritt rakt igenom, utan att för den sakens skull vara tråkigt. Undun är en skiva av ett moget, ett vuxet band. Kidsen tycker säkert det är tråkigt och förväntar sig fler effekter men jag har inget att anmärka på.

Skivan är föredömligt tät, allt onödigt är bortskalat och det som finns kvar visar på vilken potential hip-hopen har att berätta historier. Både med musiken och med rappen.

Undun är baserad på en låt av Sufjan Stevens, folkstjärnan, och samarbetet visar hur man på ett effektivt sätt river fåniga murar mellan genres. Skivan handlar om den påhittade karaktären Redford Stephens som vi får följa genom skivan. Det är egentligen inget som sticker ut, det som sticker ut är att skivan rakt igenom lyser av kvalitet. Kanske har koncepttanken fått The Roots att skärpa till sig lite extra. Det här är inte en av de bästa hip-hopskivorna i år, det är en av de bästa musikskivorna i år och i mina ögon det bästa av The Roots elva studioalbum.

The Roots har hållit på länge nu och är allmänt sedda som det bästa livebandet i genren, men har inte alltid fört med sig det lekfulla in på skiva. Flera skivor, så som Things Fall Apart från 1999 eller Rising Down från 2008 är mästerverk, men har svackor av okoncentration eller idéer som inte fullt ut genomförts. På Undun, knappt 40 minuter lång, är det genomtänkt från pipljudet som inleder skivan till violinoutrot. Däremellan hinns framtida klassiker som Kool On med den fantastiska samplingen av D.J Rogers Where There’s A Will rullar i bakgrunden med Black Thought pondusfyllda rappande över på andra versen. Hip-hop blir inte så mycket bättre.

Andra toppar är The OtherSide med Bilal på refrängen och med en angelägen text om uppgivenheten inför pengasamhället eller Tip the Scale med återkommande gästrapparen Dice Raw. Skivan är klok, den är intressant, den är snygg, den är smart och den är en av årets höjdare. Given julklapp till alla med intresse för musik, rocker såväl som hiphopper.

Jens Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om The Roots, Undun, recension, skivnytt, musik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, skivnytt, The Roots, Undun

Från premiären av Persona på Stockholms stadsteater

8 december, 2011 by Rosemari Södergren

Persona av Ingmar Bergman
Stockholms stadsteater
Urpremiär på svensk teaterscen 8 december 2011

Elisabeth Vogler är en firad och vacker skådespelerska. En dag går hon in i väggen och hon slutar att tala. Hon hamnar på sjukhus och vårdas av sköterskan Alma. Att vårda en människa som slutat tala är påfrestande. Alma tar till olika knep och metoder och hon påverkas starkt av kontakten med den tigande aktrisen.
Filmen ”Persona” gick upp på biodukarna 1966. Manuset föddes då Ingmar Bergman som nybliven teaterchef på Dramaten blev utbränd och vårdades sex månader på Sophiahemmet i Stockholm.

I ”Persona” undersöker Ingmar Bergman vad konst och teater är, vad det ger människor, eller inte ger. Men ”Persona” har flera bottnar, många djup och kan tolkas och förstås på många sätt. I programmet till föreställningen skriver Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap, att Susan Sontag redan efter filmens premiär utropade filmen till ett modernistiskt mästerverk, och något decennium senare förklarades den som ett postmodernt dito, värdigt att tolkas utifrån varje tänkbart perspektiv: semiotiskt, psykoanalytikt, genus, queer …

De fyra skådespelarna bjöd på ett välspelat drama. Föreställningen är en och en halv timme och jag satt där helt fångad, fascinerad.

Vi kom in i en salong där scenen först var en spegel där vi, publiken såg oss själva. När spelet började försvann spegeln och vi mötte en kvinnlig läkare i en kal miljö. Patienten, Elisabeth Vogler, låg på en hög säng av kallt stål.

Det är också intressant att pjäsens tre bärande starka roller är kvinnor och den mindre birollen är en man. Och alla de tre större rollerna är sidor av Ingmar Bergman själv.

Bland premiärpubliken såg jag Dagens Nyheters berömde teaterkritiker Leif Zern (han som nyligen i en debattartikel gav bloggare skulden för att teaterkritiker nu för tiden måste lämna recensioner snabbare och att de får mindre utrymme i tidningen). Jag gissar att han kommer att jämföra teaterföreställningen med filmen. Jag tänker inte gå in i någon sådan diskussion om förhållandet mellan filmen och teateruppsättningen. Teaterföreställningen står för sig själv. Ingen behöver ha sett filmen för att kunna förstå och ta till sig teateruppsättningen. ”Persona” är redan som film väldigt teatermässig.

Vissa citat är rena poesin och filosofi. Kanske handlar konst om att hitta oss själva, både som skådespelare och åskådare.

Som Alma säger:
-Jag vet att du tiger därför att du är trött på alla dina roller, allt det där, som du behärskar till fulländning. Men är det inte bättre, att ge sig själv lov att vara dum och slapp och pratsjuk och lögnaktig? Tror du inte, att man skulle bli en liten aning bättre, om man lät sig själv vara, som man är.

Rollerna:
Alma: Sofia Ledarp
Elisabeth Vogler: Frida Westerdahl
Läkaren: Lena-Pia Bernhardsson
Herr Vogler: Steve Kratz

Produktion:
Av: Ingmar Bergman
Regi: Hugo Hansén
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Miriam Helleday
Ljud: Tomas Björkdal
Mask: Maria Reis

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Sofia Ledarp och Frida Westerdahl i Persona. Premiär 8 december på Bryggan.

Läs även andra bloggares åsikter om Persona, teaterrecension, Ingmar Bergman, Stockholms stadsteater, teater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Ingmar Bergman, Persona, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1278
  • Sida 1279
  • Sida 1280
  • Sida 1281
  • Sida 1282
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in