I sista minuten
Göteborgs stadsteater
Premiär: 9 december 2011
”I sista minuten” är en varm komedi där tre äldre damer i åttioårsåldern, skriven av och i regi av Carin Mannheimer.
Varje måndag samlas de tre väninnorna hemma hos Marianne, Annlouise och Solveig för att spela bridge. Den fjärde spelaren finns inte kvar och Annlouise har därför tagit med sin kusin Per, vilket inte tas emot särskilt väl av Marianne. En man i deras kvinnogäng?
Nu kan inte Per spela bridge så på sätt och vis löser sig det problemet, men en mängd andra problem sätter igång. Solveig som aldrig varit gift blir intresserad av Per, som är änkeman. Per å sin sida är nog mer intresserad av Marianne, som inte alls vill ha någon ny man. Hon är mer intresserad av vänner fast allra mest är hon intresserad av sig själv.
Föreställningen tar upp frågan om kärlek på äldre dar, men framför allt handlar den om vänskap och om att åldras, något som ingen människa kan lära sig, eftersom det är nytt för varje individ. Ingen har åldrats tidigare (såvida vi inte har flera liv, men det är inget vi minns i de nuvarande livet i alla fall).
Att åldras är tufft, hårt. Varje generation åldras dessutom under egna, nya förutsättningar. Marianne och hennes vänner var unga under mitten av nittonhundratalet och var rebeller. De bodde i kollektiv och drömde om en värld där de kunde dela på hushållsarbetet och hjälpas åt med barnpassning. Livet blev inte riktigt så.
Det mesta kretsar kring Marianne (som spelas träffsäkert av Inger Hayman), som var en vass journalist under sitt yrkesliv och var gift med en hjärnkirurg. De tillhörde, som hon är noga att påpeka, övre medelklassen. Marianne är rejält egotrippad och försöker få de flesta att dansa efter sin pipa. En sak är också säker: vänskap på äldre dar är inte särskilt gullig. Människor blir inte snälla för att de blir gamla. Marianne kan vara rätt elak mot sina väninnor. Men ändå, när det verkligen gäller, då finns de där för varandra.
Gerd Hegnell spelar den lustiga Annlouise som alltid skrämmer upp omgivningen med de ruggigaste historier om hur farligt allt är. Ann Lundgren spelar den ogifta Solveig som har stort hjärta, vi vet den där kloka, lugna tjejen som det nästan alltid finns en av i varje kompisgäng.
I vissa delar är föreställningen ruskigt träffande, där kommer många igenkännande skratt från publiken, som att se Mariannes strategier för att inte visa att minnet sviktar, hur hon mer lurar sig själv än omgivningen när hon inte vill inse att demensen börjar krypa in i hjärnan.
Gamla tanter kan vara rätt elaka och ganska missunnsamma. Ingen blir en ängel för att hon åldras. Det är så roligt att se en pjäs där tre äldre kvinnor har de tre huvudrollerna. Det är sällsynt och det är roligt att de alla tre kan vara både elaka och trevliga, kloka och dumma, mogna och visa men samtidigt barnsliga och nyfikna. Carin Mannheimer visar att det är rätt Ok att åldras, det går att ha rätt kul mitt i skiten.
Som spelstil balanserar skådespelarna mellan revy/buskis och komedi med en del realistiska inslag. Det är en spelstil som i Stockholm framför allt brukar hålla till på privatteatrarna, där skådespelarna delvis spelar medvetet mot publiken. En sådan spelstil kräver stor känsla för tajming – och den behärskar de tre damerna väl.
Två män finns med i föreställningen, Stig Engström som spelar änkemannen Per och Thomas Nystedt som spelar Staffan, en man som är anställd av kommunen för att hjälpa äldre människor med småsaker i hemmen, som att sätta upp gardiner. Den som vet något om under vilken tidspress anställda inom hemtjänst arbetar i dagens samhälle kan ju undra. Han har tid att stanna kvar och prata. Mer personal som Staffan till hemtjänsten, säger jag.
Carin Mannheimer gjorde stor succé med Sista dansen som spelade sin 133:e och sista föreställning tidigare i år. ”I sista minuten” har Carin Mannheimer backat bandet och låter oss möta människor som visserligen har några år på nacken men som klarar sig själva och har bettet i behåll. Carin Mannheimer ger oss hopp inför ålderdomen. Rätt utnyttjad med bra vänner som vi kan bråka med men ändå ställa upp på varandra – och kanske till och med flytta ihop och på så sätt få pensionen att räcka till mer – då kan det ha sin charm att komma upp i åldern.
Premiärpubliken reste sig och klappade händerna. Göteborgspubliken var nog mycket nöjda, tror jag.
Skådespelare:
Marianne: Inger Hayman
Annlouise: Gerd Hegnell
Solveig: Ann Lundgren
Kristina och Sara, döttrar till Marianne: Carina Boberg
Staffan: Thomas Nystedt
Per: Stig Engström
Läs även andra bloggares åsikter om Carin Mannheimer, Göteborgs stadsteater, recension, teater, teaterrecension