Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

The Roots

Skivrecension: Elvis Costello & The Roots – Wise Up Ghost

by

Wise_Up_Ghost

Artist: Elvis Cotello & The Roots
Titel: Wise Up Ghost
Betyg: 2

På papperet ser det ut som det perfekta samarbetet. Elvis Costello, den eklektiske glasögonormen (jag är själv en, därför kan jag säga så) med den djupa rösten som pysslat med allt från opera till punk – med blandat resultat – och fått en TV-karriär att blomstra på senare år. The Roots, det eklektiska hip-hop-bandet som alltid ordnat sina beats på egen hand med egna instrument, utan att använda samplingar. Som också fått en TV-karriär att blomstra som husband hos Jimmy Fallon.

Allt började med ryktesspridning om vinyler med vita etiketter i omlopp inför Record Store Day tidigare i år, och därefter spelade man in ett tjugotal nyskrivna låtar i all hemlighet. Tolv av dessa utgör nu Wise Up Ghost, men med facit i hand lovade ryktena mer än resultatet kunde hålla. Costello som har en djup, personlig sångröst, kommer inte alls till sin rätt i den här miljön. Han kan absolut sjunga soul, det har han visat åtskilliga gånger, framför allt när han var ung och hungrig på Get Happy, 1980 års hyllning till 60-talets R&B-sjutummare. Men detta är mer beats än tårdryparballader (Tripwire och If I Could Believe undantagna) eller Northern Soul-golvstompare, och det rätta flytet vill inte infinna sig. The Roots å sin sida tycks anpassa sig för mycket åt sin äldre brittiske broders håll, och skärpan i deras groove har slöats ner betänkligt här.

Tyvärr för Wise Up Ghost är helheten mindre än summan av dess beståndsdelar, en risk man alltid måste kalkylera med när två storheter slår sina geniförklarade påsar ihop. Nu blickar vi framåt mot respektive akts nästa album istället.

Bästa spår: Tripwire, If I Could Believe, Walk Us Uptown

Text: Tommy Juto

Azealia Banks och The Roots ställer in på Way Out West

by

Azealia-Banks-Luxury-Video-608x457

Internetbuzzen kring den Harlem-födde rapparen Azealia Banks har hållits igång i över ett år – men ännu har hennes debutalbum Broke with Expensive Taste inte fått något releasedatum. Däremot har det blivit en del inställda spelningar. Förra året ställde hon in sin spelning på Way Out West – just för att jobba på detta debutalbum vi ännu inte sett skymten av – och nu möts vi av beskedet att hon ännu en gång ställer in på Way Out West. Denna gång på grund av en halsinfektion. Hon lämnar följande meddelande:

”Due to a severe throat infection Azealia Banks has been advised by her doctor to maintain at least 10 days of vocal rest or run the risk of causing permanent changes to her vocal chords. She has therefore been forced to cancel the following upcoming performances: Osheaga Festival (Ile Ste-Helene, Montreal), Lollapalooza Festival (Chicago), Hard Summer Festival (Los Angeles), Terraneo Festival (Croatia), Way Out West Festival (Sweden), Oya Festival (Norway), Flow Festival (Finland).”

Med bara sex dagar kvar tills att portarna slås upp i Slottsskogen drabbas Göteborgsfestivalen av ytterligare ett avhopp i form av The Roots. Däremot ansluter sig politiska hiphop-gruppen Public Enemy till Way Out Wests line-up och tar således The Roots speltid på lördagen.

The Roots nya album Undun: träffar fullkomligt rätt

by

Artist: The Roots
Titel: Undun
Betyg: 5
Release: 6 December 2011

Det är väldigt sällan skivor är värda det högsta betyget. Det ska vara klassiker, och många klassiker är inte heller värda fem plus. Men på Undun träffar Philadelfiabaserade The Roots fullkomligt rätt. Det är en sammansatt skiva, ett album med en tanke bakom. Med ett allvar, utan en enda rad, ett enda beat eller en enda idé som skaver. Det är prickfritt rakt igenom, utan att för den sakens skull vara tråkigt. Undun är en skiva av ett moget, ett vuxet band. Kidsen tycker säkert det är tråkigt och förväntar sig fler effekter men jag har inget att anmärka på.

Skivan är föredömligt tät, allt onödigt är bortskalat och det som finns kvar visar på vilken potential hip-hopen har att berätta historier. Både med musiken och med rappen.

Undun är baserad på en låt av Sufjan Stevens, folkstjärnan, och samarbetet visar hur man på ett effektivt sätt river fåniga murar mellan genres. Skivan handlar om den påhittade karaktären Redford Stephens som vi får följa genom skivan. Det är egentligen inget som sticker ut, det som sticker ut är att skivan rakt igenom lyser av kvalitet. Kanske har koncepttanken fått The Roots att skärpa till sig lite extra. Det här är inte en av de bästa hip-hopskivorna i år, det är en av de bästa musikskivorna i år och i mina ögon det bästa av The Roots elva studioalbum.

The Roots har hållit på länge nu och är allmänt sedda som det bästa livebandet i genren, men har inte alltid fört med sig det lekfulla in på skiva. Flera skivor, så som Things Fall Apart från 1999 eller Rising Down från 2008 är mästerverk, men har svackor av okoncentration eller idéer som inte fullt ut genomförts. På Undun, knappt 40 minuter lång, är det genomtänkt från pipljudet som inleder skivan till violinoutrot. Däremellan hinns framtida klassiker som Kool On med den fantastiska samplingen av D.J Rogers Where There’s A Will rullar i bakgrunden med Black Thought pondusfyllda rappande över på andra versen. Hip-hop blir inte så mycket bättre.

Andra toppar är The OtherSide med Bilal på refrängen och med en angelägen text om uppgivenheten inför pengasamhället eller Tip the Scale med återkommande gästrapparen Dice Raw. Skivan är klok, den är intressant, den är snygg, den är smart och den är en av årets höjdare. Given julklapp till alla med intresse för musik, rocker såväl som hiphopper.

Jens Lundberg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,