Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elvis Costello

Skivrecension: Elvis Costello & The Roots – Wise Up Ghost

by

Wise_Up_Ghost

Artist: Elvis Cotello & The Roots
Titel: Wise Up Ghost
Betyg: 2

På papperet ser det ut som det perfekta samarbetet. Elvis Costello, den eklektiske glasögonormen (jag är själv en, därför kan jag säga så) med den djupa rösten som pysslat med allt från opera till punk – med blandat resultat – och fått en TV-karriär att blomstra på senare år. The Roots, det eklektiska hip-hop-bandet som alltid ordnat sina beats på egen hand med egna instrument, utan att använda samplingar. Som också fått en TV-karriär att blomstra som husband hos Jimmy Fallon.

Allt började med ryktesspridning om vinyler med vita etiketter i omlopp inför Record Store Day tidigare i år, och därefter spelade man in ett tjugotal nyskrivna låtar i all hemlighet. Tolv av dessa utgör nu Wise Up Ghost, men med facit i hand lovade ryktena mer än resultatet kunde hålla. Costello som har en djup, personlig sångröst, kommer inte alls till sin rätt i den här miljön. Han kan absolut sjunga soul, det har han visat åtskilliga gånger, framför allt när han var ung och hungrig på Get Happy, 1980 års hyllning till 60-talets R&B-sjutummare. Men detta är mer beats än tårdryparballader (Tripwire och If I Could Believe undantagna) eller Northern Soul-golvstompare, och det rätta flytet vill inte infinna sig. The Roots å sin sida tycks anpassa sig för mycket åt sin äldre brittiske broders håll, och skärpan i deras groove har slöats ner betänkligt här.

Tyvärr för Wise Up Ghost är helheten mindre än summan av dess beståndsdelar, en risk man alltid måste kalkylera med när två storheter slår sina geniförklarade påsar ihop. Nu blickar vi framåt mot respektive akts nästa album istället.

Bästa spår: Tripwire, If I Could Believe, Walk Us Uptown

Text: Tommy Juto

Elvis Costello på Rival

by

Elvis Costello, Rival
Betyg: 5

Som artist etablerades Elvis Costello i samband med punkvågen som växte fram i Storbritannien under sjuttiotalets senare hälft. En etikett som – långt ifrån rättvisande – i vissa sammanhang tycks ha blivit bestående. För musikaliskt har det i alla fall väldigt lite med punken, eller new wave heller för den delen, att göra. Om sanningen ska fram är Elvis Costello en av våra mest mångsidiga artister och han rör sig närmast obehindrat mellan olika stilar och genrer. Kanske är det just därför han i jämförelse med många av sina jämnåriga artistkollegor åldrats med en sådan stil. Den enda som tycks ha förblivit konstant är det patenterade vibratot som influerat så många nyare musiker.

Ensam med ett gäng akustiska gitarrer i olika storlekar ställer sig den idag nästan sextioåriga musikern på Rivals intima scen (egentligen skulle han ha spelat här redan i november förra året men när hans fader insjuknade blev han tvungen att ställa in resten av turnén och således flytta fram spelningen i Stockholm till den 8:e juni). Stora delar av publiken har troligtvis varit med ända sedan debutskivan My Aim is True från 1977. Det var tydligt att den två-och-en-halv timmes långa spelningen framför allt vände sig till de mest hängivna fansen. Efter att ha inlett med en cover på When I Paint My Masterpiece, låten som Bob Dylan skrev åt The Band, framfördes (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes från den redan nämnda debutskivan. En låt Elvis Costello, som då var 22 år, skrev om att vara gammal men som genom åren har mognat och numera låter bättre än någonsin.

Bland övriga låtar som spelades finner vi bland annat Alison, She och ett förvånansvärt imponerande framförande av A Slow Drag with Josephine från senaste studioalbumet National Ransom från 2010. Den två-och-en-halv timmes långa konserten avslutades med (What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding men höjdpunkten var för min del när covern på Neil Youngs Down by the River gick över i reggae-osande Watching the Detectives. Dessutom visade det sig av mellansnacket att den karismatiske sångaren även har en hel del humor. Denna intima spelning med gubbrockens kanske mest mångsidiga ikon tillhör årets mest fläckfria spelningar och på scen är Elvis Costello lika fängslande som någonsin.

Här ser ni setlisten i sin helhet:

When I Paint My Masterpiece
(The Angels Wanna Wear My) Red Shoes
Good Year for the Roses
Brilliant Mistake
Last Boat Leaving
Everyday I Write the Book
Bedlam
One Bell Ringing
All or Nothing at All
She
Down by the River/Watching the Detectives
Quiet About It
Veronica
Church Underground
Suit of Lights
Dr. Watson, I Presume
My Three Sons

Extranummer 1

A Slow Drag with Josephine
Jimmie Standing in the Rain
For More Tears
Shipbuilding
National Ransom No.9
A Voice in the Dark
Alison/In Another Room

Extranummer 2

Who’s the Meanest Girl in Town, Josephine?
Sulphur to Sugarcane
I Want You
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding