Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rival

Kardborreshowen – fartfylld humor med en lugn humoristisk dramatik

by

Kardborreshowen
Manus Per Andersson och Håkan Johnsson
Regi Edward af Sillén
Premiär 17 december 2025 på Rival i Stockholm och åker efter ett par föreställningar i Stockholm på Sverigeturné

Här får vi vara med på en otroligt fartfylld resa, med energi, humor med en lugn humoristisk dramatik. Temat, kardborre är tankegivande som är en röd tråd.

Humorn är absolut humor, vi får skratta åt oss själva, åt olika situationer men ändå då vi är tillsammans.

Per Andersson står för en humor som är snabb, fartfylld med energi och snabba vändningar.

I fokus är att vi är tillsammans eftersom det blir en lek där vi i publiken får välja rubriken för varje scen. Vi får kasta kardborreboll mot en duk olika rubriker.

Per är professionell i sin form bland annat mötet med publiken, även de som inte gör det som ”förväntas”. Musikerna som finns på sin egna lilla scen är otroligt professionella, de får också sitt solo i olika nummer. De är så bra.

Det finns en start, en mitten och ett avslut i tanken utifrån kardborre, humor och leken.

Inför föreställningen säger Per Andersson:
– Att få kasta sig ut i Sverige och spela kan vara det bästa som finns. Jag har köpt in åtta nya peruker och är fulladdad med infall och skämt åt alla håll! Mötet med publiken och känslan att vad som helst kan hända med hjälp av humor är livets mums. Yeeehaaaa!

En man som heter Ove med Johan Rheborg infriade alla förväntningar

by

enmansomheterove

En man som heter Ove
Baseras på roman av Fredrik Backman
Regi Emma Bucht
Manus Marie Persson Hedenius
Premiär på Rival i Stockholm 30 januari 2015

Han står där på scen, i hängiga jeans, så långt bort från stuprörsmodellen det går att komma, i stickad pullover och går med bestämda steg. Han är ute efter att borra ett hål i betongen, ett hål som ska hålla. Ove är en arg man – men ilskan är egentligen hans sätt att skydda sig mot den förtärande sorgen.

Boken ”En man som heter Ove” blev en stor läsarsuccé och när folkkäre komikerna, regissören och skådespelaren Johan Rheborg tar sig an berättelsen och rollen som Ove blev det mer eller mindre en publiksuccé redan före premiär med de flesta föreställningarna utsålda direkt. Premiärföreställningen fick stående ovationer. Jag såg ingen som inte reste sig upp och applåderade.

Själv har jag inte läst boken – men bredvid mig i publiken hade jag en kvinna som läst den. Hon var lika nöjd som jag. Jag hade höga förväntningar inför premiären, eftersom jag hört så mycket bra om boken och jag tycker Johan Rheborg är skicklig. Jag tänkte att kombinationen av Ove och Johan Rheborg skulle bli perfekt – och det blev den också.

enmansomheterove2Vad jag hört berättas om boken är Ove en arg mani övre medelåldern som är dysfunktionell – men som ändå innerst inne har ett hjärta av guld och trots hans gnäll och surhet älskar vi honom och vi känner igen oss själva i mycket.
Delvis stämmer det med föreställningen men inte helt. För mig är Ove inte någon udda person, inte dysfunktionell. Han är som alla människor speciell, varenda människa är på något sätt unik – men Ove har drabbats av två stora tragedier i livet och är när föreställningen börjar i en stor livskris, han bär en stor sorg. Hans fru har nyligen gått bort. Att Ove då är arg och ilska är en naturlig reaktion. En del av oss bär sorg med ilska.

Under föreställningens lopp lär vi känna Ove mer och vi får också reda på vilken tragisk händelse som inträffade många, många år tidigare och som förändrade hans och hans frus liv totalt. Samtidigt flyttar nya grannar in bredvid Ove, grannar med ursprung från Iran. Grannfrun har inte körkort och mannen är dålig på att köra bil och backar in i Oves brevlåda som blir förstörd. Det sätter i gång en lång rad händelser i området.

Det är en varm berättelse om att vända tillbaka till livet i sorgen, att knyta nya vänskapsband, om att leva vidare och hitta några att älska och om att bli älskad som den man är. Det är en sådan där feelgood-berättelse som ger hopp, som gör att jag släntrar hem med lite mer spänst i stegen, en berättelse om att bakom fasaden på den suraste gubben kan det finnas ett varmt hjärta – och mitt i alla våra olikheter kan vi bli bästa vänner.

Foto: Linnea Rheborg

Elvis Costello på Rival

by

Elvis Costello, Rival
Betyg: 5

Som artist etablerades Elvis Costello i samband med punkvågen som växte fram i Storbritannien under sjuttiotalets senare hälft. En etikett som – långt ifrån rättvisande – i vissa sammanhang tycks ha blivit bestående. För musikaliskt har det i alla fall väldigt lite med punken, eller new wave heller för den delen, att göra. Om sanningen ska fram är Elvis Costello en av våra mest mångsidiga artister och han rör sig närmast obehindrat mellan olika stilar och genrer. Kanske är det just därför han i jämförelse med många av sina jämnåriga artistkollegor åldrats med en sådan stil. Den enda som tycks ha förblivit konstant är det patenterade vibratot som influerat så många nyare musiker.

Ensam med ett gäng akustiska gitarrer i olika storlekar ställer sig den idag nästan sextioåriga musikern på Rivals intima scen (egentligen skulle han ha spelat här redan i november förra året men när hans fader insjuknade blev han tvungen att ställa in resten av turnén och således flytta fram spelningen i Stockholm till den 8:e juni). Stora delar av publiken har troligtvis varit med ända sedan debutskivan My Aim is True från 1977. Det var tydligt att den två-och-en-halv timmes långa spelningen framför allt vände sig till de mest hängivna fansen. Efter att ha inlett med en cover på When I Paint My Masterpiece, låten som Bob Dylan skrev åt The Band, framfördes (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes från den redan nämnda debutskivan. En låt Elvis Costello, som då var 22 år, skrev om att vara gammal men som genom åren har mognat och numera låter bättre än någonsin.

Bland övriga låtar som spelades finner vi bland annat Alison, She och ett förvånansvärt imponerande framförande av A Slow Drag with Josephine från senaste studioalbumet National Ransom från 2010. Den två-och-en-halv timmes långa konserten avslutades med (What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding men höjdpunkten var för min del när covern på Neil Youngs Down by the River gick över i reggae-osande Watching the Detectives. Dessutom visade det sig av mellansnacket att den karismatiske sångaren även har en hel del humor. Denna intima spelning med gubbrockens kanske mest mångsidiga ikon tillhör årets mest fläckfria spelningar och på scen är Elvis Costello lika fängslande som någonsin.

Här ser ni setlisten i sin helhet:

When I Paint My Masterpiece
(The Angels Wanna Wear My) Red Shoes
Good Year for the Roses
Brilliant Mistake
Last Boat Leaving
Everyday I Write the Book
Bedlam
One Bell Ringing
All or Nothing at All
She
Down by the River/Watching the Detectives
Quiet About It
Veronica
Church Underground
Suit of Lights
Dr. Watson, I Presume
My Three Sons

Extranummer 1

A Slow Drag with Josephine
Jimmie Standing in the Rain
For More Tears
Shipbuilding
National Ransom No.9
A Voice in the Dark
Alison/In Another Room

Extranummer 2

Who’s the Meanest Girl in Town, Josephine?
Sulphur to Sugarcane
I Want You
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding