En man som heter Ove med Johan Rheborg infriade alla förväntningar

En man som heter Ove
Baseras på roman av Fredrik Backman
Regi Emma Bucht
Manus Marie Persson Hedenius
Premiär på Rival i Stockholm 30 januari 2015

Han står där på scen, i hängiga jeans, så långt bort från stuprörsmodellen det går att komma, i stickad pullover och går med bestämda steg. Han är ute efter att borra ett hål i betongen, ett hål som ska hålla. Ove är en arg man – men ilskan är egentligen hans sätt att skydda sig mot den förtärande sorgen.

Boken ”En man som heter Ove” blev en stor läsarsuccé och när folkkäre komikerna, regissören och skådespelaren Johan Rheborg tar sig an berättelsen och rollen som Ove blev det mer eller mindre en publiksuccé redan före premiär med de flesta föreställningarna utsålda direkt. Premiärföreställningen fick stående ovationer. Jag såg ingen som inte reste sig upp och applåderade.

Själv har jag inte läst boken – men bredvid mig i publiken hade jag en kvinna som läst den. Hon var lika nöjd som jag. Jag hade höga förväntningar inför premiären, eftersom jag hört så mycket bra om boken och jag tycker Johan Rheborg är skicklig. Jag tänkte att kombinationen av Ove och Johan Rheborg skulle bli perfekt – och det blev den också.

Vad jag hört berättas om boken är Ove en arg mani övre medelåldern som är dysfunktionell – men som ändå innerst inne har ett hjärta av guld och trots hans gnäll och surhet älskar vi honom och vi känner igen oss själva i mycket.
Delvis stämmer det med föreställningen men inte helt. För mig är Ove inte någon udda person, inte dysfunktionell. Han är som alla människor speciell, varenda människa är på något sätt unik – men Ove har drabbats av två stora tragedier i livet och är när föreställningen börjar i en stor livskris, han bär en stor sorg. Hans fru har nyligen gått bort. Att Ove då är arg och ilska är en naturlig reaktion. En del av oss bär sorg med ilska.

Under föreställningens lopp lär vi känna Ove mer och vi får också reda på vilken tragisk händelse som inträffade många, många år tidigare och som förändrade hans och hans frus liv totalt. Samtidigt flyttar nya grannar in bredvid Ove, grannar med ursprung från Iran. Grannfrun har inte körkort och mannen är dålig på att köra bil och backar in i Oves brevlåda som blir förstörd. Det sätter i gång en lång rad händelser i området.

Det är en varm berättelse om att vända tillbaka till livet i sorgen, att knyta nya vänskapsband, om att leva vidare och hitta några att älska och om att bli älskad som den man är. Det är en sådan där feelgood-berättelse som ger hopp, som gör att jag släntrar hem med lite mer spänst i stegen, en berättelse om att bakom fasaden på den suraste gubben kan det finnas ett varmt hjärta – och mitt i alla våra olikheter kan vi bli bästa vänner.

Foto: Linnea Rheborg